Här följer en litterär tolkning av fynden i Kanaljorden som jag skrev om i det här inlägget. Vi är i mesolitikum, samlar-jägarstenåldern. En kvinna har dött efter en sammanstötning med en annan stam och hennes man begraver henne enligt sin stams traditioner.
Ichtara hade varit en vacker kvinna när hon levde. Qatlub såg på hennes långa blonda hår, som nu var färgat av blod. Hennes hy var blek, och det syntes tydligt att hennes ande hade lämnat kroppen och nu var på väg till jaktmarkerna på andra sidan havet.
Qatlub och de andra i familjen hade lagt henne på träställningen i den lilla sjön, bredvid skallarna från alla de andra som hade dött när de försvarat boplatsen från de andra. Där skulle hon ligga tills kråkorna och maskarna hade tagit sin del av hennes kropp. Därefter skulle de ta bort alla ben utom huvudet och begrava dem. Skallen skulle få vara kvar tillsammans med anfäderna och anmödrarna.
Det skulle ta några månader, men över vintern brukade det inte hända så mycket med kropparna man lade där. Så först vid midsommar så skulle de genomföra ceremonin. De första förfäderna Iqtlub och Antalas skallar satt på pinnar. Därifrån skulle de övervaka ceremonin.
Qatlub lade den lilla asken med blåbär han hade gjort av näver vid sin älskades huvud. Precis så hade han hade gjort när hon hade gjort honom till sin. Det var på sensommaren. Han hade gått upp tidigt och plockat blåbär till henne. Hon hade varit så vacker där i hans bädd, och de hade njutit av blåbären tillsammans innan de hade älskat igen.
Sedan dess hade de fått fyra barn, och för varje barn så hade han gett henne samma enkla gåva. Det var inte mycket, men de visste båda hur mycket den lilla ceremonin betydde för dem båda. Nu skulle hon få med sig blåbären till andra sidan.

David Hawgood / Hunter gatherer’s camp at Irish National Heritage Park / CC BY-SA 2.0
Han klättrade ner från ställningen och vadade tillbaka till land. De skulle jaga en björn och offra till björnfadern så att han lät Ichtaras själ komma säkert till andra sidan havet. Det fanns gott om blåbär i skogarna nu, och Qatlub visste att björnarna alltid åt blåbär innan de gick i ide. Frågan var bara om de skulle lyckas döda björnen, eller om björnen skulle lyckas döda någon av dem. Det var alltid ett vågspel. Björnfadern gav, och björnfadern tog. Men han hade tagit Ichtara, så nu skulle han kanske ge dem en björn.
Qatlub tittade åt höger och vänster. Hans söner satt hukade närmast honom till vänster. Till höger satt hans bror tillsammans med sina söne. De hade gömt sig uppe på ett stort träd som hade fallit för några år sedan. Det var en stor ek, och den var för stor för en björn att ta sig över. De andra i familjen hade gått en lång omväg runt skogen där blåbären växte, men nu gick de långsamt och sjöng en visa för björnen. Inte så högt att det skulle skrämma den, bara tillräckligt högt för att den skulle flytta på sig.
Qatlub och de andra som satt på eken var helt tysta. De väntade på att björnen skulle komma. När den hade kommit nära eken skulle de kasta sina spjut och sina stenar på den. Förhoppningsvis skulle den dö direkt. Men kanske skulle någon behöva hoppa ner och döda den om den var skadad. Det var det farligaste jobbet och Qatlub hade tagit det på sig själv att göra det om det krävdes. Det var hans kvinna som offret skulle tillägnas, så det var hans uppgift att skaffa fram offerdjuret.
De hörde björnen innan de såg den. Det karakteristiska ljudet av de stora ramarna som knäckte smågrenar på marken och den stora kroppen som skrapade mot träd där de stod i vägen. Björnen brydde sig inte om sånt. Björnen var det största djuret. Den största jägaren. Den högste i skogen, och den banade sin egen väg.
Qatlub var den förste att kasta sitt spjut, precis som de hade kommit överens om. Han siktade väl, och träffade björnen i ryggen. Björnen röt högt av smärtan, och när den fick se Qatlub så började den klösa sig upp på stocken. Qatlub fortsatte att reta den och stack den med ytterligare ett spjut som han hade i reserv.
När djurets uppmärksamhet riktades om Qatlub så kunde hans söner och de andra sticka sina spjut i sidan på det. Qatlub såg hur livet rann ur djuret. Hur raseriet förbyttes i uppgivenhet och hur det till slut somnade in och liksom rann tillbaka ner från trädstammen och satte sig nedanför.
Qatlub tog sitt spjut och hoppade ner efter björnen. Han ställde sig fram för den och höjde sitt spjut. Björnen tittade på honom, men orkade inte ens morra. Istället vände det huvudet åt sidan och fnös. Qatlub drev sitt spjut genom den tjocka pälsen och rakt in i hjärtat på björnen som välte bakåt och slutade andas.
Det krävdes nästan alla män i byn för att lyckas släpa björnen tillbaka till boplatsen. Familjen samlades och beundrade djuret. Ichtaras syster var den som flådde och styckade det. Hon såg till att huvudet och ramarna satt kvar i skinnet. Det skulle björnfadern ha, men köttet skulle människorna ha. Det var överenskommet med björnfadern sedan generationer tillbaka.
Än en gång vadade Qatlub ut till ställningen i sjön. Han klättrade upp och tillsammans med sina söner och sina döttrar så lyckades de få upp björnen på ställningen. De lade den så att den vaktade ingången till ställningen. Så skulle den ligga tills det var dags att begrava Ichtaras kropp.
Qatlub tittade på sin hustru. Hon såg nästan ut som när hon precis hade dött, men skinnet hade börjat torka och hon hade ett märkligt leende på läpparna. Den tidiga höstens flugor hade också börjat samlas kring henne. Moder jord började återta hennes kött. Det var en del av naturens kretslopp.
Tystnaden i det allvarliga ögonblicken bröts av ett larm från stranden. Qatlub tittade upp och såg hur de andra stod i skogsbrynet. Hans bror skrek något åt dem, och deras ledare skrek något tillbaka. Qatlub hoppade ner från ställningen och vadade till stranden och ställde sig bredvid sin bror.
“Har ni ingen skam? Vi håller på att begrava Achtara som ni dödade sist ni var här. Kan vi inte ens få begrava våra döda ifred?”
“Vi har lika stor rätt till den här platsen som ni. Våra förfäder byggde den tillsammans, så vi har också rätt att lägga våra dödas skallar på ställningen.”
“Ni miste den rätten när ni flyttade.”
Qatlub och alla de andra visste precis vad hans bror syftade på. Det hade hänt för två generationer sedan. De andra hade blivit ovänner med Qatlubs farfar. Exakt vad dispyten handlade om var det ingen som visste längre. Men kanske var det någon som hade legat med en annans fru, eller så var det en fråga om fördelningen av bytet från jakt. Det alla visste däremot var att de andras förfader hade slagit ihjäl Qatlubs farfar. Alla i Qatlubs familj visste det i alla fall. De andra hävdade att det hade varit tvärt om.
Men sedan dess hade Qatlubs familj försvarat rätten att lägga sina dödas skallar på den ställningen och att hålla de andras borta därifrån. Många hade dött, bland annat Achtara, och kanske skulle fler dö idag.
Orden hade tystnat, och nu stod de båda grupperna bara och tittade på varandra. Qatlub hade sin stenyxa i handen. Det var inte ett vapen för att jaga med, det var ett vapen för att slå någon på huvudet med. Det var ett vapen för krig.
Han synade de andras ledare. Det var en stor och kraftig man. Några år yngre än Qatlub, men längre och kraftigare. Bredvid honom stod andra män, lika stora och starka. Qatlub gjorde en snabb kalkyl inne i huvudet. De var större och starkare, men Qatlubs familj var fler. Det skulle bli jämnt, men Qatlub var övertygad om att de skulle vinna. Björnfadern skulle inte neka honom hans rättmätiga hämnd.
Qatlub var den som bröt dödläget. Han höjde sin yxa över huvudet och kastade sig med ett vrål fram mot de andras ledare. Det underläge som Qatlub hade i längd och styrka kompenserade han med snabbhet. Han svingade yxan nedåt mot den andres huvud och han kände hur den träffade. Runt honom rusade män mot män och kvinnor mot kvinnor. Sten träffade ben och blod sprutade. Kroppar föll och vrål av smärta spred sig mellan träden.
Qatlub hade slagit så hårt att yxan hade fastnat i den andres skalle. Han var därför helt försvarslös när en ny motståndare kastade sig över honom. Den nye hade en träpåk av ask som vapen. Den var inte lika tung som en stenyxa, men den hade längre räckvidd. Slaget träffade Qatlub på kinden och han kände hur benet krossades. Smärtan sköt upp i huvudet och det svartnade för ögonen. Han kände inte det andra slaget, inte heller det tredje. Han tänkte på sin kvinna och hur de skulle träffas igen på andra sidan havet.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.