Jägarnas tid

För 11400 år sedan steg temperaturen drastiskt efter att ha varit mycket kallare än idag. Inlandsisen började smälta och dra sig tillbaka norrut. Efter cirka tre tusen år så hade den smält bort helt.

Under denna tid, och ända fram tills jordbrukarna flyttade in, så var Norden befolkat av band av jägare. Perioden som definieras av inlandsisens tillbakagång och jordbrukets intåg kallas för Mesolitikum.

Till en början så följde jägarna vandrande renhjordar när de vandrade norrut, men flyttade sedan söderut när vintern kom. Senare började de stanna i Norden över vintern och vi hade de första permanenta populationen.

Vid den här tiden fanns det kanske ett par tusen människor i hela Sverige. Under stora delar av den här perioden så var Sverige en ö i ordets verkliga bemärkelse. Närmast isranden fanns en serie stora sötvattenshav, så förutom jakt så levde dessa människor av fiske.

Så, hur var livet för en jägare under mesolitikum?

Med tanke på att det var så få individer i Norden så fanns det gott om plats, och gott om villebråd. För den jägare som kunde läsa landskapet, förstå årstiderna och vädret och bytesdjurens beteende, så fanns det gott om mat.

Det måste också ha varit en fredlig tid med en frihet som vi inte har sett sedan dess. Om förutsättningarna för jakt blev sämre, eller om man helt enkelt inte kom överens med sina fränder, så kunde man helt enkelt vandra iväg och bosätta sig någon annan stans.

Alla konflikter mellan människor är konflikter över begränsade resurser. Jag vill göra X med en viss sak, och du vill göra Y med den vid samma tidpunkt. Om vi inte kan komma överens om att en av oss ger med sig, så har vi en konflikt, och konflikter leder till våld.

Men i en värld där resurserna är i praktiken oändliga, så finns det väldigt liten risk för konflikter, och de konflikter som faktiskt uppstår går att lösa genom att parterna går åt var sitt håll. Bosättningarna var dessutom så enkla, och lätta att ta med sig, att det antagligen inte var någon större uppoffring att flytta.

Så vi kan anta att det var en fredlig tid. Men trots detta var det ändå en våldsam tid.

En jägare måste vara snabb, tyst och röra sig bakom naturliga hinder i terrängen. Detta är en förutsättning för en lyckad jakt, men man riskerar också att överraska farliga djur. Än idag händer det att just jägare råkar illa ut när de stöter på en björn i skogen. Svamp- och bärplockare löper inte samma risk, i och med att de rör sig långsammare, och att de inte behöver vara tysta.

I och med att det var så få människor i norden, så kan inte djuren ha varit ”vana” vid människor på samma sätt som de är nu. För en varg på den tiden måste en människa ha sett ut som vilket potentiellt bytesdjur som helst. Järv och lodjur är antagligen för små för att ge sig på människor. Men varg och björn måste ha varit saker som en jägare måste vara på sin vakt inför.

Särskilt björn, måste ha varit ett stort hot. I nationalparker i USA måste man iaktta stor försiktighet, och det finns många regler om hur man ska bete sig om man råkar på en björn. Så, det vore inte underligt om det fanns en björnkult så som Varg Vikernes har framfört.

Skalle från Kanaljorden
https://www.cambridge.org/core/services/aop-cambridge-core/content/view/39BD3070DCC745A9CBAB1DF52FEC2782/S0003598X17002101a.pdf/keep_your_head_high_skulls_on_stakes_and_cranial_trauma_in_mesolithic_sweden.pdf

Jag skrev ovan att boplatserna under den här tiden inte var så permanenta. Men det fanns faktiskt vissa permanenta byggnationer. I Turkiet har man hittat ett stort komplex med resta stenar vid Göbekli Tepe. Men även i Sverige har man hittat en märklig kultplats, vid en plats som heter Kanaljorden i Motala.

I en liten sjö (cirka 50 meter i diameter) så har man byggt en platå av stora stenar som man har packat tätt. På denna har man byggt någon typ av ställning av trä. Uppe på denna ställning, så har man samlat cirka trettio skallar. Man har inte hittat mer än enstaka ben, så det ser ut som att man bara har separerat skallarna och samlat dem på ett ställe. Man har inte hittat spår av att man har kapat huvudena, eller att man har rensat dem från kött, så antagligen har man begravt de döda och sedan grävt upp skallarna och flyttat dem till den konstgjorda ställningen i sjön.

De flesta skallarna, som tillhör båda kön, bär spår av skador. Många har dött av slag mot huvudet, närmare bestämt mot hjässan. Men det intressanta är att flera av skallarna också bär spår av läkta sår. Just blandningen av kön är svår att förklara. Varför skulle både kvinnor och män utsättas för våld mot skallen under lång tid?

Om det var slavar, varför skulle man först slå dem halvt ihjäl och sedan vårda dem tills de var friska, och sedan slå dem på samma sätt igen? Man tar ofta till ordet ritual när det är något man inte förstår. Men det är egentligen en förklaring som inte är en förklaring.

Det mest rimliga är trots allt att detta är offer för våld mellan grupper. Stamkrig är synnerligen våldsamma, och att slå någon i huvudet är kanske den mest instinktiva formen av våld mot en annan människa.

Men går inte detta emot det jag skrev ovan om att det var en fredlig tid? Varför skulle man kriga om det bara var att gå sin väg?

Kanske är det så att just samlingen av skallar är anledningen till att man inte bara kan ge sig av. Jaktmarker måste ha funnits i överflöd. Likaså fiskevatten. Men man kan inte bara packa ihop sina anfäder och anmödrar och ta med sig. Just den här platsen hade en specifik innebörd för människorna som bodde där. Det var en begränsad resurs som det var värt att strida om.

Efter att man hade byggt monumentet så var den värd att försvara, och de som gav sina liv i försvaret blev del av monumentet.

Artikel som beskriver arkeologernas fynd och deras slutsatser – https://www.cambridge.org/core/services/aop-cambridge-core/content/view/39BD3070DCC745A9CBAB1DF52FEC2782/S0003598X17002101a.pdf/keep_your_head_high_skulls_on_stakes_and_cranial_trauma_in_mesolithic_sweden.pdf

En reaktion på ”Jägarnas tid

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.