Slaget vid palissaden (del 2)

Thorgrimm slog handen i bordet. Det här var oerhört! Ingen hade någonsin hört talas om något liknande. Av de nio gånger nio ekipage, med sammanlagt två gånger nio gånger nio unga män som de hade sänt iväg, så hade bara tre ekipage kommit tillbaka. Och inte så mycket som en liten kalv hade de med sig!

Hade bönderna skaffat sig ett nytt vapen? Det var nästan otänkbart. De var starka, flitiga, duktiga jordbrukare, men särskilt kreativa var de inte. Ingen hade hört att de uppfunnit ett enda nytt vapen sedan de kom på hur man byggde palissader.

”Vad var det som hände?” Han hade svårt att hålla tillbaka tårarna, så han överkompenserade genom att ryta extra hårt mot den unge mannen som trots allt hade varit modig nog att vara den som talade för dem alla. Han såg hur ynglingen ryckte till. Men han såg också hur han samlade mod till sig och började tala.

”Vi gjorde precis som vi brukar. Vi anföll ner från berget. Men när vi hade kommit halvvägs så kom det ett regn av pilar. Många stupade redan där. När vi hade kommit halvvägs igen kom det ett regn till. Sedan, när vi närmade oss själva palissaden så började de skjuta direkt mot oss.”

Thorgrimm drog handen genom sitt långa, vita skägg. Det verkade som att bönderna hade lyckats veta var hans vagnar skulle befinna sig, så att de kunde skjuta i förväg. De hade dessutom gjort det två gånger. Hur kunde man veta var vagnarna skulle befinna sig innan de hade kommit dit? Han började tänka på hur man kunde träffa en fågel i flykten. Man måste sikta framför den. Men det verkade ju inte ens som att de hade siktat alls. De hade bara siktat rakt upp i luften, och sedan så hade pilarna landat precis där deras unga män befann sig. Precis i rätt tid. Det var ett mysterium.

”Såklart ni gjorde precis som ni brukar! Såklart att de visste precis vart de skulle skjuta sina pilar. Tänk! Tänk! Gör nåt nytt, överraska dem!”

”Vi ska! Vi åker tillbaka direkt, och gör processen kort med dem.” Skammen syntes på den unge mannens röda kinder. Han hade förlorat sin ära, och det fanns bara ett sätt att få tillbaka den. Genom att dö i strid, eller vinna. Vilket som.

”Nej, nej. Vi måste göra upp en plan först. Sen ska du få tillbaka din ära.” Thorgrimm vinkade åt den unge mannen att sätta sig ner. ”Dela först ett offer med mig för dina fallna kamrater, sedan gör vi en plan, sedan vilar vi och sedan vinner vi.” De delade på köttet som Thorgrimms fru kom in med från bålet utanför. De helgade måltiden åt den Himmelske Fadern, åt Åskguden och åt den Tredje Mannen. Efteråt, när de satt där i mörkret och smälte maten i tysthet började en plan forma sig i Thorgrimms hjärna. ”Påminn mig igen. Hur brant är backen ner till palissaden?”

Lars tittade än en gång upp mot dem där de stod tysta uppe på backen. Det var lika många den här gången. De såg inte lika unga ut. Antagligen hade de samlat ihop sina bästa kämpar. Äldre och mer erfarna. Nu skulle kampen bli hårdare, men efter vad det såg ut som så tänkte de anfalla på samma sätt igen. I så fall så skulle resultatet bli exakt det samma. Han såg fram emot att berätta för sina fränder nere vid kusten att han äntligen hade hittat ett sätt att kasta av sig oket. Att inte behöva ske bort sin skörd och sina djur.

Solen var på väg ner, och det var efter höstdagjämningen. Så mörkret började redan sprida sig. Om de tänkte anfalla vid den här tiden på dygnet så skulle de ha solen i ögonen. Desto bättre för hans bågskyttar. Desto sämre för dem.

Det var då han såg vagnarna. Det var vanliga oxvagnar, sådana som han och hans familj använde när de arbetade. Inte den lätta sorten som främlingarna använde för att åka runt och skräna. Han kunde inte se riktigt nerifrån palissaden, men det såg ut som att de var fyllda med något. Han hörde ett svagt klingande ljud. Det lät nästan som att de var fyllda med krukor.

Han såg dem tända på lasten på vagnarna och hur de satt vagnarna i rullning. Han räknade till nio stycken i allt. De rullade ner för sluttningen rakt mot palissaden. Ett par av vagnarna välte på vägen, och en stannade mot en sten. Men det var sex vagnar som en efter körde ner i dikena med en fruktansvärd fart. Lasten kastades högt upp i luften och krossades mot palissaden. Det luktade fett och kött. Det måste vara lampolja som de hade fyllt i krukor. När de krossades så tog det först en liten stund, men snart så hade elden från vagnarna spridit sig till palissaden och snart stod hela palissaden i full brand.

”Hämta vatten, släck elden!” Lars order skapade lite ordning bland hans fränder. Några hämtade tråg av trä och började springa med vatten från ån fram till palissaden. De försökte hälla vattnet över kanten, men när de gjorde det så var de enkla mål för främlingarnas pilar. Lars insåg att det bara återstod en sak. Strid på liv och död.

Annonser