Lars spanade ut över dubbelpalissaden mot söder. Närmast palissaden hade tidigare generationer grävt djupa diken i stora halvcirklar som omgav palissaden. I norr skyddades de av den strida ån.
Det enda sättet att ta sig in och ut ur palissaden med oxvagn var att försiktigt leda oxarna längs någon av de förhöjda vägbanorna som korsade dikena. Sedan var man tvungen att göra en skarp sväng och köra ett stycke mellan den inre och den yttre palissaden tills man åter kunde göra en skarp sväng och komma in i den rymliga ytan innanför palissaderna.
Utanför dikena bredde det öppna landskapet ut sig. Åkrarna som de hade brukat i generationer, landet som de hade brutit genom att bränna skogen och frakta bort stenarna. Landet där de hade begravt sina anfäder och anmödrar. Där de hade byggt stenmonument till deras åminnelse.
Längst bort, på en höjd såg han dem. Främlingarna med sina snabba hästar. Hundratals unga män på snabba vagnar dragna av snabba hästar. Hans farmor hade berättat hur de en dag bara var där i hundratal. Hennes far hade hört från handelsresande från kontinenten att ett nytt folk med en ny sorts dragdjur hade börjat tränga sig in på deras land från sydost. De nya dragdjuren var mycket snabbare än en oxe. Även en skrämd oxe. De hade med sig stora fårhjordar som de drev kors och tvärs i landskapet och in på de betesmarker där de hade sina kor. Men de hade inte nöjt sig med att stjäla marken. De stal även korna.
De som försökte stoppa dem brukade sluta sina dagar nertrampad i jorden av hovarna från hästarna, eller nerkörd av hjulen på deras lätta, tvåhjuliga vagnar. Det enda man kunde göra, hade handelsmännen berättat, var att bygga palissader. De hade beskrivit palissaderna, och en farbror till Lars hade till och med åkt med ner till kontinenten och lärt sig hur man byggde dem. När han kom tillbaka så hade hela klanen hjälpts åt en hel sommar, medan korna betade runt omkring och säden mognade. De hade huggit ner en mindre skog som de tidigare hade sparat för att kunna jaga rådjur. Deras oxar hade fått dra tunga lass med jord och med stockar, och alla hade slitit med att hugga, bära och bygga.
Till slut hade den stått där, mitt i landskapet. Inom lagom avstånd från åkrar, långhus, betesmarker och förfädernas gravar. Inne i inhägnaden hade de offrat flinta och slagit fram yxor i stor mängd. Om någon lyckades ta sig in så skulle de göra processen kort med dem. Men givetvis var målet med palissaden att ingen skulle kunna komma in.
Den första gången hade alla sprungit i panik mot inhägnaden, och det hade blivit en väldig röra av människor och kor. Flera hade blivit nertrampade av korna, och hälften av korna hade ändå blivit kvar utanför inhägnaden. Främlingarna hade ridit runt utanför dikena och tjoat och skrikit, men de hade inte lyckats stjäla särskilt många kor.
Andra gången hade det varit bättre ordning. De hade inte lett korna direkt in, utan det hade räckt att till att börja med leda dem in innanför dikena. Främlingarna kunde inte köra sina vagnar över dikena, så med hjälp av pilbågar kunde man hålla dem undan tills man lyckats leda in korna i inhägnaden. Sedan var det bara en fråga om att vänta ut dem.
Lars hade hört från sina landsmän söderut att man kunde slippa deras räder om man bara var beredd på att dela med sig av sin skörd och sina djur. Men varför skulle hans barn få mindre mat för att föda dessa inkräktare? Varför skulle hans kor gå åt till att göra deras gudar vänligt inställda? Nej, han hade bestämt sig. De skulle inte få en enda ko utan strid.
Han hade gillrat en fälla för dem. Han hade listat ut hur de skulle kunna besegras. Om det fungerade så skulle han lära sina fränder hur han hade lyckats. På så sätt skulle de kunna kasta ut främlingarna. Kasta tillbaka dem i havet som de kom ifrån.
När han såg främlingarna sätta fart ner för backen så höjde han sin hand. De hade gjort tusentals pilar under våren och sommaren. Folk hade klagat över att så många pilar skulle de aldrig få användning av. Men han hade en plan. Han hade förklarat att det var bättre att ha för många än för få pilar.
När främlingarna hade passerat första märket så gav han den första ordern. “Sikta första!” Så snart de hade passerat andra märket så gav han den andra ordern “Skjut första!” Han såg pilarna segla högt upp i luften och sedan störta ner över anfallarna.
Han såg hästarna vrida sig av smärtan när pilarna träffade dem i ryggen. Han såg hur de främmande ynglingarna blev träffade och hur de föll av sina smäckra vagnar och rullade runt i smärta på backen. Han höjde sin hand och gav nästa order “Sikta andra!” och sedan “Skjut andra!” Den här gången gick pilarna högre än första gången, och de landade närmare palissaden, precis när vagnarna passerade. Fler hästar skadade, fler unga män som vred sig i smärtor.
Nu var det inte många vagnar kvar. Han gav ordern. “Upp på palissaden! Skjut direkt mot dem!” De sista vagnarna möttes av ett nytt regn av pilar. Den här gången kom det inte uppifrån, utan rakt framifrån. Innan de hade tillryggalagt halva sträckan från andra märket så svängde de sista ekipagen och red bort mot öster i panik.
Lars gav den sista ordern. “Snabbt! Ut och gör slut på dem. Slå in skallen på dem!” Han lyfte sin stenyxa och sprang först av alla ut mellan dikena. De gjorde processen kort med angriparna. De som inte redan var döda slog de lätt ihjäl med sina stenyxor. De klädde av dem deras smycken och kläder och sedan lade de kropparna i en hög som de brände. Doften av det brinnande köttet steg ända upp till den himmelske fadern, och det som blev kvar plöjde de ner till moder jord. Nästa år skulle den här åkern bli mycket fruktsam.
