Cú Chulann och Starkad

Hjältediktning är något som alla indoeuropeiska folk har ägnat sig åt. Skillnaderna mellan hjälteberättelser och gudaberättelser är inte helt tydliga, och ibland glider de in i varandra. Vissa hjältar är så tätt knutna till en viss gudom att man nästan kan tänka på dem som en och samma person.

Ibland kan man hitta vissa paralleller mellan hjältar i olika traditioner. Men de är inte lika tydliga som mellan exv. Tor, Perun, Indra och Zeus som alla kastar blixtar. Men, vi måste ändå anta att det har funnits en tidpunkt där även hjältarna, på samma sätt som gudarna, var mer lika varandra mellan exv. nordisk mytologi och keltisk.

I sin bok om kelternas hjältar och gudar, så återkommer Marie-Louise Sjoestedt ofta till att Irlands mytologi och hjältediktning är äldre, och mer oförvanskad än kontinentens keltiska traditioner. Så, om vi skall hitta paralleller så är det antagligen här.

Låt oss därför slå ett getöga på Irlands Cú Chulainn och nordens Starkader.

Cú Chulainn är tre gånger född.

Det existerar två versioner av berättelsen om hans övernaturliga födelse. Den tidigare av dessa två kommer att summeras här.

Åkrarna runt Emain Macha hade blivit förödda av en flock fåglar som hade slukat allt som växte där ner till rötterna. Med viss tvekan, för de misstänker närvaron av någon mystisk makt, så spänner folket i Ulster hästar framför nio stridsvagnar för att jaga fåglarna. De leds av kung Conchobor, vars kusk är hans dotter eller som vissa hävdar, hans syster Dechtire. De förföljer fåglarna som färdas i nio flockar, med tjugo fåglar i varje flock, bundna i par med kedjor av guld, och stilla sjungade. Natten hinner ikapp jägarna nära Brug na Bóinne, den mest berömda bostaden för älvor på Irland och Dagdas hem. Man kopplar ifrån vagnarna och två krigare går för att leta efter husrum. De kommer till ett litet hus som bebos av en man och en kvinna. I sin nöd så tar de med sig hela jaktlaget dig, och genom något mirakel så visar sig huset stort not för att husera dem alla, och maten tillräcklig för att mätta och berusa dem. Under natten föder kvinnan en son. Samtidigt så föder en märr två föl som skänks till det nyfödda barnet. Dessa skall bli hjältens två berömda hästar, Machas grå häst och Sainglius svarta.

Enligt den andra versionen, så var kvinnan Dechtire själv, som på ett mystiskt sätt hade försvunnit med femtio av sina följeslagare och som Ulsters män hade sökt förgäves under tre år. Enligt den första versionen, så ges barnet helt enkelt till Dechtire för att uppfostras.

På morgonen är huset och dess värd försvunna. Bara de två fölen och spädbarnet finns kvar. Barnet dör. Dechtire blir förtvivlad, och krigarna sjunger begravningssången. Hjälten verkar ha dött vid födseln, men han skall bli återfödd. I en dröm ser Dechtire en främling närma sig. Han avslöjar att han är guden Lug. Det är han som har fört henne till Síd. Hon skall föda en son, som skall vara Lugs son – eller snarare, enligt en annan tradition, som uppvisar en annan tolkning, så är detta barn Lug själv: alltså är denna gudomliga födelse en reinkarnation. Dechtire blir gavid. Ulstermännen, com inte kan förstå detta mysterium, anklagar Conchobor för att i sitt rus ha avlat ett barn med sin syster som sov bredvid honom, i det primitiva keltiska hemmets promiskuitet. På så sätt så uppträder det i myten, bredvid temat om ett gudomligt ursprung, temat om ett incestuöst ursprung, vilket också var heligt och som ofta förekommer i hjältesagor.

Conchobor förlovar sin syster med krigaren Sualtaim. Men Dechtire skäms över att gifta sig i sitt tillstånd, och framkallar en abort. Hon blir gravid än en gång, och denna gång föds barnet och överlever. Traditionen säger att detta barn är det samma som föddes en gång tidigare och som var på väg att födas en andra gång, så att Sétanta kallas ’sonen till tre år’ eftersom han ’var tre gånger född’. Vi ser att den trefaldiga form som karaktäriserar så många keltiska gudomar återkommer i hjältens person, inte samtidigt i detta fall, utan efterföljande, och därför kompatibelt med människans enhet.

Ur ”Keltiska Hjältar och Gudar” – Marie Louise Sjoestedt

Pojken heter från början Setanta. Men han får namnet Cú Chulainn när han ensam dödar en fruktansvärd hund som är vakthund åt smeden Chulainn. Setanta väljer då att ta dess plats och tar då namnet Cú Chulainn, Chulainns hund.

Cú Chulainn är en fantastisk krigare, som kan drabbas av en extas som gör honom så het att han kan värma tre vattenkar. Under denna extas så vänder han sig bak och fram i sitt skinn så att knäna hamnar bakåt. Det är en slags krigisk konvulsion.

Han äger dessutom en mängd förmågor. Han är vackrast och smartast och mest vältalig och mycket mer.

Han känner också ett antal clessa, de bedrifter vilka hjältarna njuter av att utföra. I det hus som kallas för ’Röda Grenen’, där Ulsters krigare samlades kring sin kung, så hittar vi vagnförarna roa sig med akrobatiska övningar när de korsar den nittiofem fot långa hallen på ett rep. Sagan räknar upp Cú Chulainns nitton clessa: ’lax-hoppet’,  som utförs ovanför stridsvagnen i full galopp, denna bedrift ’ovanför andan’, vilket för tankarna till någon slags magisk levitation (’han brukade strida ovanför hästarnas öron och männens andra’), sträcker sig på en spjutspets, vilket innebär att stå på en spjutspets utan att skada sin fot, kattsprånget, hjulsvängen, och en hel serie av trick som härrör från fakirismen. Och vi kan lägga till den ofelbara pricksäkerheten som gör det möjligt för honom att döda åtta ur en grupp på nio krigare med ett kast av sitt spjut och lämna den nionde oskadd.

Bland all denna lyx av förmågor, så saknar Cú Chulainn den förmåga som prisas högst av krigare, en som mytologin gärna tilldelar hjältar, nämligen osårbarhet. I själva verket så finns det inte en del av hans kropp som efter kampen är utan ett sår, och han är så sönderslagen att luftens fåglar fritt kan passera mellan hans revben. 

ibid.

Om Starkad så vet vi inte mer om hans födelse än att han hos Saxo Grammaticus, i Gesta Danorum, och i Hervarar saga, var son till en man som hette Storverk. Han i sin tur var son till en jätte vid namn Starkader, som hade blivit dödad av Thor. I Gautreks saga så får vi veta att han växte upp som fosterson till Harald, kungen över Agder, tillsammans med Haralds son Vikar.

Starkad och Vikar åker på vikingatåg tillsammans och firar många segrar. På vägen hem så får de veta att Oden kräver ett offer ur besättningen, och man drar lott för att avgöra vem det är som skall offras. Trots att man drar lott flera gånger så faller lotten varje gång på Vikar. Man skjuter då upp beslutet till dagen efter.

Under natten förs Starkad till ett rådslag med gudarna. Där tampas Thor och Oden om Starkad.

Oden välsignade Starkad med gåvan att leva tre gånger så länge som en vanlig man, han skulle även få äga de bästa vapnen och omåttlig rikedom, han skulle få seger i strid och en utmärkt skaldegåva och han skulle alltid vara högt aktad av de rika och mäktiga. Thos, som hatade Starkad gav honom lika många förbannelser. Han skulle aldrig få några barn, i varje livstid skulle han utföra ett nidingsdåd och han skulle aldråg kunna äga någon fast egendom. Tor gav honom dessutom en osläckbar lust efter rikedom och att han alltid skulle få fruktansvärda sår när han var i strid, att han aldrig skulle minnas sina dikter och att han skulle vara hatad av vanligt folk.

När vi nu har bekantat oss med både Cú Chulainn och Starkad, så kan vi börja titta på likheterna.

Båda två är sina respektive folks främsta kämpar. Cú Chulainn är en vakthund för hela sitt folk, och Starkad är den som kämpar för Svearna och Västgötarna i slaget vid Bråvallarna.

Båda hjältarna lever tre liv. Cú Chulainn dör två gånger innan han, den tredje gången blir född till det liv han är ämnad att leva. Starkad döms att leva tre livsåldrar, men att i varje livsålder utföra ett nidingsdåd.

Båda har specialförmågor, och särskilt skaldekonsten har de gemensamt.

Hund, eller varg-temat är också gemensamt. Cú Chulainn är en hund själv, medan Starkad är Odens favorit, och Oden är tätt förknippad med vargar, och de är ju nära släkt med hunden.

Och vad är Cú Chulainns extas egentligen, om inte samma sak som en bärsärks extas? Faktum är att det finns många bilder av krigare från vendeltid och vikingatid, där de ser ut att dansa.

Spjutdansare

Vi har tidigare här på bloggen påpekat att det finns en hällristning nära Tanum där en mansfigur ser ut att jonglera med en stor mängd bollar. Vi spekulerade då att dessa bollar var de huvuden som Cú Chulainn jonglerade med. På samma häll finns även en figur med extremt långa armar, vilket onekligen påminner om ”Lug of the long arms”, Cú Chulainns beskyddare.

Jonglör

”Dansarens häll”, har fått sitt namn från en figur som ser ut att dansa. Han har dessutom horn, vilket figuren ovan, från Vendeltiden också har. (Snacka om kulturell kontinuitet!) Det intressanta med Dansaren är att han ser ut att ha knäna bak-och-fram!

Dansaren
Till vänster, en akrobat som rider en häst stående på Dansarense häll. Till höger, en liknande bild från ett bronsålderssigill från Syrien.

På Dansarens häll finns också två stycken bilder på ryttare som ser ut att rida sina hästar stående på hästryggen. Detta för tankarna till Cú Chulainns levitation.

Så, för att summera. Det finns stora likheter mellan Cú Chulainn och Starkad. Dessa likheter är för gamla för att de skall ha uppkommit under vikingatiden, utan de tyder istället på att båda dessa hjältar delar ett gemensamt ursprung i en slags Proto-Starkad. Det är också denna figur som är avbildad med horn och dansande på hällristningar.