Knäsättning (“Knésetja”) är en urgammal germansk, och kanske till och med indoeuropeisk sed. När ett barn var fött, så granskades först barnet av fadern, och om det uppfyllde kraven, så satte fadern barnet på sitt knä och gav det dess namn. Innan ett barn hade knäsatts så kunde man “sätta ut” barnet utan straff. Först efter knäsättning var barnet i laglig mening en fullvärdig människa och åtnjöt lagens skydd.
Knäsättning kunde ske även om barnet inte var nyfött. Genom att sätta ett barn på sitt knä så indikerade en man att han antog ansvaret som styvfader till barnet. För en nutida man kan det vara värt att tänka på hur många ungar (egna och andras) som har suttit i ens knä.
Under Vikingatiden var bruket känt både bland Engelsmännen och Vikingarna. Det berättas i Heimskringla hur Harald Hårfagers yngste son Håkon (senare kung Håkan I av Norge) sattes på den Engelske kungen Athelstanes knä. Detta förgrymmade Athelstan eftersom det inte bara gjorde honom ansvarig för barnet, utan satte honom under Harald Hårfage i rang (en fosterfar var alltid under den biologiske fadern i rang).
Håkon uppfostrades av kung Athelstan till en fanatisk kristen, och när han sedermera blev kung i Norge så försökte han kristna landet. Det lyckades dock inte så bra för honom, och Norge lyckades stå emot kristnandet i någon generation till.
I Iliaden nämns knäsättning, bland annat när den gamle stridsvagnskämpen Phoenix försöker övertyga Achilles att delta i kriget.
Och till den man, som du är, du gudalike Achilles, fostrade jag dig och älskade ömt, ty du ville med ingen eljest till gille gå bort eller äta därhemma i borgen, förrn på mitt knä jag satte dig upp och soflet skar sönder åt dig och matade dig och bägaren höll dig till munnen.
Många gånger du vätte då ner uppå bröstet min lifrock,
Iliaden, 9.454
Phoenix var den som uppfostrade Achilles och Patroklos och han var precis som under vikingatiden, lägre i rank än Achilles biologiske fader Peleus. Det finns även andra bevis på att det är en gammal indoeuropeisk sedvänja. I “The Song of Ullikummi”, kanske “Ullikummis Visa” på svenska, står det.
They brought him to birth, [the midwives, …… ].
The song of Ullikummi [2]
And the Fate-Goddesses and [Mother-Goddesses] the child lifted [or: took],
[and] on Kumarbi’s knees they placed him. Kumarbi over this son to rejoice began,
and to fondle him he began,
and [his] dear name (or: the dear name [to the child]) to give he began.
Ullikummis Visa är en gammal Hettitisk, eller Hurrisk berättelse och berättelsen är alltså äldre än 1200 f.kr. med god marginal. Om vi antar att sedvänjan har ett gemensamt ursprung i den gemensamma proto-indoeuropeiska tiden på stäppen, så är den äldre än 3500 f.kr. till 2500 f.kr. Vi talar alltså om en tradition som kan vara 4500 till 5500 år gammal.
Jag beslutade att ta med detta bruk i de första kapitlen i min bok. Jag har lagt en förhandstitt på dem här. Ladda gärna ner och läs.
[2] Güterbock, The Song of Ullikummi – http://limudbchevruta.wiki.huji.ac.il/images/Ullikummi_1.pdf
#/media/File:Akhilleus_embassy_Staatliche_Antikensammlungen_8770-_cropped_white_balanced_glare_reduced.png){kind=link}
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.