När Indoeuropéerna kom till Norden, så hade de knappt använt koppar eller brons även om dessa metaller redan var kända längre ner på kontinenten. Däremot så kände de till hur verktyg i brons såg ut. Bristen på råvaror hindrade dem inte från att kopiera bronsverktyg i de material de hade tillgång till och som de själva behärskade. Det material som de främst behärskade var flinta, och det var det god tillgång på i Danmark och Skåne.
I en artikel från 2001, så beskriver ett antal forskare vid Lunds universitet hur handeln med rå flinta och färdiga flintverktyg såg ut under senneolitikum.
Man har hittat flintgruvor nära Sallerup öster om Malmö. Dessa gruvor består av djupa schakt, där neolitiska gruvarbetare har grävt sig ner genom flera meter av matjord och lera för att komma ner till berggrunden som här består av kalksten med insprängda block av flinta.
Dessa block av flinta har man lyft upp, och ganska snart därefter klyvt och grovt format till ämnen “preforms” som man kan göra färdiga yxor utav. Anledningen till detta är att flintan som har legat hundratuseltals år i jorden har en inneboende fuktighet som gör att de är lättare att bearbeta. Dessa ämnen har sedan sålts, eller formats till verktyg som i sin tur har sålts.
Man kan se hur handelsvägarna har gått från Skåne/Själland och Jylland upp till övriga Skandinavien genom att spåra vilken typ av flintkniv som har producerats var.
Skåne/Själland har dominerat Götaland upp till Oslo och Stockholm, medan Jylländska knivar ser ut att dominera längs Norska kusten och sedan via Jämtland över till Norrlandskusten.
Just Jylland var under en tid del av “Klockbägarfenomenet”, dvs. en kultur som sträckte sig från Spanien i söder, via England och Nederländerna ända upp Jylland. Till skillnad från nästan alla andra exempel där kulturer har spridit sig, så har man sett på DNA-analyser att detta i de flesta fall var just överföring av idéer och inte folk. Utom i fallet med Storbritannien, som befolkades av migrerande, indoeuropeiska, holländska klockbägar-medlemmar. Just klockbägarkulturen, eller fenomenet är komplicerat. Fast, med hjälp av DNA så kan man nysta upp även det.
Om man nu skickade flinta norrut, vad fick man då i utbyte? Skandinaviens inland har alltid varit rikt på villebråd, så antagligen har man kunnat byta skinn och horn. Dessa varor bevaras dock inte lika bra som flinta, så det är svårt att veta.
Denna inom-nordiska handel borde ha varit där man skaffade sig erfarenhet av att bedriva handel. Denna erfarenhet kom sedan till användning när man började göra verktyg av brons och behövde skaffa koppar och tenn från kontinenten.
Handeln med kontinenten gick längs de så kallade bärnstensvägarna. Det vi i norr skickade söderut var bland annat bärnsten, vilket gav upphov till namnet, men antagligen även skinn och kanske slavar.
Runt år 1200 f.kr. så gick flera högkulturer i Grekland och i nuvarande Turkiet under, och “the Greek dark ages” inleddes. Detta innebar att handeln med koppar och tenn mellan Cypern och Afghanistan upphörde. När högkulturer åter börjar uppstå i detta område, 200 år senare, så är kulturen baserad på järn och inte brons.
Denna katastrof påverkade dock inte Norden, utan bronsåldern fortsatte här ända fram till 500 f.kr. Antagligen så togs produktionen av koppar och tenn över av gruvor i Alperna, och de Nordiska stormännen kunde bara dirigera om sin handel dit istället. Folket i Alperna tillhörde klockbägarkulturen, och det var hos dessa som det Keltiska språket uppstod.
Långväga handel verkar ha varit del av indoeuropeisk kultur över hela Europa, och just klockbägarkulturen verkar ha spridit sig med handel. Kombinationen av handel och erövring var något som levde kvar i Norden ända fram till Vikingatiden. För att parafrasera den tyske militärfilosofen Carl von Clausewitz, “Härjningar är bara fortsättningen av handel, med andra medel”
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.