Många gudar passar bättre

Detta är inte inlägg om teologi. Det är uppmaning.

Landskapet

Jag har skrivit en del inlägg om olika Nordiska och indoeuropeiska gudar. Då har jag använt formuleringar som att en gud uppkom då eller då, att den eller den guden fick den här förmågan, eller miste den här förmågan. Det kan verka lite flummigt, eller oprecist att den gud ska ha fått, eller mist en förmåga eller en uppgift. Är inte gudarna en gång för alla givna, med givna egenskaper?

Det är sant. Åtminstone i de Abrahamitiska religionerna. Doktrinen inom de Abrahamitiska religionerna gör gällande att Gud skapade världen och att varken han eller världen har ändrats sedan dess. Gemensamt för dessa religioner är att de är bundna till en helig skrift. Det är därför som man kan ge intryck av att Gud är oföränderlig och evig.

Även om man som jag är uppvuxen inom en ateistisk tradition baserat på upplysningens rationella ideal, så är man inte frikopplad från den kristna traditionen. Därför kan det verka märkligt även för en som inte tror sig vara monoteist.

Germansk och Keltisk hedendom är till skillnad från de Abrahamitiska inte skriftliga religioner. De är religioner som har traderats genom dikter, berättelser, sånger, lekar och riter. Därför har varje generation som har hållit traditionen vid liv kunnat göra sin egen tolkning.

Dessa tolkningar var nog väldigt lika varandra över en generation, men flera generationer hade hedendomen en förmåga att anpassa sig till förändringar i omständigheterna. På olika platser så var olika gudar särskilt dyrkade. Frej verkar ha varit särskilt viktig i Uppland, Oden var särskilt viktig i södra Danmark bland Angler och Saxare.

Just skillnaden mellan Frej och Oden har att göra med olika ideal för kungamakten. Samtidigt var de inte så stora att man behövde föra krig om just detta. En Frejdyrkare från Uppland kunde mycket väl delta i ett blot för Oden tillsammans med folk från Angeln och vice versa.

Traditionen

Hedendomen var tätt knuten till landet där den utövades. När bonden arbetade på markerna hade han sina förfäders gravhögar inom synhåll. Jorden, regnet och solen fanns alla manifesterade som gudomar. Årstidernas skiftningar var avspeglade i högtider och blot. Viktiga skeden i livet högtidlighölls med uråldriga traditioner. Metafysiken avspeglade landskapet och folket på ett sätt som kristendomen aldrig har kunnat göra.

Att det inte handlade om en nedskriven tradition gjorde även att den kunde innehålla självmotsägelser utan att för den skull vara mindre sann. Istället hade den en förmåga att vara närmare den metafysiska verkligheten.

De olika beskrivningarna av universum i nordisk religion är ett tecken på detta. Nio världar, eller tre. En regnbågsbro, eller stammen på ett träd. Många har försökt rita upp detta i ett diagram, men i slutändan handlar det bara om bleka kopior. Det går inte att fånga alla aspekter i ett diagram.

För en modern, rationell människa kan detta verka som en svaghet. Men i själva verket är det en styrka. Det metafysiska är just ”övernaturligt” och det är inte möjligt att beskriva helheten med mänskligt språk, eller med mänsklig fattningsförmåga. Men det är möjligt att beskriva olika aspekter, men man mister sammanhang och rikedom i beskrivningen. Det gäller bara att vara medveten om att det är just det man gör.

Abrahamitisk religion däremot, i och med att den är nedskriven gör anspråk på att vara en sanning som är evig och den samma för alla i alla sammanhang. Om samhället ändrar sig så riskerar den att tappa i relevans och måste då reformeras eller så riskerar den att bli irrelevant.

Jorden

Från början var kristendomen en religion för en viss samhällsklass i Rom (eller så var den kanske en religion för att passivisera Judeen). Anledningen till att den segrade över först den Romerska, och sedan den Keltiska och Germanska polyteistiska religionerna var att den passade bättre för Roms kejsare och efter att Rom föll, de småkejsare som försökte emulera de romerska kejsarna. En Gud, en kejsare var en bra slogan. Med entrism, propaganda, handelsblockader och till sist med våld, så lyckades kristendomen sprida sig över hela Europa. Inte för att den var bättre att hjälpa människorna i sina vardagsliv, utan för att den var bättre på att sprida sig och på att motivera envälde.

Skapandet av kristendomen under andra och tredje århundradet, reformationen på 1400- och 1500-talet och upplysningen är exempel på punkter i historien när den kristendomen har tvingats böja sig för verkligheten. Den moderna sekulära ”religionen” som härstammar från upplysningen är för övrigt inte en ersättning av kristendomen, utan förstås bäst som en avart av protestantismen.

Ett annat sätt för en Abrahamitisk religion att hantera förändringar i verkligheten är genom att utöva ett totalitärt, våldsamt förtryck av befolkningen. Exempel på detta är motreformationen, häxbränningar och nu senast IS.

En traditionell, polyteistisk religion klarar sig utan våldsamma interna konvulsioner eller revolutioner och utan totalitärt förtryck just för att den är en levande tradition som successivt kan anpassa sig och som hela tiden är i kontakt med verkligheten. Den mäts inte mot vad som står i en bok, utan mot världen där den utövas.

Så, för fred, frihet, samexistens med naturen och andra människor krävs en levande polyteistisk tradition. Även om banden klipptes i samband med kristnandet, så kan vi överbrygga denna episod och bygga en ny tradition baserad på en förståelse för gamla traditioner och gamla föreställningar