Det hade gått två generationer sedan palissaden vid ån brann ner. Thorgrimms sonson Ulfvig var nu Jarl över hela området sydväst om tvillingsjöarna. De som hade bott inom palissaderna hade varit mycket mer villiga att betala tribut efter att hans farfar hade bränt ner en av dem. Sedan dess hade palissaderna fått stå och förfalla.
På det stora hela rådde det harmoni i landet nu. Han fick in sin tribut och kunde hålla gudarna positivt inställda. I sin tur höll han grannjarlarnas unga män utanför sitt land och såg till att ingen kunde stjäla från hans bönder.
Man hade bundit bönderna tätare till sig genom att ta fruar från de främsta familjerna. Det var vackra fruntimmer. Ljusa i hyn och med mystiskt blå ögon. Ingen av hans söner hade klagat i alla fall. Det sades att bönderna ibland hade tillämpat syskongifte, men de granskade alla barn noga innan de satte dem på knät. De hade till och med tagit med en eller två av deras gudar i sina offerritualer. Det byggde förtroende och stabilitet mellan styrande och underlydande.
För några månader sedan hade han hört från några fränder på andra sidan sundet att det började komma in mer folk från söderifrån. De var fränder, och tillbad samma gudar. För en eller två generationer sedan så hade det inte varit något problem att helt enkelt låta dem passera vidare norrut. Det fanns i stort sett hur mycket land som helst norrut. Men alla visste att den bästa jordbruksmarken var just här.
Han hade funderat länge på det, och hans slutsats var tydlig. Det var dags att rusta upp palissaderna igen. De skulle inte göra om samma misstag som böndernas förfäder och lita helt på att palissaderna skulle vara tillräckligt. Men det skulle vara bra att ha någonstans för bönderna att dra sig tillbaka till medan hans krigare kastade ut inkräktarna.
et skulle vara nödvändigt att träns mycket mer, och hans krigare skulle inte ha tid att bruka sin egen mark. Ju mer han tänkte på det, desto mer naturligt var det att låta bönderna vara just bönder och krigarna just krigare. De förra fick försörja de senare mot att de senare skyddade de förra.
Det var en naturlig ordning. Det var den ordning som skulle råda hädanefter. Med gudarnas hjälp skulle det vara i evighet.
