I det förra inlägget så skrev jag om Kelterna och deras mytologi. I det här inlägget tänkte jag följa deras ursprung bakåt i tiden. Man kan säga att Kelternas kultur fanns sin mogna form i och med Hallstattkulturens uppkomst runt 1200 f.kr.
Just 1200-talet f.kr. var en väldigt “dynamisk” tid i det östra medelhavet. Sjöfolken härjade som värst, och Hettiternas rike gick under. I Grekland inleddes de mörka århundradena när den Mykenska civilisationen gick under, och Troja bränns i samband med det krig som skildras i Iliaden. Just Mykenerna kallades av sina grannar för Ahhawiya, dv.s Ackaier, som i Iliaden.
Tillsammans utgjorde dessa händelser slutet på bronsåldern i Europa och runt medelhavet. Ända sedan Homeros tid så har man försökt förstå vad det var som utlöste detta. Många förklaringar har lagts fram, allt från naturkatastrofer, klimatförändringar till ekonomisk kollaps. Men, de gamla grekerna hävdade att allt utlöstes av att ett nytt folk vandrade in norrifrån. De kallades Dorier, och ska ha vandrat in från Balkan.
Från år 2300-1600 f.kr. fanns det en dominerande europeisk bronsålderskultur, som är uppkallad efter en ort när Prag som heter Unetice. Denna kultur var central för att sprida kunskapen om brons till hela Europa, inklusive Norden. De tidigaste bronsartefakterna i Norden kommer antingen direkt från Unetice, eller så är de lokala kopior av sådana. Även den aristokratiska krigar-kulturen i Nordisk bronsålder är antagligen inspirerad av Uneticekulturen.
Uneticekulturen övergick runt år 1600 f.kr. i höggravskulturen. Denna är namgiven efter att man begravde sina döda under gravhögar, så som man även gjorde under Nordisk bronsålder. Denna kultur var spridd över hela Europa från Balkan upp till området precis söder om det Nordiska kulturområdet i södra Polen. På samma sätt som Nordisk bronsålder, så var det en utpräglad krigarkultur där det var viktigt att begravas med vapen av brons.
Så, omkring år 1300 så börjar något att hända i höggravkulturen. Man slutar begrava sina döda i gravhögar, och istället så kremerar man de döda och begraver askan i urnor i stora fält. Denna kultur, som kallas för urnfältskulturen, är ursprunget till Hallstattkulturen och de keltiska folken.
I samma veva som de slutar begrava de döda med rika gåvor under högar, så börjar kelternas förfäder på att expandera utåt. Till slut så har de assimilerat eller trängt ut alla andra folk från balkan i öster till södra Spanien i väster.
Just att man slutade begrava de döda under högar är signifikant, eftersom detta gravskick tydde på stora skillnader mellan kungar och krigare, som begravdes under högar och resten av folket som begravdes i enklare gravar. När man nu började begrava sina döda i urnor så borde detta betyda att kungarnas makt har minskat relativt sina undersåtar.
Kanske har detta med bruket av järn att göra. Järn var känt under bronsåldern, men det var inte förrän vid den här tidpunkten som det blev mer allmänt spritt. Järn kräver högra temperatur för att ens kunna bearbetas, och man lärde sig inte göra gjutjärn förrän på 1800 e.kr. Så, det var en väldigt annorlunda metall att arbeta med jämfört med bron,. men den hade en stor fördel. Järn finns överallt. Brons är en legering av koppar och tenn, och dessa båda metaller finns inte på samma ställe. Så, oavsett var i världen man befann sig så var man tvungen att importera antingen det ena, eller det andra, eller båda två.
Så det man ser när bronsåldern övergår i järnålder är att den internationella handeln minskar i betydelse. Dessutom är det fler som kan göra smida vapen av järn och sätta upp en armé. Resultatet är den väldigt röra där folk börjar invadera varandra, eller fly från invasioner.
Antagligen var det ett av dessa folk som i en kedja av invasioner kom att vandra ner i Grekland och gjorde slut på den Mykenska civilisationen. Dessa Dorier var antagligen inte ett Keltiskt folk, utan snarare nordliga släktingar till Grekerna själva. Dels baseras detta på att de inte införde ett nytt språk, och dels på hur Grekerna själva berättade om detta under senare århundraden. De kallade det för Herakleidernas återkomst. Det vill säga att Herakles ättlingar vandrade in norrifrån och krävde rätten till kungamakten i Grekland, som Herakles hade givit upp när han gick i exil.
I norra delen av det Keltiska området så stod slaget vid Tollense. Man har sett att de stridande antingen var lokala från området nära Tollense, eller från området norr om alperna, dvs. urnfältkulturens centralområde. Så slaget vid Tollense borde ha varit en del av de strider som urnfältkulturens expansion gav upphov till. Kanske var detta slag det som räddade Norden från att slukas upp av den Keltiska kulturen. I Norden fortsatte bronsåldern i 700 år till, ända fram till 500-talet f.kr.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.