Lodurrs sång

Lodur var den andre brodern att födas i skaran om tre. Han förundrades över världen. Han såg den gigantiska urkon Audhumbla dias av Ymer. Han såg alla de vanskapta jättarna gå, stappla och krypa omkring. Han kände det kalla vinddraget från Niflheim och på ryggen kände han värmen stråla från Muspelheim.

Oden, hans äldre bror hade avdelat en bit av Ginnungagap som bara var till för dem. Han hade till och med satt upp en skylt, “Tillträde endast för Burs söner.” Där satt han och deras yngste bror Höner och mediterade.

“Låt oss gå utforska världen!”, sade Lodurr. “Låt oss se var i landet norr om oss den kalla vinden kommer ifrån och vad det är som lyser så varmt ifrån söder. Jag vill se Ymer dricka från Audhumblas spenar.”

Oden, vis som han var svarade “Nej, min bror. Vår plats är här, avskiljt från jättarna. Låt oss meditera här i lugn och ro.” Han satte sig ner och deras yngste bror, så menlös och lydig satt bredvid honom. Lodurr var inte en sämre bror än att han satte sig tillsammans med sina bröder och mediterade.

Men hur han än försökte så kunde han inte sluta att tänka på vad som fanns där utanför Odens avspärrning. Han kunde inte hjälpa att öppna ena ögat och se. Han såg märkliga varelser födas ur Ymers kropp. Jättar med två huvuden och tre armar. Jättar med tre huvuden och två armar. Armar och ben och huvuden i mängd.

Han tittade i smyg på sina bröder. Hans storebror Oden satt i en värdig position med avslappnat ansikte och med båda sina ögon slutna. Hans lillebror Höner satt bredvid sin äldste storebror och försökte vara lika värdig. Som han såg upp till Oden. Det var nästan pinsamt!

“Nej, det här duger inte”, tänkte han för sig själv. “Jag står inte ut här längre. Jag måste se vad det är som händer här i världen.”

Tyst, utan att Oden och Höner märkte det så reste han sig och tassade ut utanför avspärrningen, bort mot Ymer. Han märkte att ju närmare Ymer han kom så blev det trängre och trängre. Till slut så var det väldigt trångt. Kanske var det myckna antalet armar per jätte en bidragande orsak, men mest av allt så berodde det på att Ymer inte kunde sluta att para sig med sig själv och föda nya jättar.

Han tittade upp mot den gigantiska urkon som svävade ovanför dem. Han såg mjölken som kom från dess spenar och han såg Ymer som glupsk glufsade i sig den. Hela tiden så hummade Ymer. Det var ett ständigt dån i bakgrunden. Ymer glufsade och lapade, men ändå kom en strid ström av mjölk ner på Lodurr och de andra jättarna. Han samlade lite mjölk i händerna och smakade på den.

Den smakade sött och han kände dess närande kraft. Han samlade lite mer och han kände hur hans krafter ökade. Det har var helt enkelt en för bra sak för att han inte skulle visa det för sina bröder. Så han samlade ännu mer mjölk i sina händer och bar tillbaka det till Oden och Höner.

“Psst.” Han väntade på en reaktion, men de bara fortsatte med sin meditaion. “PSST!” Höner öppnade ena ögat och tittade först på Lodurr och sedan på Oden. När han såg att Oden inte rörde en min så öppnade han båda ögonen.

“Vad är det Lodurr. Varför sitter inte du och mediterar?”

“Smaka på det här.” Han höll fram sina händer till Höner som tittade på mjölken, och sedan på Lodurr och sedan på Oden. Sedan smakade han.

“Mmmmm… det är sött och gott, och närande!”

“Visst är det underbart!”

“Finns det mer?”

“Det finns hur mycket som helst!”

Höner reste sig upp och följde med Lodurr bort till Ymer och kossan. De båda asarna drack tills de var alldeles stinna om magarna. Under tiden kände de hur det började på att bli väldigt trångt. Ymer bara fortsatte att föda nya jättar. Den ena mer bisarrt utformad än den andra.

“Det är väldigt trångt”, sade Höner. “Det kanske är bäst att vi går tillbaka till Oden?”

“Ja, jag kan behöva meditera lite efter det här skrovmålen.” Han hade inte en tanke på att meditera, men en rejäl tupplur hade suttit fint.

När de kom tillbaka till avspärrningen så satt Oden fortfarande där och mediterade. Han hade inte märkt någonting där han satt med ögonen stängda. Lodurr och Höner satte sig och mediterade med magar tunga av mjölk.

Men det dröjde inte länge förrän nyfikenheten än en gång greppade Lodurr. Han öppnade ena ögat och såg sig omkring. Oden och Höner satt och mediterade precis som vanligt.

Men tysta steg tassade han ut utanför avspärrningarna och styrde stegen mot Ymer. Det dröjde inte länge förrän det var tjockt med Ymers barn som raglade och kröp omkring utan plan eller tanke. Innan han styrde kosan norrut samlade han upp mer av Audhumblas mjölk som hand tog med sig som matsäck. Han tog sig ändå vidare längre och längre norrut.

Till slut stod han vid stranden till ett dimmigt hav. Det blåste en kall vind från norr som hade med sig en frän doft av etter. Skaror av jättar passerade honom och fortsatte ner i vattnet där de genast frös till is. Fler och fler jättar fyllde på och till slut hade ett nytt land bildats.

Lodurr tog några steg ut på det nya landet och under sina fötter såg han kropparna av de frusna jättarna. Han fortsatte norrut, in i dimman. Plötsligt stod han inför en hög tron. Den var vit och gjord av is och snö. På tronen satt en enorm jätte, större än alla jättar som Lodurr hittills hade sett (förutom Ymer förstås).

“Vem går där!” frågade den enorme jätten. “Vem vågar träda inför Rimner i hans eget land?”

“Mitt namn är Vandrare. Vad heter detta landet?”

“Det här är Niflheim, och det här är mitt land. Nå Vandrare, som gäst i mitt land så måste du väl ha med dig en gåva? Min erfarenhet att främlingar antingen kommer med gåvor, eller så kommer de för att ta gåvor. Den som kommer för att ta gåvor kommer inte härifrån med huvudet i behåll.”

Lodur räckte fram mjölken som han hade i sina händer, men han insåg att den hade frusit. Men, han hade inget annat, så det fick duga. Jätten tog mjölken och smakade på den.

“Mmmm… sött och gott! Var kommer detta ifrån?”

“Det kommer från södern. Där finns det hur mycket av den varan som helst.”

“Ah… Intressant. Kanske skulle man besöka det landet någon gång. Om jag ändå hade något att ta med mig som gåva till kungen av det landet… Nåväl.”

Lodurr ursäktade sig och hastade tillbaka söderut. Hela vägen söderut kände han Rimtursens blick i nacken. Hade han just givit dem en anledning att invadera Ginnungagap? Han smög sig innanför avspärrningarna och satte sig än en gång för att meditera bredvid sina bröder.

Han satt där länge, länge, men kylan som han hade känt i Niflheim ville inte lämna honom. Han kunde inte koncentrera sig för hans tänder skallrade och han var frusen in i märgen. Om det bara fanns ett sätt för honom att värma sig.

Då slog det honom. Landet i söder, det måste vara väldigt varmt och skönt där. Han såg sig snabbt omkring och smet än en gång ut utanför avspärrningarna. Så fort han hade kommit ut så var det fullt med jättar. Han undrade i sitt stilla sinne hur länge Ymer kunde hålla på. Men det fanns hur mycket mjölk som helst, och Ymer verkade inte visa någon mättnad eller trötthet. Kanske kunde han hålla på för evigt?

Precis som sist så hämtade han mjölk som han tog med sig. Den här gången var det väldigt, väldigt trångt runt Ymer, men han lyckades ta sig fram med hjälp av sparkar och slag. När han hade kommit en bra bit söderut så glesnade leden. Han kände värmen mot sitt ansikte och kände hur han tinade upp inifrån.

Ju längre söderut han kom, desto varmare blev det. Till slut kom han till en gräns, och på andra sidan av gränsen så glödde marken som av eld. Han tog mod till sig och tog ett steg ut i elden. Den brände hans fötter, men det var ändå bättre än att frysa som han hade gjort sist.

Han fortsatte söderut, och nu var det så varmt att mjölken i hans händer kokade. Till slut fanns det bara kvar en vit, seg massa.

“Vem går där?” Rösten kom from himlen ovanför honom. Han tittade upp och ovanför sig tornade en fruktansvärd varelse upp sig. “Vem vågar sig in i Muspelheim utan kungens tillåtelse?”

“Det är bara jag,” svarade Lodurr. “Vandrare är mitt namn. Jag kommer med gåvor från norden.” Han räckte över den nu stelnade mjölken. Jätten smakade på den och sade “Mmmmm… mycket gott! Finns det mer av den här varan där du kommer ifrån?”

“Jadå”, svarade Lodurr. “Hur mycket som helst.” Han vågade inte säga annat än sanningen. Han kände på sig att den här jätten skulle avslöja en lögn hur väl den än lades fram.

“Intressant! Du kan hälsa nordborna att de kan förvänta sig ett besök från mig, Surtur. Rappa på nu Vandrare ta med dig budet till norden.”

Hela vägen norrut så småsprang han. Visserligen frös han inte längre, men nu skakade han av skräck. Han hade lockat en armé från norr, och en armé från söder. Det här var inte bra. Men om han inte sade något så kanske ingen skulle märka något.

Han slank in igenom avspärrningen och satte sig ner bredvid Oden och Höner. Just som han hade satt sig ner och såg han hur Oden öppnade sitt ena öga och stirrade på honom.

“Vad? Vad är det?” Lodurr försökte verka obesvärad.

“Vad har du gjort nu? Var har du varit?” Odens öga stirrade oavbrutet på honom. Han kände hur det kröp i hela kroppen.

“Jag tog bara en promenad.” Oden sade ingenting utan stirrade bara på honom. Han blinkade inte ens!

“Jag tog en promenad till Muspelheim och pratade lite med Surtur bara.” Ögat stirrade på honom. “Kanske sade han något om att han skulle komma och hälsa på någon dag. Det blir väl trevligt?” Ögat. Om han bara ville blinka. Bara en liten blinkning. “Och så var jag i Niflheim också. Rimner hälsar, och hoppas att han ska ha tid att komma på besök.”

Odens öga blinkade. Sedan stängde han det och suckade djupt. Sedan öppnade han båda ögonen och de flammade som av eld. “Har du givit både Rimner och Surtur anledning att komma hit med sina arméer? Är du inte klok?”

Lodurr kröp ihop och darrade inför den fruktansvärdes vrede. Oden reste sig upp och lyfte händerna mot himlen. “Det kan ju inte vara mening att vi ska ha Ragnarök redan?!” Han började gå fram och tillbaka innanför avspärrningen.

“Det måste finnas ett sätt han stoppa dem.” Oden tittade bort mot Ymer och kliade sig i skägget. “Kanske finns det ett sätt. Men det skulle kräva ett stort offer. Ett mycket stort offer. Bröder följ med mig bort till Ymer så ska jag förklara vad vi måste göra.”