Hur förändrades sättet att tänka med hur man förflyttade sig?
Jordbruket spred sig i Europa från Grekland upp mot nordväst. Det tog lång tid. Grekland trädde in i Neolitikum cirka 8500 f.kr. Till Norden kom jordbruket cirka 5000 till 5500 f.kr. Så en sträcka på 220 mil tog nästan 3000 år.
Detta blir en hastighet på 733 m/år, eller 22 km per generation. Ett sätt att se det är att barnen flyttade 22 km från deras föräldrar. Men detta är lite översimplifierat. Man har sett i arkeologin att man istället levde på samma plats i ett par tre generationer varefter man helt enkelt övergav sin boplats och flyttade.
Antagligen fick man då flytta mycket längre än 22 km, för man var tvungen att hitta land som antingen inte hade varit uppodlat förut, eller som hade legat i träda några generationer. Anledningen till detta var att man inte ännu kände till växtföljd och gödsling och marken snabbt utarmades.
Om man nu kontrasterar detta med den indo-europeiska migrationen som kom in i Europa via nuvarande Rumänien cirka 3000 f.kr.
Yamna migration genom europa 3000-2500 f.kr. [2]
Man kan se här att denna migration gick mycket fortare än när jordbruket kom in i europa. På 300 år (3000-2700 f.kr.) tog man sig från Rumänien till Frankrike, en sträcka på 180 mil. Detta blir en hastighet på 6 km per år, eller 180 km per generation. Nästan tio gånger så fort som jordbruket spred sig.
Anledningen till skillnaden i hastighet är att medan jordbrukarna migrerade genom att successivt hitta obrukad mark inom ett inte alltför långt avstånd från sin tidigare boplats, så migrerade de indoeuropeiska herdarna genom att flytta sina hjordar mellan olika betesmarker.
Man skulle kunna säga att medan jordbrukarnas horisont gick vid nästa skogsbryn, så gick herdarnas horisont vid nästa dalgång, eller nästa flod. Medan jordbrukarna diskuterade hur mycket avkastning marken gav, och var man kanske skulle kunna svedja ny mark, så diskuterade herdarna var betet kunde vara bra inför nästa säsong. Ett annat sätt att uttrycka det kunde vara att herdarnas värld var tio gånger så stor som jordbrukarnas.
När de indo-europeiska herdarna nådde till Danmark så skedde en förändring i deras livsstil. De gick från att migrera med hjälp av vagnar över land, till att migrera med hjälp av skepp över havet och längs kusterna. Detta är startpunkten för det som 2500 år tog sig uttryck i Vikingarnas räder i väster- och österled.
Redan på stäppen på 3000-talet f.kr. så var boskapsstölder en viktig del av kulturen. För att kunna köpa sig en brud, så var en ung man tvungen att betala med boskap. Om man inte var son till en väldigt rik herde, så var man tvungen att stjäla boskap. Det var en så central del av livet på stäppen att andra delen av deras skapelseberättelse handlade just om hur ett vidunder har stulit boskap och hur Trito (Thridho, Oden) dödar vidundret och tar tillbaka boskapen.
När man nu fick tillgång till snabba skepp så överfördes detta beteende till räder mot främmande boplatser. Under dessa räder så kunde unga män skaffa sig rikedom och ära som sedan gjorde att de kunde få eftertraktade kvinnor som fruar.
Under flera tusen år så skedde dessa räder mestadels inom norden, men kanske även mellan olika delar av Östersjön. Det var först under Vikingatiden, när man började organisera sig i större kungadömen som man istället valde att rikta denna strävan utåt i stor skala.
Dels kan man tänka sig att det krävdes en mer centraliserad makt för att organisera en stor flotta, och dels kan man tänka att en kung för att hålla lugn i sitt land behövde se till att de unga män som sökte ära och rikedom gjorde det i andra länder för att hans eget land inte skulle brytas samman av inbördes strider.
För att återgå till bronsålderns migration, så kan man konstatera att migration med båt gick oerhört mycket snabbare än med häst och vagn. Antagligen kunde man redan på en eller två generationer kolonisera stora delar av Sveriges och Norges kust. Man behövde inte, som på kontinenten, färdas med sitt bohag genom områden som behärskades av potentiellt fientliga bofasta bönder. Istället kunde man färdas över vattnet och bosätta sig var man ville längs kusten. Det gjorde att horisonten flyttade sig ytterligare längre bort. Från nästa dalgång eller flod, till andra sidan havet.
Jag hade en dröm.
Anfader
Vi korsade havet och fann en obebodd strand.
Där fanns mycket rikedom av bärnsten och flinta.
Vi tvingade bönderna i inlandet att betala tribut.
Mina söner reste en hög över mig.
Det var ett gott liv.
Detta expansiva sätt att leva måste vara vad som avspeglar sig i bronsålderskulturens skönhet. En stor horisont öppnar sinnet för stora tankar. Jag upplever att dagens samhälle mer och mer försöker krympa horisonten. Man försöker tvinga folk att flytta in i städer, för “miljöns skull”. I en stad är horisonten alltid väldigt nära. Man måste alltid visa hänsyn, inte förbruka för mycket resurser, tänka på miljön, sopsortera, lyda, böja sig, krympa.
För att avsluta detta inlägg, så vill jag föreslå en övning. En mental träning i att tänka expansivt. Om du bor i stan, lämna stan och åk ut på landet. Gärna vid havet eller vid slätten. Hitta en hög punkt (allra helst en bronsåldershög). Se dig omkring längs horisonten och upprepa detta mantra: “Allt jag ser är inom räckhåll. Allt jag ser kan bli mitt.”
[1] By Neus Isern , Joaquim Fort, Marc Vander Linden – Space Competition and Time Delays in Human Range Expansions. Application to the Neolithic Transition”From PLOS ONE, an open-access article distributed under the terms of the Creative Commons Attribution License, which permits unrestricted use, distribution, and reproduction in any medium, provided the original author and source are credited.”Copyright: © 2012 Isern et al. This is an open-access article distributed under the terms of the Creative Commons Attribution License, which permits unrestricted use, distribution, and reproduction in any medium, provided the original author and source are credited.”, CC BY 2.5, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=78856974
Tanken att forntida civilisationer inte skulle kunna förflytta sig över stora avstånd – dog inte den med Thor Heyerdahl ? Påståenden om att man aldrig skulle kunna migrera längre än till horisonten på en generation är såpass dumma, att de verkar ha fällts av folk som aldrig sett längre än den egna näsan räcker. Redan på stenåldern gick det bevisligen att färdas över öppet hav i stockbåt. Egtvedt-flickan i Danmark blev redan på 1920-talet – när hon upptäcktes – föremål för kommentaren att hon med hänsyn till skalltyp och antropometriska mått hörde hemma i Sydtyskland, inte i Danmark. Idag vet arkeologerna att detta är helt riktigt, appropå detta med nordisk bronsålder. Får man tro DNA-analys och strontiumkartering av födorester och annat, så skulle hon varit född i Schwaben, men besökt Danmark och södra Jylland minst tre olika gånger i sitt liv. Första resan när hon bara var fem år gammal, andra gången i de tidiga tonåren, och den sista gången då hon tyvärr avled, alldeles före Midsommar vid 22-24 års ålder. Vi vet också att hon var högst specialiserad på dans och annat, och hade vad man kallat en Prästinneroll, även om jag gärna tolkar henne som en av Frejas kvinnor eller levande representanter i Midgård. Sådana går det numera femton på dussinet, men i alla fall… En femåring förflyttar sig inte ensam nedför Rhen, ut på Nordsjön och sen till Danmark. En flicka i de tidiga tonåren gör det inte heller, om vi utgår från att hon måste ha färdats i vad som liknar en Hjortspring-båt eller ett av Hällristningarnas fartyg. Det måste röra sig om en organiserad handelsfärd med många deltagare, och likaså många skepp, troligtvis utefter en upparbetad och känd led, vilken kan ha varit mer eller mindre regelbundet trafikerad..
Det är riktigt. Även om jordbruket i snitt spred sig en viss sträcka per år/generation, så hade bönderna antagligen kontakter med jägare och samlare som rörde sig över stora områden. Jag vet inte om det finns några bevis för att bönderna även var jägare, men antagligen tog man vara på alla möjligheter till föda, så jaktresor var nog även de möjliga.
Men, om jordbruk är central för den kultur man är del av, så kan inte den sprida sig fortare än vad man hinner svedja och bryta ny mark. De hade inte heller tillgång till hjulet.
Om man jämför med en herdekultur där man bara behöver skicka några spanare i förväg som kan avgöra om det finns tillräckligt med bete så är det klart att det går fortare att sprida den senare typen av kultur än den förra.
Min poäng är att det antagligen ledde till ett annat sätt att tänka när man varje år stod inför valet att ta sin boskap till den, eller den dalen, eller kanske över bergen, eller varför inte till andra sidan av vattnet (i den mån man kunde bygga lämpliga båtar).
Bronsålderns herdar måste ha känt att världen låg för deras fötter, en känsla som man idag gör allt för att skuldbelägga.
Håller med dig helt och hållet – men sen har vi tacitus och andras berättelser om Marcomannerna, som under trycket från Tiberius legioner flyttade från Thüringen till Böhmen med oxart, vagnar, boskap och allt på mindre än en generation – och utvandrade hundratals kilometer. Goter och andra var rätt rörliga i att flytta sitt jordbruk de med, och inte rena herdefolk – men känslan av frihet och nybyggaranda måste varit mycket stark – man kanske kan jämföra med vad vilda västerns “settlers” kände, när de fick “14 acres and a mule” i gåva av amerikanska staten, och blev ombedda att flytta till Kalifornien eller Nebraska.. någotslags liknande anda kanske rådde även där..