Iqtlub och den störste jägaren

Bloggen gör en exkursion till slutet av förra istiden och finner en av de första skandinaverna i färd med att lära sin son om hur man jagar ren.

Solens första strålar framträdde över isen långt borta, på andra sidan sjön. De hade gått upp redan innan solen gick upp, och i det svaga skenet från månen och stjärnorna så hade de tagit sig fram till gömslet vid sjön. Det var kallt så här nära isen. Särskilt på natten kunde det bli riktigt kallt, även så här på sommaren. De kunde inte göra upp eld. Doften av elden skulle göra renarna oroliga, och de skulle inte vandra inom skjutavstånd utan hålla sig längre bort längs stranden.

Men utöver kläderna av renskinn så hade de extra fällar som de hade lagt i gömslet sedan förut. Iqtlub drog ner fällen han hade haft över huvudet och sträckte försiktigt på sig där han satt så att han kunde se över grenarna som de hade flätat till ett gömsle. Nere vid stranden såg han en renko med två kalvar. Kon betade av mossan som växte på stenarna på stranden medan de båda kalvarna tävlade om att komma åt hennes mjökstinna spenar.

Iqtlub visste att man inte fick skjuta kon, så länge hennes ungar diade. Jordgudinnan hade sagt åt den förste jägaren att han skulle låta renungarna äta mossa innan han sköt deras mor. Annars skulle Hon bli vred och ta ifrån honom allt byte. 

Iqtlub drog upp skinnet över huvudet igen och väntade. Hans son satt bredvid honom under fällen. Iqtlub visste att hans son tyckte det var tråkigt, men att lära sig tålamod var den viktigaste läxan för en ung jägare. Men just satt han still och sov. Kanske skulle han väcka sin son och berätta vad Jordgudinnan hade sagt om när man fick skjuta renkon. Men han bestämde sig för att låta pojken sova. Det skulle komma andra renar förbi. Det handlade bara om att ha tålamod.

Iqtlub vaknade med ett ryck. Han måste ha somnat. Det tysta ljudet av hans sons andetag måste ha vaggat honom till sömns. Han tittade upp mot solen. Den var nästan halvvägs upp på himlen. Det var nästan ingen idé att sitta kvar här längre. Hur många djur hade kommit och gått under tiden han sovit. Han yttrade havsormens namn tyst för sig själv. 

Han skulle precis väcka sin son när han hörde ett ljud från andra sidan av gömslet. Han sträckte sig försiktigt och tittade över de spretande grenarna. Det han såg fick hans blod att frysa till is. Fem stora, raggiga vargar höll på att kalasa på renhonan som han hade sett förut. De morrade åt varandra och visade sina blodiga tänder i kampen om vem av dem som skulle få mest kött. Iqtlub sjönk försiktigt tillbaka och sträckte ut handen för att lägga den över munnen på sin son. 

Han kände först bredvid sig. Men när han inte kände något så vände han sig försiktigt om och tittade. Den lilla fällen som hans son hade suttit under låg uppvikt och den lilla leksaksbågen som Iqtlub hade gjort åt honom var borta. 

Iqtlub undertryckte reflexen att ropa efter sin son. Istället kröp han över fällarna och studerade gräset bortom dem. Han kunde se sin sons små fotspår.  De ledde bort från gömslet åt höger. 

Iqtlub måste bestämma sig för vad han skulle göra. Bakom sig, på andra sidan av en tunn vägg av pinnar och löv hade han en flock hungriga vargar. Åt höger, kanske längs stranden eller längs med bäcken som ledde från sjön så hade hans son sprungit iväg på låtsaslek. Om vargarna fick upp spåret efter pojken så skulle de snabbt kunna spåra upp honom och då skulle hans liv inte vara mycket värt. 

Han samlade ihop sina vapen. Han tog ett par pilar i vänsterhanden tillsammans med pilbågen. I höger hand tog han sitt spjut. Över axeln hängde han sitt piletui av näver. Sedan började han krypande spåra sin son i gräset. 

Spåret gick parallellt med stranden bort mot den lilla bäcken. Hans son verkade mycket målmedveten, för spåret gick rakt fram förbi buskar och träd rakt mot bäcken. Iqtlub reste sig upp och började hukande jogga samtidigt som han följde spåret. Med jämna mellanrum vände han sig om och spanade över gräset bort mot vargarna. Först såg han hur de fortsatte äta. Nästa gång såg han att de verkade vara färdiga med att äta. Den tredje gången såg han att de hade börjat sniffa på marken. 

Han visste att vargar inte såg så bra på långt håll, men att de hade väldigt bra luktsinne. Han reste sig upp helt och började springa så fort han kunde. Han såg sig bakåt, och det såg ut som att vargarna hade hittat gömslet. 

Han sprang för livet, men han visste att förr eller senare skulle han behöva vända sig om och ta strid. Han behövde ett bra strategiskt läge att göra det på. Bäcken var det perfekta stället. Om han kunde ta sig över den så skulle han stanna på andra sidan. Om någon varg försökte korsa bäcken så skulle han ha gott om tid på sig att skjuta den medan de simmade.

Han såg sig över axeln en gång till. Nu hade de fått upp hans spår. Eller var det hans son som lockade dem mest? Han sprang så fort att hjärtat kändes som att det skulle sprängas i bröstet på honom.

Han kom fram till stranden, och scenen som mötte honom gjorde honom så förvånad att han för ett ögonblick stannade till. Trots att han hade fem fortfarande hungriga vargar efter sig. 

På stranden låg två små renkalvar. De hade båda träffats av små, små pilar i sidan. Men träffen hade båda gångerna varit så perfekt att de hade dött direkt och bara fallit ner där de stod.

Han kastade sig ut i vattnet. Plaskande och frustande simmade han genom det iskalla smältvattnet och kravlade sig upp på andra stranden. När han sträckte upp handen över strandbanken så kände han en liten hand som tog hans. 

– Kom pappa. Tyst! Jag har gillrat en fälla.

Förvånad följde han efter sin son till ett nytt gömsle som överblickade stranden där de två små renkalvarna låg. En bit bort kunde han se hur fem ormar av nedtrampat gräs sammanstrålade på platsen där han hade kommit fram till ån. 

Han lade spjutet bredvid sig, öppnade sitt piletui och tog fram alla sina pilar och lade dem framför sig och sedan tog han upp en av pilarna och lade den mot bågsträngen. Nu var det vargjakt på gång. 

Det tog dem hela resten av dagen att bära hem vargarna till byn. De hade aldrig sett sån jaktlycka tidigare. Vargarna var inte främst uppskattade för sitt kött, som ärligt talat var aningen segt, utan på grund av sin varma päls. Iqtlub fick den ena pälsen. Hans son fick två, en som de skulle skära till kläder nu och en som han skulle få när han blev äldre. De sista två vargpälsarna gick till medicinkvinnan och till hövdingen.

Iqtlubs son växte upp och blev den störste jägaren som stammen någonsin haft, och historien om hur han som tioåring hade skjutit fem vargar helt ensam berättades i generationer. Så länge att berättelsen blandades ut, och blev del av berättelsen om hur Jordgudinnan gav den förste jägaren tillåtelse att jaga varg.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.