Kor och stridsvagnar

För ett par dagar sedan var vi ute på en tur på den skånska landsbygden, och vi råkade korsa försvarets övningsfält vid Revingehed. Överallt längs vägen ser man skyltar som specifikt reglerar trafik med stridsvagnar. Bland annat är de förbjudna att korsa färisterna. Antagligen för att det hade lett till att den gamla anglicismen ”krossa vägen” faktiskt hade blivit verklighet.

Landskapet på Revingehed är idealiskt för stridsvagnstaktik. Det är ett landskap som hålls öppet av betande djur. Det bryts bara av utav enstaka skogsdungar där man kan tänka sig att många passar har spenderat många dagar med att smyga på stridsvagnar med en RBS-56 eller en Carl Gustav som enda skydd.

En mycket liten del av Revingehed

Detta fick mig att tänka på hur bronsålderns stridsvagnar användes. Det finns avgörande skillnader i hur dåtidens och nutidens stridsvagnar kan agera på slagfältet. På den tiden hade man inga 120 mm slätborrade kanoner. Istället hade man pilbåge och spjut.

På ett sätt kan man anta att pilbågen på ett sätt kunde användas på liknande sätt som en kanon. Med hjälp av stridsvagnen kunde man manövrera till ett gynnsamt skottläge, avföra sin kanon eller pilbåge och sedan retirera till trygghet.

Själva stridsvagnen borde också ha kunnat användas mot trupper som på grund av brist på träning eller på grund av chock inte kan hålla disciplinen när en stridsvagn anfaller. Att köra med en stridsvagn in i en tät formation var på bronsåldern mycket farligt. Man riskerade att hästarna skadades eller bara att man tappade farten. Men mot en lös, odisciplinerad samling av flyende fotsoldater måste den ha varit extremt effektiv. Man kan helt enkelt låta hästarna trampa ner soldaterna, eller så kan man ha kastat spjut från vagnen i farten.

Även idag så måste en stridsvagn vara försiktig när man anfaller infanteri. De är svåra att se, och man riskerar hela tiden att banden fastnar och åker av. En stillastående stridsvagn må vara farlig, men den är samtidigt väldigt sårbar. Det samma gällde på bronsåldern.

I slaget vid Kadesh hade Egyptierna och Hettiterna två olika filosofier när det gällde bemanningen av stridsvagnarna.

De Egyptiska stridsvagnarna var byggda för fart och hade en besättning av två. En kusk och en skytt/krigare. De Hettitiska stridsvagnarna hade en besättning av tre personer. En kusk och två skyttar/krigare.

Detta illustrerar skillnader i hur man betonade stridsvagnens två roller. Den ena rollen är som en vapenplattform eller som ett vapen i sig. Den andra är som trupptransport. Man kan säga att de liknade dagens STRF90 som kan agera lätt stridsvagn och trupptransportfordon.

Det beskrivs hur Hettiterna under ett avgörande skede i slaget vid Kadesh steg ur sina stridsvagnar och började slåss mot det Egyptiska infanteriet till fots. De var då ett lätt offer för Egyptiska förstärkningar som anföll dem i ryggen. Till skillnad från STRF90, så var en Hettitisk stridsvagn till ingen nytta utan sina två krigare.

Egyptierna verkar ha använt sina stridsvagnar mer som just mobila vapenplattformar. Det beskrivs inte i de skildringar jag har sett att de stiger av sina stridsvagnar och börjar slåss till fots.

Hur har nu detta med kor att göra?

Stridsvagnen behöver öppet landskap, och kor är det som historiskt sett har kunnat hålla landskap öppna. Det gäller främst i Europa och i synnerhet i Norden. Så, för att indoeuropéernas stridsvagnar skulle vara effektiva så krävdes det först att landskapet hade varit betat under många hundra år för att det skulle var öppet. Detta ombesköttes av jordbrukarna under neolitikum. Dessa hade inte hästen och kanske inte heller hjulet, men de hade kor.

Stora hjordar med kor var en statussymbol under neolitikum på samma sätt som under bronsåldern. Men kanske var det just dessa som gjorde det möjligt för indoeuropéerna att invadera Europa.

Även indoeuropéerna hade stora hjordar med kor, och fäste stor prestige vid dessa. Det gjorde att kulturen med stridsvagnar kunde leva kvar ända fram till romersk tid. Det är ett exempel på hur kultur, ekonomi och kulturlandskap interagerar.

Annonser

En reaktion till “Kor och stridsvagnar

  1. Och som Alf Henriksson, den store poeten, en gång skrev: ”Hela vår civilisation vilar på kon – vilar på kon – som gör biffar och mjölk ur sin höranson, alltmedan hon råmar i sorgsen ton” 🙂

Kommentarsfunktionen är stängd.