Det heliga landet

Varje år drabbas cirka 20 personer av Jerusalemsyndromet. De som drabbas är djupt troende kristna, som blir överväldigade av att befinna sig i Jerusalem. Att befinna sig på platsen där Jesus åt sin sista måltid eller där han led på korset, eller vid grottan där han återuppstod ger en intensiv religiös upplevelse och utlöser en psykotisk episod där de drabbade tror att de själva är en biblisk karaktär.

För de kristna är bibelns länder just det heliga landet. Platsen där alla berättelser utspelar sig, ändå från Edens lustgård ända till det slutliga slaget vid Megiddo. Man kan sympatisera med upplevelsen att kunna vandra genom ett landskap där varje kulle, varje dal, varje sjö och varje träddunge är helig och har en historia kopplad till sig. En historia som du känner utantill och som berättats genom generationer.

På samma sätt har Australiens aboriginer en anknytning till landet som sträcker sig tusentals år tillbaka i tiden. Man har konstaterat att de berättelser som traderades i aboriginernas berättelser om ”dreamtime” ibland beskriver landskap så som det såg ut för 7-10 årtusenden sedan. För en aborigin som är uppväxt på ett traditionellt sätt så har verkligen varje sten och bäck en berättelse och en mytologisk innebörd. Vissa berättelser beskriver landformationer som geologer kan bekräfta, men som inte har varit synliga på tusentals år.

För de för-kristna nordborna hade landskapet en liknande laddning. Vi kan än idag se på ortsnamn hur olika platser har varit helgade åt olika asagudar. De berättar om var offerlundar fanns och vilka gudar som lokalbefolkningen höll högre än andra. Varje gravhög hade en berättelse om den kung som var begravd där. Sjöar hade berättelser om sjunkna skatter. Berg hade berättelser om bergtagna barn. Flyttblock hade berättelser om kampen mellan gudar och jättar, mellan ordning och kaos. Alla dessa berättelser passade in i det mytologiska ramverket kring asatron. Det var inte fråga om skrock, utan om att landskapet var en del av gudaberättelserna.

Midvinterblot av Carl Larsson

Kristendomen klippte banden med landskapet och därmed med historien. Den teologi och filosofi som ersatte förfädernas kunskap och berättelser var inte längre kopplad till landskapet. Man kunde inte längre besöka de platser som nämndes i de heliga berättelserna, och de platser man hade runt omkring sig var inte del av de heliga berättelserna. Det heliga skiljdes från de fysiska och blev abstrakt. De religiösa högtiderna kläddes i en ny religiös dräkt som var lika abstrakt, och respekten för traditionerna minskade.

Till viss del kunde berättelser om helgon fylla tomrummet, men de var del av en ny tradition och hade inte den rikedom som de gamla berättelserna hade. En sägen som har berättats i tre tusen årpå en plats har genomgått en memetisk evolution och selektion som har frambringat lager på lager av detaljer med metafysisk innebörd kopplad till platsen där den har uppstått.

Det har sagts att traditioner är svaret på frågor som vi har glömt. På samma sätt är ortsnamn rester av traditioner som vi har glömt. Vi vandrar varje dag genom det heliga landet utan att veta om det. Vi lever våra liv på samma plats där hjältar och gudar har slagits mot jättar och monster.

Låt dig därför varje dag slås av ett Jerusalem-syndrom i miniatyr. Se dig om i landskapet omkring dig. Vilka ortsnamn finns där? Vilka traditioner är kopplade till platsen där du befinner dig?

Känn det heliga landet inspirera dig.