Sagan om Tjalve och Yngve

Det här är en sedelärande saga om ett tvillingpar som lever efter olika principer. Den ene värderar arbete och flitighet, medan den andre följer den gudomliga lagen. Vem kommer att lyckas bäst?

Thunarr bonde var son till Wodan den enögde och han i sin tur fick två söner, Tjalve och Yngve.

Tjalve var stark och flitig. Han gick upp tidigt om morgonen och arbetade hela långa dagen på sin faders åkrar. När han kom hem från arbetet så brukade han först äta och sedan störta i säng.

Yngve däremot tyckte om att sova länge på morgnarna, men han tog väl hand om sin faders hästar. På kvällarna underhöll han sina föräldrar med sånger och dikter.

När det var högtider så deltog Yngve i riterna, och redan som tonåring höll han i vissa riter helt själv. Tjalve å andra sidan brukade smita iväg tidigt för att sköta olika sysslor på gården. Det enda som gjorde han över huvud taget deltog var deras faders stränga förmaningar.

En vårdag, strax efter vårdagjämningen så dog Thunarr. Då skiftades hans arv mellan bröderna så att Tjalve fick huset, markerna och allt lösöre. Det enda Yngve ville ha var de heliga smyckena, offerlunden och hästarna.

“Vad skall du göra när vintern kommer, om inte du har några marker att odla och inget hus att bo i?” sade Tjalve till Yngve när de hade druckit gravöl över deras far.

“Gudarna kommer att ta hand om mig, så som jag tar hand om dem.” svarade Yngve. Så tog Yngve sina smycken och sina hästar och bosatte sig i offerlunden.

När Tjalve var ute på åkrarna och arbetade kunde han se sin bror sitta i offerlunden och njuta i solskenet bland sina hästar. “När vintern kommer så kommer han att komma krypande”, tänkte han.

Varje gång det var en helig dag så utförde Yngve offerriterna i ensamhet. När deras far nu var död, så var det ingen som kunde tvinga hans bror att delta. Men han visste lagen, och inget kunde få honom att överge sina plikter. Därför sjöng han för hästarna allena.

Allteftersom sommaren gick, så fortsatte solen att skina. Yngve njöt i solskenet, och hans sånger blev vackrare och mer intrikata för varje dag som gick. På träden i lunden växte och mognade frukterna i det varma solskenet.

Tjalve däremot blev mer och mer bekymrad. Hans grödor behövde både sol och regn, men regnet uteblev. Vetet torkade bort, och betet likaså. Hans kor blev magrare och magrare och till slut blev han tvungen att slakta dem innan de blev alltför magra.

När skördetiden kom så var Tjalve helt förtvivlad. Han satt på åkern och plockade de förtorkade sädeskornen ett efter ett men det blev inte mer än tillräckligt för en limpa.

“Här, käre bror. Ta ett äpple. Jag har mer än jag kan äta själv.” Han tittade upp på sin bror med tårar i ögonen. Han hade inte ätit på flera veckor, så även om han föraktade sin broders livsstil så tog han emot äpplet med darrande händer.

Frukten smakade sött och saftigt och han slök det i fem tuggor. “Hur kommer det sig att jag som arbetar så hårt inte får mer än en handfull sädeskorn att leva på inför vintern medan du som inte har arbetat en dag i ditt liv har frukter som kommer att räcka ända till nästa vinter? Efter allt mitt arbete, och allt mitt lidande, så är det här allt jag har inför vintern.” Han höll upp sädeskornen framför Yngve som tog dem i i sin hand och strödde dem på marken igen. Tjalve stönade när han såg hur hans bror omintetgjorde arbetet med att samla in dem.

“Det, min käre bror är just det som är ditt problem. Ett arbete måste vara sin egen lön. Lidande gör ingen nytta, och att försumma det andliga är direkt skadligt. Följ med mig, så offrar vi till gudarna. Kanske kommer de att ha förbarmande över dig.”

Tjalve följde efter Yngve till offerlunden. Han hade inte satt sin fot där sedan deras faders död, och till sin förvåning så var gräset grönt här trots att allt utanför var torrt och förbränt.

Tillsammans utförde de ett offer till Thor och till Frej, och redan under ceremonin så började ett lätt regn falla. På åkern spirade de sädeskorn som Yngve hade kastat på marken, och innan den sista sången hade klingat ut så stod åkern gul och axen böjde på nacken i väntan på att skördas.

Av tacksamhet så lät Tjalve sin bror bo hos honom över vintern, och när de drack Jul, så sade Tjalve till sin bror: “Nästa år så ska jag delta i riterna. Kanske kan jag räkna med din hjälp i jordbruket?”

“Du menar att du behöver mer hjälp än den jag gav i år?” sade Yngve med ett leende.