Någonstans mellan Svarta havet och Kaspiska havet, cirka 3500 f.kr.
Beethovens 5e Symfoni anbefalles
Singo var den ende som såg det. Han hade vaknat av ett ljud, och i den tidiga morgonens bleka ljus hade hade gått till inhägnaden. Hans små fötter gjorde avtryck i gräsets dagg, och hans mockasiner blev blöta även på ovansidan. Han stod utanför inhägnaden och tittade på när stoet fölade. Han såg att hon hade mycket ont, men värst av allt var det som kom ut ur baken på henne.
Först såg det ut som en röd massa, sedan såg han två par svart hovar och fyra beiga ben. Sedan började stoet frusta och med ens liksom rann fölet ut ur sin mor. Det låg där i sin fosterhinna och skakade i kylan. Singo skakade också. Han förstod vad fölet kände. Det var kallt här ute. Inne i hyddan var det varmt och skönt. Tillsammans värmde familjen upp hyddan så mycket att på somrarna så hade man oftast dörren öppen hela natten fast det kom in flugor som föddes i hästarnas spillning som låg i inhägnaden och torkade.
Stoet slickade fölet torrt där det låg på marken, och snart ställde det sig upp. Singo undrade hur fölet lärde sig att stå. Han hade sett på sina två småsyskon hur de först bara låg på rygg, sedan hur de kröp och inte förrän ett år efter att de hade fötts, så hade de kunnat gå själv. Fölet kunde redan gå. Det hade hänt medan han stod och tittade på.
Singo rev av en stor bukett med gräs och örter som han visste att hästarna tyckte mycket om. Han smackade och visslade tyst på stoet som kom emot honom och började äta av gräset. Det lilla fölet kom efter, och samtidigt som stoet åt gräset ur Singos hand så började det dia sin mor. Hon kom så nära honom att han kunde sträcka ut handen och klappa fölet. Från att ha varit blött och kallt på marken, så hade det nu blivit torrt och varmt mot hans hand.
Han tittade på fölet som diade. Hela tiden tittade det på honom. Det var inte rädd för honom, men det verkade lika nyfiken på honom, som han var på det.
Hela sommaren lekte han med fölet hela tiden. Det växte fort av att dia sin mamma. I början kunde det sitta i hans knä, men efter ett halvår var det så stort att han brukade välta baklänges när det försökte sätta sig i hans knä. Han brukade skratta hysteriskt när det hände, för fölet slutade inte försöka böka in sig i hans famn. Mor brukade titta ut från hyddan för att se så att allt stod rätt till, men när hon såg att allt var bra så skakade hon bara på huvudet och återgick till sina sysslor.
Singos stora systrar skämtade med varandra och sade att de hade fått en bror till. De sade att fölet hade fött Singos tvillingbror. Singo tänkte att kanske hade de rätt. Han hade ett ovanligt band med det här fölet. Han hade haft det ända sedan första morgonen. Nu när fölet började växa till sig så umgicks det också mer med honom än med sin mor. Det gick bara bort till stoet när det skulle äta. All annan tid spenderade Singo och fölet med att leka tafatt och brottas.
Efter ett halvt år så var det dags att skilja fölet från sin mamma. Det var dags för fölet att äta gräs, och för stoets mjölk att bli ost och yoghurt. Normalt brukade det vara ett problem. Man brukade få sätta fölet i en annan hage och binda det för att det inte skulle springa till sin mamma. Mamman brukade gnägga efter sitt föl de först dagarna och det brukade vara ett hiskeligt liv. Men inte den här gången. Så fort Singos mor började mjölka fölet och Singo hade plockat gräs och givit till fölet så hade det slutat gå till sin mor och tigga mjölk. Det var liksom naturligt.
Singo började ta med sig fölet ut på utflykter. Första gången Far hade upptäckt det så hade han skällt på Singo. “Tänk om det springer bort? Vet du hur mycket kött vi skulle förlora då?” Men Singo hade ändå fortsatt ta med sig fölet över allt dit han gick. Till bäcken för att fiska karp, in i skogen för att smyga på rådjur och ut på stäppen för att bara springa, springa, springa tills benen inte orkade längre.
Singos far hade försökt berätta det flera gånger under de senaste två åren. En häst var en häst. Ston kunde man mjölka och de kunde föda nya föl, men man kunde bara ha en hingst i sin flock. Om man hade fler så började de alltid att strida, och om de gjorde det i inhägnaden så kunde de skapa panik bland fölen och stona. Därför avlivade man nästan alla hingstar, och de hade redan alla hingstar de behövde. Hästar fick inte sova med människorna i deras hyddor som hundarna fick. De skulle vara ute i inhägnaden, och nej pojkar fick inte sova hos hästarna heller.
Men Singo var inte som andra barn. Det hade han förstått för länge sedan. Så fort alla hade lagt sig så hade han smugit ut till sin häst med en skinnfäll och lagt sig och sovit tillsammans med sin häst. Det var som att de var bröder, som tvillingar. Han hade pratat med den visaste av de äldste, men han hade inte haft mycket vettigt att säga. Typiskt att han skulle få en så ovanlig son. Varför kunde han inte bara vara som de andra pojkarna?
Singo vaknade med ett ryck. Han hade hört ett ljud utifrån. Han satte sig upp i sängen och såg sig om. Far var inte där. Han hade gått ut. Till hästarna. Till hans häst.
Han kastade av sig fällen och sprang ut. Det var nästan helt mörkt, men fullmånen sken från en klar stjärnhimmel. Han såg siluetten av sin far i mörkret. Han såg siluetten av sin häst. De var på väg bort till ån. Kanske trodde Far att det inte skulle höras om de var nere vid ån.
Hans far hade bundit ett rep om mulen på hästen. Hästen var motsträvig mot den ovanliga behandlingen. Singo såg stenyxan som hans far hade i bältet. Det var den stora, tunga yxan som de brukade klubba hästarna med innan de skar upp halsen på dem och tömde ut blodet.
Först tänkte han skrika åt sin far att stoppa. Att det var hans häst, och att hans far inte hade rätt att döda hans häst. Men han visste att det var lönlöst. Om han kunde trotsa sin far så öppet så skulle han aldrig ge med sig. Han smög efter dem samtidigt som han funderade över vad han kunde göra.
Det var en bit till ån och hela vägen smög han efter dem. Tårarna började rinna ner för kinderna. Han kunde inte övermanna sin store och starke far. Han skulle inte kunna övertyga honom. Han skulle inte kunna ta hästen och springa. Han skulle inte kunna få hästen att förstå att den måste springa själv även om han lyckades skära av repet.
Det var då som den uppgående solens första strålar visade sig mot himlen. Gudinnans rosenskimrande fingrar sträckte upp från horisonten och han visste precis vad han måste göra. Han hade alrig gjort det förut, och han hade inte hört om någon annan som hade gjort det heller. Men det fanns inget annat han kunde göra, så då måste han göra det omöjliga.
När Far och hästen började gå stigen ner till ån så satte han sin plan i verket. Han sprang så fort han kunde, och han kunde springa väldigt fort, och hoppade med ett språng upp på hästens rygg med ett ben på var sida om hästen. Han sträckte sig fram och tog tag i repet som hans far höll med ena hände samtidigt som han greppade djupt ner i hästens styva man med den andra. Han ropade “Haa!” så högt han kunde, och hästen satte full fart framåt.
Hans far blev så överraskad att han tappade greppet om repet. Singo och hästen galopperade ner i åns grunda vatten. Vattnet stänkte om hovarna när de flög över vattnet. På andra sidan ån fortsatte hästen att accelerera upp för banken och sedan red de tillsammans ut över stäppen.
Bakom sig, långt bakom sig hörde han sin fars arga rop. Men snart, väldigt snart så var han för långt borta för att han skulle höras. Vinden susade i öronen på Singo, och det enda han kunde höra var det rytmiska ljudet från hovarna när de galopperade mot soluppgången.
Han hade aldrig känt en sådan frihet. Det var så här det måste kännas att vara en vild hingst på stäppen. Att känna vinden i sin man, att springa tills hjärtat nästan sprängdes till rytmen av hovarna. Bom-bom-bom-bom, bom-bom-bom-bom, bom-bom-bom-bom.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.