Mera om hällbilderna i Kiviksgraven

I föregående inlägg så skrev jag om hällbilderna i Kiviksgraven. I det inlägget försökte jag tolka bilderna utifrån vad jag kunde se. Efter att jag skrivit inlägget så hittade jag en artikel i Fornvännen där de som utförde den uppdaterade dokumentationen beskriver sina fynd och sitt tillvägagångssätt.

FIgur 7 i artikeln, Den ena hatten i släpljus

Artikeln är skriven av Andreas Toreld och Tommy Andersson som normalt sett arbetar med att dokumentera hällristningar i Bohuslän för Stiftelsen för dokumentation av Bohusläns Hällristningar. De har mycket stor vana att både hitta, dokumentera och tolka hällristningar, så artikeln ger en spännande insikt i tillvägagångssättet.

Det centrala problemet när man dokumenterar ristningar är att avgöra vad som är del av hällristningen och vad som bara är naturlig skrovlighet. Tydligen är strukturen på ytan viktig och någonting som man bara kan känna sig fram till. När man utförde hällristningarna som använde man verktyg av hårda bergarter, exv. kvartsit som man knackade mot ytan. Det gör att mineralkornen i ytan krossas och ytan får en annan textur än de delar som har vittrat naturligt, där kornen istället vittrar fram ur det mellanliggande materialet.

Detta är ingenting som man kan fånga upp med fotografiska tekniker, eller genom avgjutningar utan något som man måste känna sig fram till med fingrarna. Det betyder inte att andra tekniker inte är värdefulla. Men i fallet med bilderna i Kiviksgraven som är grunt ristade (eller kanske ska vi säga knackade), så var det avgörande för att hitta bilderna på hattarna i bild 2.

En annan metod för att säkerställa en objektiv analys av hällen är att de alltid är två personer, och bara de delar där de båda är eniga sägs ingå i hällristningen. Det är befriande med en syn på vetenskap som faktiskt är baserad i något så omodernt som en tro på en objektiv sanning (se postmodernism).

Häll 8

Jag noterar att de inte delar min tolkning av den centrala delen av bild 1 som en hillebard, utan istället drar paralleller mellan den och hattarna i bild 2. Sten nummer 1 är sedan länge försvunnen, så det enda vi har att gå på är de bilder som gjordes innan den försvann.

Jag har även tänkt mer på bild 8. Längst ner återkommer de fyra männen som går framför hästvagnen på bild 7, två gånger. I båda repetitionerna så är det en av de fyra som håller upp ett svärd medan de andra står passivt med händerna sänkta. Man får intryck av att de är bundna, men varför personen med svärdet i den vänstra repetitionen står längst till höger och i den högra repetitionen står näst längst till vänster har jag svårt att förklara.

Byggvir är en representation av spannmål som man gör öl utav. Beyla (”biet”) är en representation av honungen som man gör mjöd utav. Jag tänker mig att det är dessa båda man ser i karet överst till vänster. Om det stämmer, så kanske är det dem som man offrar till längst ner i bilden. Kanske på det sätt som dvärgarna Fjalar och Galar gör mjöd av Kvaser.

Mjöd och Öl är de Germanska motsvarigheterna till Indiens Soma. I Rigveda beskrivs hur en som har druckit Soma känner sig:

In my vastness, I have surpassed the sky and this vast earth
Have I not drunk Soma?

I am huge, huge! flying to the cloud.
Have I not drunk Soma?

Rigveda X.119, 8-12

Jag kommer att tänka på det här