Tvillingoxar och skatter

När man surfar på Riksantikvarieämbetets hemsida (så som man ju gör), så hittar man ofta berättelser om tvillingoxar. Dessa djur verkar ha magiska krafter och kunna dra skatter ut ur jorden, eller vattnet. Men, när man leder oxarna gäller det att man är helt tyst.

Berättelserna, som liknar varandra mycket kommer från hela Götaland, Småland och Skåne. Kanske förekommer de även på andra ställen, men sökfunktionen på RAA är lite svår-använd.

Det första exemplet är från Havgårdssjön i Skåne.

Nere på botten i Havgårdssjön där skall ligga två kopparportar, och de är omöjliga att ta upp. Om man kommer ut på sjön en klardag, kan man se dem på bottnen. Man har försökt på alla vis att få upp dem, men när de kommer upp till ytan, så sjunker de alltid igen. Men då kom där en man som sa: “Det enda sättet att få upp portarna på, det är att ni skall föda upp två tvillingkalvar på bara söt mjölk ett helt år. Sen kan man dra upp portarna”. Och så gjorde de så, men så var där en piga som fodrade dem, och så en kväll kom hennes fästman och de skulle gå ut. Och hon fick så brått att bli färdig, så att hon kom till att ge den ena kalven vatten. Så när året hade gått, satte de kalvarna för, och de drog upp portarna så att de syntes ovanför ytan, men då föll den ena kalven, den som pigan hade givit vatten. Och så sade det nere från vattnet: “Nu störtade vattenkalven”, och så for portarna ner på botten igen, och där ligger de ännu.

Söder om Linköping i Östergötland, i en ort som heter Grebo fanns följande berättelse:

I en urholkning i berget vid vattenytan säges jätten Dentus bo. Urholkningen kallas jättens säng. Denne jätte stal en gång kyrkklockorna från Grebo kyrka. Ett bärgningsförsök med trillingoxar misslyckades då en av bärgarna ej kunde hålla tyst hela tiden. Sedan dess hålles de luckor i klockstapeln som vetter ut mot sjön stängda, så ännu 1979. Detta för att ej störa jätten. (Enligt Nordensköld, 1877, kallas jätten Edentus).

I Ransbergs socken i Västergötland berättas följande:

 I en krök av ån Tidan berättar traditionen att en skatt är nedlagd på denna plats i ån. Skatten skall vara förvarad i en kittel, man bör söka efter skatten på natten, dra upp den medelst två tvillingoxar, under arbetet får ingen yttra något. Platsen kallas “Käringahölet”. Platsen utgörs av en skarp åkrök där strandbrinken åt Ö är 2-4 m hög.

En annan berättelse kommer från Tjust i Småland:

Enligt en sägen finns det en vagn med guld på bottnen utanför Vagnholmen. Den kunde endast dras upp vid fullmåne med två vita tvillingoxar. Och man fick inget säga under arbetet. Ingen har lyckats ta upp den så den finns kvar i Vagnviken vid Hula.

I St Anna skärgård för länge sedan, berättar Anna Greta Djerf i Bågvik, fanns det en lika dan vagn. Man hade lyckats få skacklarna över kyrgårdsgärdsgården då en sa “ja, nu har vi’n”. Då gled vagnen tillbaka ned i sjön. Men man hann grabba tag i så mycket guld att det räckte till brudkrona. Och den finns kvar ännu så historien är alldeles sann.

Vad handlar detta om?

Till att börja med så kan vi konstatera att det nog har legat en hel del skatter av brons och guld i källor och andra vattensamlingar. Dessa härrör från bruket att offra i vatten. Man tänkte sig att vattenytan utgjorde en gräns mellan denna världen och andevärlden. Genom att sänka ner en gåva genom vattenytan så kunde man sända gåvan till “andra sidan”. (Vet du hur du sända skall?)

En tydlig rest av ett sådant offer finns i en tradition från Vireda socken, där det sägs om en offerkälla som heter Flykällan att:

Vireda kyrkklockor sänktes i källan för att de ej skulle behöva utlämnas. Om man körde ned en stång med metallspests i källan kundeman höra malmklang. Klockorna kan hämtas upp endast om man har ett par tvillingoxar och månen befinner sig i ett speciellt läge.

Det finns fler exempel, bland annat från Bjärka i Västergötland att man sänkte kyrkklockorna i en sjö för att inte Dansken skulle ta dem. I dessa berättelser finns det alltså flera lager av historia. De förkristna offerritualerna har blandats med de kristna kyrkklockorna, som sedan har blandats med berättelser från stormaktstiden.

Så, om man skulle röva tillbaka dessa gåvor behövdes givetvis något alldeles extra för att bryta förtrollningen. Till exempel par av oxar, uppfödda på sötmjölk. Och så behöver månen vara i ett speciellt läge.

Nötkreatur har varit ansedda som heliga djur i Nordisk Mytologi ända sedan dess ursprung i indoeuropeisk mytologi. Audhumbla är ur-kon som födde upp Ymer är kanske det mest kända exemplet. Men det berättas även att jättinnan Gefjon satte sina fyra söner som var förvandlade till tjurar framför en plog och plogade loss Själland och skapade “Danmarks ökning”.

Det finns även flera berättelser om oxar. Bland annat finns det flera berättelser där en kyrka skall byggas. Det man lyckas bygga under dagen rivs under natten av trollen. Då spänner man oxar för ett stenblock och sedan får de gå dit de vill. Där de stannar, där bygger man kyrkan. Denna tradition liknar någon form av spådom med hjälp av oxar. (Eller varför inte kobingo?)

Det finns även direkta spår av hedniska offer:

En bonde hade beslutat att offra 2 oxar åt Bro kyrka för att hans blinde son skulle få sin syn tillbaka. På vägen till kyrkan fick sonen synen tillbaka och fadern tyckte det var onödigt att gå längre. I detsamma förvandlades oxarna till två stenar.

Gemensamt för dessa berättelser är att de bevarar äldre tiders seder i form av berättelser som har fått en kristen fernissa. De heliga tjurarna, ofta i par av tvillingtjurar, användes för att spå, för att häva förtrollningar och som offer. De hade en stor magisk kraft som man kunde använda om man följde vissa stränga regler, man måste vara helt tyst och oxarna måste vara uppfödda på rätt kost, och om månen stod rätt.