Religion i Nordisk Bronsålder

När man söker information om religionen under nordisk bronsålder så är det lätt att bli förvirrad. Det finns många bud om vilken typ av gudar man har dyrkat, och hur man har dyrkat dem.

Vissa anser att soldyrkan var den dominerande kulten. Andra anser att naturdyrkan var dominerande. Utöver detta vet vi att det indoeuropeiska språken kom till Europa under denna tiden, och med detta kom vad som senare skulle utvecklas till Asatro.

Var detta del av ett enhetligt system, eller fanns det flera parallella kulter, eller trossystem?

För det första, så kan man konstatera att hednisk polyteism inte har samma anspråk på religiöst monopol som kristen monoteism. När Romarna erövrade en ny stad, eller ett nytt folk, så var det vanligt att de bjöd det erövrade folkets gudar in i det romerska pantheon.

På samma sätt så kan nordens bronsåldersfolk antagligen ha tolererat olika kulter, och accepterat dem som del av samma övergripande system. Ännu inom Asatron, så som den beskrivs av Snorre, så finns element av soldyrkan kvar.

För det andra så var samhället indelat i olika klasser, eller varför inte ”kaster”, där varje kast kan ha haft sina egna gudar. Asagudarna har en distinkt krigisk inriktning, medan Vanagudarna hade mer en inriktning på bonde-göromål.

För det tredje så får man skilja på ”hög” och ”låg” religion. Genom hela historien så har det funnits högre religioner med gudar som sysslar med att skapa världen, slåss mot odjur och skydda människorna i deras göromål. Parallellt med detta så har det också funnits det vi idag skulle kalla skrock, tro på andar, spådom och liknande. Detta utgör ett parallellt trossystem, fast det har inte formaliserats och inte praktiserats som en självständig religion.

För det fjärde så har seder och bruk ändrats över tiden. Man kan kanske anta att solguden under vissa perioder har varit den viktigaste guden, för att sedan ha minskat i betydelse. Då har dess funktioner tagits över av andra gudar. Dessa har i sin tur bytt funktioner med varandra och så vidare.

För det femte så måste man komma ihåg att bronsåldern var en tid av intensiv handel. Det finns många tecken på att man har haft handelsförbindelser ända ner till Egypten under bronsåldern. Man kan tänka sig att när köpmän har slutit avtal, så har man gjort detta till exempel genom offer till olika gudar och att man då kan ha fått inspiration till nya seder.

Nu är detta inte en blogg med några som helst vetenskapliga ambitioner. Istället vill jag här hänge mig åt skamlös spekulation. Så, nedan följer ett försök till icke-vetenskaplig rekonstruktion.

Två tusen år för kristus så är norden befolkat av neolitiska jordbrukare. Deras bekymmer är om skörden ska bli bra, om barnen ska få växa upp, om jakt och fiske ska bli lyckade. De har en ganska platt samhällsorganisation, eftersom alla råvaror de behöver finns lokalt. Deras gudar sysslar alltså mestadels med jordbruk, barnafödande, fiske och jakt. De Vaner vi känner till är Frö och Freja och Njord, och skulle alltså härstamma från denna kultur.

Ungefär 1700 före kristus kommer ett nytt folk in över Östersjön från öster. Detta är indoeuropeerna. De har med sig bronset, hästen och stridsvagnen. Med hjälp av detta kan de kan lätt besegra den delen av den bofasta jordbruksbefolkningen som bor utmed kusterna. Detta kan då vara det historiska ursprunget till Asa-Vana kriget.

Deras kultur är mer hierarkisk och inriktad på krig och erövring. En orsak är att brons är en importvara, och bara den som har tillgång till värdefulla exportvaror, såsom bärnsten, har råd att köpa in brons och utrusta krigare. Deras bekymmer är alltså, utöver barnafödande, jordbruk, jakt och fiske, även strid, erövring och politik. Asagudarna så som Tor, Tyr och kanske Oden kommer från dessa behov.

Man utplånar dock inte den ursprungliga befolkningen, utan den finns kvar i inlandet. Över tid så suddas gränserna ut och gudarna börjar bli del av samma religion.

Jag sätter ett kanske framför Oden eftersom han är så speciell jämfört med de andra Asagudarna. Han har vissa drag av centralasiatisk shamanism, som kan ha importerats därifrån. På samma sätt har det spekulerats i att Grekernas gudar har tagit drag från centralasiatisk religion.

I Egypten försökte farao Akhenaten (1353-1336 f.kr.) reformera hela samhället och inrätta monoteism med solen (Aten) som enda gud. Han drev detta extremt hårt genom att inrätta en ny huvudstad (Amarna), och fängsla eller fördriva de andra gudarnas präster. Detta var en stormig tid som inte slutade förrän hans son Tutankhaten (senare Tutankhamon) tog över.

Vi vet att det fanns handelsförbindelser mellan Egypten och Norden under denna tid eftersom man har hittat pärlor med glas från Tutankhamons glasmästare och bärnsten från Östersjön i Danmark.

Kan det vara så att man har lånat en solkult från Egyptierna. Det kanske var väldigt hög status att ta på sig sina Egyptiska glaspärlor och dyrka Aten? Kanske gjorde man det när man hade gäster från Egypten, och sedan stuvade man undan solvagnen och plockade fram sina träfigurer på Thor och Freja.

Det finns även en annan intressant Egyptisk koppling i nordisk tro. Tacitus skrev under det första århundradet efter kristus om ”Isis of the Suebi”. Man har identifierat detta som Freja, och det finns vissa likheter mellan Freja och Isis.

Utöver att båda gudinnorna symboliserade moderskap och kärlek, så var de också associerade med katter. Så långt kan man tänka sig att det är ett sammanträffande. Men både Freja och Isis var även associerade med båtar. Varför båtar? Det känns inte som något som naturligt hänger ihop med kärlek och katter.

Till sist, var kommer naturdyrkan in? Här tänker jag helt fräckt skriva av det som del av den ”lägre” folkreligionen. Det verkar som att keltiska gudar var tätt associerade med särskilda platser. Ofta i form av källor eller grottor. Kanske har man tagit religiösa idéer därifrån. Men det är inget som har levt kvar fram till Snorres tid, så detta kräver ytterligare några nivåer av spekulation (och vi är redan ute på djupt vatten som det är).

Det finns en oavbruten kulturell tradition i Norden från bronsålder till kristnandet. Det sker en utveckling, men det är hela tiden inom samma kulturella tradition. Asagudarna har samma indoeuropeiska ursprung som de Hinduiska gudarna och som de Romerska och Grekiska gudarna.

Bara för att vi i Norden inte fick ett skriftspråk förrän efter kristus, så innebär inte det att vi var barbarer. Norden var del av en kultursfär som sträckte sig ända till Indien och Egypten, och det fanns kulturellt och kommersiellt utbyte åt båda håll.

Den skönhet och förfining som avspeglar sig i den Nordiska bronsålderns föremål är inte mindre än den man under samma tid ser i Grekland eller Egypten. Folket i Norden var inte barbarer, utom möjligen i det att de inte talade grekiska. Fast den som påstår det måste uppenbarligen göra det i egenskap av enskild medborgare (”ἰδιώτης” ”idiotes” på grekiska).

Annonser

2 reaktioner till “Religion i Nordisk Bronsålder

Kommentarsfunktionen är stängd.