I förra inlägget om skapelseberättelsen så identifierade jag Tyr med den indoeuropeiska himmelsguden. Han motsvarar alltså Zeus i grekisk mytologi, fast Zeus har tagit vissa drag från Åskguden (Tor i nordisk mytologi).
Från början var Tyr alltså den främste bland gudarna. Men senare så trädde han tillbaka, först till förmån för Oden och sedan till förmån för Tor. Men låt oss titta på Tyrs roller och egenskaper.
Tyr beskrivs som krigets gud. Detta kan vara en roll han har tagit från Tor i ett tidigt skede. Eller så är det en roll som Himmelske fader hade från början. I grekisk mytologi så motsvaras han i denna rollen närmast av Mars. Zeus har inte en lika tydlig koppling till just krig.
Han beskrivs även som hederns och rättvisans gud. Att krig, heder och rättvisa hänger ihop är ganska naturligt. I en hederskultur som den indoeuropeiska, så var de vanligaste konflikterna de som handlade om heder. Egentligen kan alla konflikter tolkas i termer av heder. Om någon stjäl från dig så måste du ta tillbaka det stulna, annars saknar du heder. Om någon förolämpar dig så måste du hämnas, annars har du ingen heder. Så, för att kunna återupprätta sin heder och få rättvisa så måste man åkalla stridens gud.
I strid man mot man så löper man alltid risk att motståndaren får in en turträff (suckerpunch). Så, det är alltid osäkert att låta konflikter lösas med strid. Alltså behöver man hjälp av en gud för att förbättra sina odds.
När Germanerna sedan uppfann tinget som alternativ konfliktlösningsform till strid, så var det naturligt att samma gud blev förknippat med detta nya fenomen. Enligt svenska Wikipedia kallades han för Mars Thingus av Germanerna vid Rhen. Något som sedan ledde till tyskans namn på Tisdag (Dienstag). Tisdag (Tyrs dag) motsvarade på Latin Dies Martis (Mars dag), så här betonas likheten med Mars.
Tyr är kanske mest känd för att han offrade sin ena hand för att gudarna skulle kunna binda Fenrisulven. I strof 38 i Lokasenna så hånar Loke Tyr för detta genom att säga:
»Tig du, Tyr!
Lokasenna
Två du kunde
aldrig att ena sig bringa.
Högra handen,
henne vill jag nämna,
som Fenrer ifrån dig slet.»
Att “bringa två att ena sig” skulle även kunna översättas “att bära något väl med två händer” (enligt Lindow). Det verkar alltså som att det som Tyr offrade sin förmåga att bära något med två händer, eller att få två att ena sig för att kunna binda Fenrisulven.
Man kan tolka det som att Fenrisulven tog ifrån Tyr förmågan att döma rättvist i tvister. Eller att Tyr offrade sin rätt att göra det för att kunna binda Fenrisulven. Eller kanske att hans och gudarnas falska spel gjorde att han inte längre hade rätt att döma i tvister. Fenrisulven skulle aldrig mer lita på honom.
Eller, låt oss för ett ögonblick anta att Tyr INTE är förknippad med tinget. I så fall kan man tolka detta som att när gudarna band Fenrir så behövde man inte låta striden avgöra konflikter.
Kanske var det detta som gjorde att Tyr fick stå tillbaka för andra gudar. Tyr fick ge upp rollen som Allfader till Oden, och mycket av krigsrollen gick över (åter) till Thor och till Oden.
Oden är skaldekonstens gud, och det kan vara så att när tinget tog över domsrätten, så blev det viktigare att kunna tala för sin sak än att kunna strida. Därigenom tog Oden över rollen som rättskipare.
Det enda som fanns kvar för Tyr var den upphöjda rollen som “han som gjorde det möjligt att binda Fenrisulven”. Det är en svår roll att bära. En svår karaktär att tycka om och tillbe.
Värt att notera här är att svenska Wikipedia försöker tona ner Tyrs roll och man hävdar till exempel att Tor skulle vara en bättre motsvarighet till Himmelske fader. Kanske stämmer detta, men jag tror mer på tolkningen ovan som är baserad på etymologin.
Som mytologisk gestalt så liknar Tor mer Herakles än Zeus. Temperamentet och intelligensen liknar mer Herakles än den upphöjde Zeus.
