Sisselas källa

Bloggen har tidigare besökt en offerkälla i Fru Alstad som ligger nära Svedala. Nu har vi besökt ytterligare en källa; den här gången handlar det om Sisselas (eller Cecilias) källa i Borrby i Simrishamns kommun.

Den här källan ligger i ett sankt område strax norr om kyrkan. Norr om källan går en brant, vid vars nederkant källan är belägen. Enligt kyrkans informationsskylt så är källan antingen belägen innanför inhägnaden, eller så är det sänkan i bakgrunden på bilden nedan.

Sisselas källa. I förgrunden, eller nere i sänkan i bakgrunden

Det märkliga här är att man har trefaldig säkerhet runt den byggda källan. Innerst finns ett galler över håligheten (som för övrigt är torr trots den sena vinterns mycket blöta väder). Sedan finns en låg mur, och ytterst finns ett mycket fult modernt staket. Det liknar nästan ett försök att ”döda” källan. Kontrasten med vattensamlingen söder om detta är väldigt tydlig. Den är fullt tillgänglig trots att den är mycket större och djupare.

Det finns exempel på att präster i svenska kyrkan har beordrat att källor fylldes igen, eftersom de kopplades till katolska helgon eller ännu värre till hednisk tro och seder. Så skedde tydligen i Torekov i slutet på 1800-talet.

Berättelsen om sankta Sissela finns i några olika versioner, men i huvudsak berättas den så här.

En ung flicka vid namn Sissela, eller Cecilia bodde i ett kloster som ligger norr om källan. En sjökonung (dvs. en viking, eller en sjörövare) vid namn Borre fattade tycke till henne och ville gifta sig med henne. Hennes två bröder motsatte sig detta, så Borre bröt sig in i klostret och rövade bort henne.

Bröderna hade dock fått reda på Borres planer och red efter kung Borre. När han insåg att han inte skulle kunna rida ifrån dem, så stack han sitt svärd i flickan och kastade henne av hästen. Där hon dog så flöt sedan en källa fram.

Bröderna följde efter kung Borre och hann upp honom utanför byn och där de högg ihjäl honom står än idag en sten rest. Den kallas Högasten, eller kung Borres sten och finns strax väster om byn längs Hörupsvägen.

När det gäller den här typen av berättelser som är kopplade till heliga källor, så kan man skönja flera lager av förvanskning. Ursprungligen har dessa källor antagligen varit kopplade till olika gudar eller gudinnor. När sedan kristendomen infördes så skrevs berättelserna om för att passa den nya kristna kontexten Gudinnor förvandlades till helgon eller som i fallet med Fru Alstad till Jungfru Maria. Sedan, när upplysningens förnuftsideal greppade den svenska kyrkan så ville man utplåna även de rester av hedendomen som levde kvar i sin katolska form.

De första helgonen i Norden utsågs av de lokala biskoparna, och många av dem verkar ha varit hedniska gudar och hjältar. Folk ville fortsätta besöka de heliga källorna och i smyg offra till dem. Det var då behändigt om man kunde göra detta under förevändning att man hedrade det lokala helgonet.

Därför kan det vara intressant att läsa berättelserna om helgonen. Inte för att de skulle representera någon slags historisk sanning, utan för att de kan berätta för oss om vilka föreställning och traditioner som fanns innan kristendomen.