Berättelse: Invigning i flocken

Det här är en episod ur den länge utlovade boken. Tvillingarna Odd och Orvar hämtas för att bli ulfhednar och del i det heliga brödraskapet.

Odd vaknade. Det var ett ljud ute på gården. Han reste sig upp i sängen och lyssnade. Först hörde han ingenting, och han tänkte lägga sig tillbaka och somna om. Men så hörde han det igen. Det var en flöjt som spelade utanför. Han steg upp ur sängen och tassade mot dörren. Bakom sig hörde han sin brors röst:

”Var ska du nånstans?”

”Hör du inte?” Odd pekade upp i luften som om ljudet kom därifrån. Melodin hördes tydligare nu. Borta från sina föräldrars säng hörde han hur deras far grymtade till, men sedan hördes inte mer.

”En flöjt?”, viskade Orvar. ”Vem spelar flöjt så här dags?”

De tassade fram till dörren och gläntade på den. I det klara månljuset såg de var ljudet kom ifrån. Ute på gården stod en man klädd i en stor vidbrättad hatt. På sig hade han en lång rock, och han spelade en glad melodi.

”Kom, vi går ut och ser vem det är!”, sade Orvar. 

”Men tänk om det är en fiende? Eller ett fientligt väsen?”

Orvar svarade inte utan han hade istället smitit ut på gården. Odd ville inte verka feg, så han följde efter. 

”Hell er, mina små prinsar!”

Rösten var mörk och lugnande, men man kunde ändå höra att det var en röst som kunde höras över ett slagfält om så skulle behövas.

”Vem är du?”, frågade Odd.

”Mitt namn är Gangleri, för jag vandrar jorden runt.” Mannen log och tittade på pojkarna medan han satte flöjten till munnen och spelade en trudelutt. ”Ni ser ut som att ni tycker om gotter”, sade Gangleri. Han stack ner handen i en liten pung som han hade med sig och tog fram två runda bollar. Han sträckte fram handen och sade ”Varsågoda! Tag var sin!”

Pojkarna tog var sin boll. Odd tittade på sin. Den var alldeles vit och rund som en svamp, men när han luktade på den så luktade den sött, som honung. 

”Varsågod! Ät hela. Jag har fler om det smakar!”

Odd tittade på Orvar. Han hade redan stoppat in hela bollen i munnen och tuggade med ett stort leende. Odd följde snabbt efter. När han tuggade på bollen så kom det ut en seg vätska. Den smakade sött, men den hade en lite bitter bismak. Den sega bollen blandades med vätskan och han tuggade och tuggade och tuggade.

Gangleri lutade sig fram emot Odd och viskade i hans öra:

”Hell dig, du döde prins
Ditt dåd jag prisar på denna plats
Följ mig nu till främmande strand
Där brons och ära för dig bidar
Ungdomen dör
Mandomen dör
För den som levt ett väl-levt liv
Evig ära följer därefter”

Sedan började han spela på sin pipa igen. En rytmisk visa som började långsamt, men som successivt ökade takten.

Odd hörde mannens pipa i fjärran. Han fortsatte att tugga och tugga och tugga. Han kände en värme som spred sig i hela kroppen och han kände sig stark och upprymd. Han såg Gangleris ansikte under hatten. Han log ett varg-aktigt leende. Inte illasinnat, men med en förväntan, som någon som väntar på att se en förvandling. Samtidigt kände Odd hur musiken greppade honom.

Han började dansa vilt. Det var en så härlig känsla av kraft och vitalitet. Han tittade på sin bror som också hade börjat dansa. När de tittade på varandra så började de skratta hejdlöst. Det var inte ofta som de hade skrattat tillsammans. Oftast var det Orvar som skrattade åt Odd, och då var det alltid ett hånfullt skratt när Odd hade gått i någon av Orvars fällor eller blivit offer för ett spratt. Men nu så skrattade de tillsammans, men ingen av dem visste vad de skrattade åt.

Mannen började gå ut från gården och ner för backen till karlarnas gårdar. Hela tiden dansade tvillingarna bakom honom. Bakom dem såg Siv och Ulf sina söner föras bort. I Sivs hjärta fanns flera känslor som stred om herraväldet. Dels en ängslan för den farliga resa som hennes små pojkar gav sig ut på, dels en sorg över att deras barndom nu var definitivt över, men även en stolthet över  att pojkarna hade blivit så stora att det var dags för dem att bli ulfhednar. 

---

På vägen ut i skogen hade Odd och Orvar hjälpt till att hämta sex andra unga pojkar. Det var söner till deras fars karlar, pojkar som de kände tidigare, men nu skulle de leva tillsammans i sex månader i skogen. Under tiden skulle de lära känna varandra på ett sätt som ingen annan skulle känna dem, och de skulle lära sig att lita på varandra helt och fullt. De skulle kämpa tillsammans, och de skulle blöda tillsammans, och om ödet ville det så skulle de dö tillsammans.

De hade dansat och skrattat hela vägen från byn ut i skogen. Månljuset hade lyst över dem, och det härliga ruset hade värmt dem. Gangleri hade lett dem längre och längre in i skogen, förbi kornas betesmarker, förbi den lilla sjön där de brukade fiska, genom dalarna där de hade varit med far och jagat vildsvin, över backar och fält och sedan in i urskogen.

De satt nu runt en eld, tätt tryckta mot varandra. Ruset hade avtagit och de insåg nu att de inte hade några kläder, inga vapen och inga verktyg. 

”Mina vackra vargar! Välkommen till dödsriket.” Gangleri sade det högtidligt sätt som fångade deras uppmärksamhet fast det var trötta. ”Ni fördes bort i natten, och nu på morgonen kommer era familjer att hitta era sängar tomma. Vad dem anbelangar så är ni döda. Ni kommer inte att ha någon kontakt med dem, eller någon annan ni känner. De kommer inte att försöka ta kontakt med er. De enda ni kan ty er till, och de enda ni kan lita på är varandra. Ni måste hjälpas åt nu att skaffa värme, kläder och mat. Vad ska ni göra?”

Pojkarna tittade på Gangleri och på varandra. Odd var den förste som talade.

”Vi kommer att behöva mat. För vi har inte ätit något sedan i går kväll. Vi har eld och värme, men mat behövs.”

”Bra där, unge varg. Det finns en gård längre bort i den riktningen. Bonden där har både höns och grisar. Pröva er lycka som tjuvar.”

”Men, jag är ingen tjuv”, sade en av de andra pojkarna. Han var en stor och sävlig pojke, som var son till en av Jarl Ulfs starkaste Karlar. Kanske inte den mest kvicktänkte, men ändå rättrådig och lojal som sin far.

”Du var ingen tjuv. En varg måste vara fräck och girig om han ska överleva. Därför har du blivit en tjuv.” Gangleri sade det som ett konstaterande.

”Jag går först!”, sade Orvar. ”Följ mig så visar jag vägen.”

Innan Odd hade hunnit protestera eller springa i förväg så hade Orvar sprungit iväg i den riktning som Gangleri pekade. Orvar ledde vägen i den tidiga morgontimman. De andra pojkarna följde efter i en lång rad, och sist kom Odd. Plötsligt stannade Orvar och höjde handen till de andra som stopptecken. De smög fram till honom och genom en buske kunde de se en liten gård.

Den liknade en av karlagårdarna runt fars långhus, tyckte Odd, så han visste att det skulle finnas en större gård i närheten. Om de blev avslöjade så skulle de riskera att bli jagade och kanske fångade. ”Ta det försiktigt Orvar”, viskade han. ”Om vi blir avslöjade så kommer det att komma många arga män och jaga oss.”

”Äsch! Det är bara en liten gård. Antagligen är det bara en Karl som bor här. Stigbjörn! Du är liten och smidig. Ser du hönsen där borta?” Orvar vinkade till sig den minste i flocken och pekade bort mot en flätade inhägnad där det satt flera höns och sov. ”Se om du kan norpa en eller ett par höns.”

”Ska vi inte spana lite först, innan vi bestämmer vad vi ska göra. Tänk om de redan är vakna?”

”Äsch, tyst med dig fegis!” Orvar viftade avvärjande med handen och puttade sedan fram Stigbjörn. Odd spanade mot huset. Det såg lugnt ut, och ingen rök kom ur vindögonen. Solen hade inte gått upp helt än, men himlen var ändå ljus, så han kunde se Stigbjörn smyga på lätta fötter fram till inhägnaden. Odd såg hur han satte sig ner bakom den och spanade mot huset. Inget syntes, och inget hördes.

Sedan så reste Stigbjörn sig upp och klättrade in i inhägnaden. Hönsen hade trängt ihop sig i ena hörnet där de hade sina reden. Han skulle just böja sig ner och fånga en höna när Odd såg hur tuppen flög upp och attackerade honom. Med ett högljutt kacklande så började alla hönorna flaxa och springa runt samtidigt som Stigbjörn försökte värja sig mot den aggressive tuppen. 

På något sätt lyckades han ändå fåt tag i en höna och han kastade sig med hönan under armen över inhägnaden och sprang bort mot Orvar, Odd och de andra pojkarna. Han log brett, och stolt. De skulle få kyckling till frukost!

Just då hördes det liv och brak inifrån huset, och en man kom ut i nattsärken, men med pil och båge i händerna. ”Nu ska du få Mickel! Ingen stjäl mina höns och kommer undan med det!” Han hade satt bågen mot strängen, och tittade bort mot hönshägnet. Det var just då som Stigbjörn försvann in i buskaget. De satt där, så tysta som de kunde medan mannen smög sig fram över planen. 

Orvar och de andra fnittrade så tyst det kunde, men det var ändå ganska hörbart. Stigbjörn fnissade högst av de alla, och Odd hyssjade på honom. Stigbjörn höll på att kikna, så han släppte handen som han hade hållit runt hönans näbb och höll för sin egen mun istället. 

När hönan märkte att den var fri att kackla så tvekade den inte en sekund att utnyttja sin nyvunna frihet. Den kacklade högt och klagande. Den ropade för full hals efter sin käre tupp och sin systrar. 

Odd såg mannen vända sig om och stirra rakt mot buskaget som de gömde sig bakom. Han såg hur han spände bågen och siktade. ”Fort, vi sticker”, ropade Odd. Orvar hade redan tagit sig en fyra fem steg när de andra reste sig och följde efter. Odd drog med sig Stigbjörn och hönan och sprang efter Orvar. Han visste att Orvar hade gott lokalsinne och säkert skulle leda dem tillbaka till Gangleri och elden. Han sprang så fort han kunde medan han drog Stigbjörn bakom sig. 

Han hörde hur Stigbjörn stönade och klagade, men han drog honom med sig. Inte förrän de hade kommit flera hundra steg in i skogen stannade de. Då hade han nästan fått släpa Stigbjörn den sista biten. Det var inte förrän då han såg vad som hade hänt. Det satt en pil i baksidan på låret på Stigbjörns vänstra ben. Stigbjörn var vit i ansiktet och när Odd släppte honom så lade han sig platt på magen och skrek av smärta. 

”Du, ta hand om hönan! Vi måste hjälpa Stigbjörn tillbaka till lägret. Gangleri vet säkert vad man ska göra.”

”Dra ut pilen”, var det någon som sade.  ”Nej, vänta tills vi kan få råd av Gangleri.” Odd och tre av de andra pojkarna tog tag i var sin arm och och ben och tillsammans bar de den gråtande och skrikande Stigbjörn hela vägen tillbaka till lägret.

När de kom fram satt den gamle vandraren vid elden och njöt av en grillad höna. Han tittade på dem, och på deras vilda och skrämda uppsyn. ”Nå, där kommer ni! Jag undrade just när ni tänkte komma tillbaka.” Han tittade på dem, och på Stigbjörn som nu hade blivit nästan helt tyst och bara kved stilla i händerna på de fyra pojkarna som bar honom.

”Det där ser inte bra ut! Det får vi ta och göra något åt”, sade han. ”Kom hit med honom till elden så ska vi se vad vi har att göra med.”

De bar fram Stigbjörn och lade honom framför fötterna på Ganlgeri. Han tittade noga på pilen. Eftersom de inte hade några kläder på sig så kunde han lätt avgöra var pilen satt, hur djupt den satt, formen på såret och från det vilken typ av pilspets som hade använts. Hela tiden som han inspekterade så kommenterade han och pekade för att de andra skulle förstå vad det var han gjorde.

”För det första. Det var tur att ni lät pilen sitta kvar. Om man drar ut pilen utan att vara redo med förband så kan det blöda väldigt mycket, och det är risk att man förblöder. Därför ska ni hämta följande. Det finns i skogen häromkring, så raska på. För det första, vitmossa. För det andra bark från ett pilträd eller sälg. Raska på och kommer tillbaka hit med det.”

”Jag såg några pilar inte långt härifrån”, sade en av pojkarna. ”Jag hämtar bark”, sade han och sprang iväg.

”Ta med den här och följ efter honom”, sade Gangleri och räckte Odd en kniv av brons. ”Ni behöver den för att skala av barken.”

”Jag vet var det finns vitmossa”, sade Orvar och satte av in i skogen.

Odd och den andre pojken lyckades skala av ett stort ark med pil-bark. Det var inte lätt, men utan kniven hade det varit helt omöjligt.

När de kom tillbaka så satt Ganlgeri tillsammans med de kvarvarande pojkarna och rabblade en trollformel över Stigbjörns skadade ben.  Odd räckte över kniven och barken till Gangleri, so pekade att han skulle lägga det bredvid sin skadade kamrat.

”Dåså, samlas runt mig”, sade han. ”Ni två, håll i Stigbjörns ben. Ni andra fortsätter att läsa trollformeln som jag lärde er.” Han tog kniven som Orvar hade kommit tillbaka med och slipade den på sitt bryne innan han doppade spetsen i kokande vatten som han hade i ett lerkärl på elden. Sedan satte han igång med att vidga såret runt pilen. Han skar försiktigt upp skinnet i förlängningen av de små snitt som satt på var sin sida om pilen där spetsens flinta hade skurit sig in. Hela tiden rabblade Stigbjörn på den helande ramsan tillsammans med pojkarna. Även Odd och Orvar lärde sig snabbt ramsan och stämde in. 

Försiktigt drog Gangleri ut pilen och när den hade kommit ut så visade han att Orvar skulle trycka en bit vitmossa mot såret. ”Inte för hårt, än. Vi måste se om det är något kvar i såret innan vi stänger det.” Han granskade torkade av spetsen och granskade den nog. ”Nej, det ser bra ut. Vi fick med allting ut. Om den hade träffat ben så hade det varit riska att en flisa var kvar inne i köttet, och då vill inte såret läka.”

Han bad Orvar att trycka hårdare med han läste en annan ramsa. ”Den här ramsan är för att stilla blodet”, sade han samtidigt som han satte en bit av barken med insidan mot såret. Sedan band han fast förbandet med ett skinnsnöre. 

”Så, nu behöver du bara vila. Sedan kan du vara på benen redan i morgon. Och om bara några dagar så ska du kunna stjäla höns igen.”

”Men var fick du din höna ifrån?” Odd var den förste som kom sig för att fråga var Gangleris höna kom ifrån.

”Samma gård som ni rövade ifrån. När husbonden hade sprungit ut i skogen efter er så var det väldigt lätt att ta en höna, och alla ägg som låg i redena.”

Odd insåg att det fanns en läxa här.