Vid sidan av mitt bloggande, så skriver jag (som jag har skrivit många gånger) på en bok som utspelar sig på bronsåldern. Mitt nyårslöfte är att fokusera mer på boken, vilket kanske kan drabba bloggandet. Men det är för en god sak.
I dagens inlägg tänkte jag analysera olika arketyper för kungar, för kungar är en nödvändig ingrediens i en historia om bronsåldern.
Kaos – Ordning
I modern fiktion så handlar mycket om axeln Ont – Gott, och visst är det en viktig del även av bra fiktion. Men bra fiktion undersöker även axeln Kaos-Ordning.
I Grekisk mytologi så motsvaras universums urtillstånd, Ginnungagap av Chaos. På Svenska så blir detta Kaos. Motsatsen till Kaos är Ordning. Ordning är där lagar gäller. Det må vara i mänskliga lagar; att man inte skall stjäla, eller mörda varandra. Men det gäller även kosmologiska lagar, som att natt följs av dag som följs av natt och så vidare.
Kaos, å andra sidan är där inga lagar finns. Där kausaliteten upphör. Där vad som helst kan hända, när som helst.
I Nordisk mytologi representeras Kaos och Ordning av Jättar respektive Asar. I Ginnungagap fanns urjätten Ymer, av honom skapade Oden, Vili och Ve (de första Asarna) världen. Dessa tre Asar skapade alltså Ordning ur Kaos.

Men, de olika Asarna har olika stor passion för Ordning. Tor är antagligen den av Asarna som mest går in för att skapa ordning. Han gör det genom sin ständiga kamp mot Jättarna. Även Tyr, som är tingets gud, står för Ordning just genom sin koppling till lagen.
Oden är mer ambivalent i sin roll gentemot Ordning och Kaos. Han strider också mot jättarna, men samtidigt är han mer kaotisk till sin läggning. Han är till exempel blodsbroder med Loke, den Ase som är mest kopplad till Kaos. Loke ställer alltid till med ofog, och i den slutliga striden så strider han på samma sida som Kaos-makterna.
Det kan verka enkelt att helt ställa sig på ena eller andra sidan i konflikten mellan Ordning och Kaos, men det visar sig att det inte är så enkelt.
Vad är det som Loke bidrar med i gudaberättelserna?
Visserligen är det han som skapar oreda, men det är samtidigt hans hyss som i slutänden leder till att Tor får sin hammare, Oden sitt spjut och sin häst och Frej sitt svärd och sitt skepp. Det visar sig att Kaos är nödvändigt för pånyttfödelse. Det är även därför som Kaos i många mytologier räknas som kvinnligt, medan Ordning är manligt.
Tyr som kunglig arketyp
Tyr har åtminstone under en period varit den högste guden. Vi vet detta mestadels från etymologin. Enligt Tacitus så är Tyr kopplad till tinget, och till offer.

Tyr härstammar från samma ord som Zeus. I Nordisk mytologi är han mest känd för att han offrade sin hand för att binda Fenrisulven. Fenrisulven är son till Loke, så han är nära besläktad med Kaos.
Vad innebar det att Tyr gav upp sin hand för att binda Fenrisulven? Det hela skedde på ett (i ärlighetens namn) ganska falskt sätt. Asarna band Fenrisulven under förespegling att de ville prova hans styrka. Men när han inte klarar att befria sig själv, så håller de honom bunden. Han anar dock oråd, så han kräver att Tyr ska lämna sin hand i pant. En pant som han då behåller.
Är det så att Tyr genom sin falskhet förlorar sin förmåga att fatta rättvisa beslut? Det finns vissa saker som tyder på det. Loke säger att Tyr inte kan “bära saker lika med två händer”, enligt ett sätt att läsa Loketrätan. Det tyder sannerligen på att han hade den förmågan innan de band Fenrisulven.
Ett annat sätt att se det är att Tyr, eftersom han vet att det som gudarna gör är falskt, väljer att offra sin hand. Han vet att en falsk gärning kräver ett offer för att bevara Ordningen.
Så, om Tyr någonsin måste utföra en handling som han vet är falsk, eller olaglig, så måste han samtidigt offra något. Kan det vara så att en Kung måste vara beredd att bryta mot lagen ibland?
Tyr som kung liknar då en manager. En som tänker i processer och regler, som kräver att varje orätt skall kompenseras med ett offer. Han hade antagligen kunnat hantera de utmaningar som riket ställdes inför. Men man undrar om hans stelbenta tolkning av lagen kanske hade lett till orättvisor.
Frej som kunglig arketyp
Frej, i sin mänskliga skepnad Yngve-Frej, var högt aktad av vissa Germanska stammar. Så mycket, att vissa av dem kallades för Ingvaeoner av Tacitus. Frej står för fruktbarhet i alla dess former, både i sängen, på åkern och i skattkistan.
Som kung så bidrar han alltså med att göra landet rikt. Under hans ledning så ger åkrarna god skörd, och det finns gott om mat för alla. Men när det blir missväxt, så mister han sin status. Man måste offra till honom, eller kanske till och med offra honom själv.
Det är just en sådan scen som avbidas av Carl Larsson i Nordiska Museet. En kung offrar sig själv för att försöka återge åkrarna deras fruktbarhet. Det verkar alltså som att Frejs auktoritet som kung bygger på ett löfte som han inte alltid kan uppfylla.

Livet under Frej som kung är skönt, vackert och rikt. Lite som man tänker sig det antika Grekland. Ända tills det inte är det längre. Då måste kungen offra sig själv för att återställa balansen.
Tor som kunglig arketyp

Tor är den främste kämpen. Han besitter lika stor styrka som aptit. Han är kanske inte den mest klipske, eller nyfikne av Asarna. Men har är deras mest pålitlige kämpe.
Som kung hade Tor antagligen uppfattats som rättvis. Han hade antagligen inte blandat sig i sina undersåtars liv i onödan.
Om ett hot mot riket kom utifrån, och var tydligt militärt, så hade hans metod för att lösa problem (våld, mycket våld) fungerat väl. Men hade hans intelligens och fantasi räckt till för att lösa mer komplicerade problem?
Oden som kunglig arketyp
Så, varför är då Oden den högste av gudarna? Vad är det som skiljer honom från Tyr, Tor och Frej?
Oden är mer kopplad till Kaos. Tyr och Tor är mer renodlat fokuserade på Ordning.

Oden kan tänka sig att dela säng med jättinnor för att uppnå sina mål. Han använder sig av sejd. På det stora hela så verkar han ta det lätt på lagar. Han är pragmatisk och lätt kaotisk.
Livet under en kung som Oden hade kanske varit mer kaotiskt än under Tyr. Men samtidigt är det inte lika byråkratiskt och stelbent. Oden ger rikedomar till folket precis som Frej, men han gör det genom att erövra dem i främmande länder.
Oden är nog vad vi skulle känna igen som en vikingakung. Det är inte så konstigt, eftersom de flesta kungarna under vikingatiden sade sig härstamma från Oden.
Loke som kunglig arketyp

Hade Loke kunnat vara kung? Ja, Loke har nog varit kung många gånger. Den mest kände var kanske Nero. Loke som kung drar sig inte för att sätta Rom i brand, bara för att se vad som händer, och han spelar gärna harpa när han ser staden brinna.
Livet under Loke som kung är skrämmande. Mer skrämmande för dem som är nära honom, men hans nycker gör livet osäkert även för allmogen. Han kan förklara krig för småsaker, eller för påhittade oförrätter.
Fast, kanske är det så att han hela tiden har en plan. Kanske alla hans till synes slumpmässiga nycker helt enkelt är del av en större plan som alla leder till ragnarök?
Själv skulle jag nog använda ordet förebilder, snarare än arketyper, som väl är en term som Carl Gustaf Jung hittade på, på sin tid. Men, jag förstår vad du menar. Förhållandet mellan Loke och Oden, samt det ursprungliga namnet på den Norska “Konungaspegeln” som lär vara en skrift från 1200-talet, rinner mig i minnet just nu – och man kan förmärka att Loke liksom är Odens skugga, eller fullständiga motsats, ja anti-tes. Asarna fungerar fortfarande bra som idealbilder över ett rikes styrelse, eller idealbilder överhuvudtaget, om du frågar mig – men för all del – så är jag ju också redan Asatroende..