Äpplen var länge sinnebilden för frukt i Europa. Så till den grad, att Apelsin fick sitt namn av att det var ett “Äpple” från Kina. Iduns äpplen är också ett viktigt inslag i fornnordisk mytologi. Så, äpplen verkar alltså ha funnits länge i Europa och Norden. Men hur länge?
I Bibeln berättas hur Eva och Adam äter av den förbjudna frukten. Det ligger nära till hands att tro att detta skulle vara ett äpple, men i själva verket står det inte att det är ett äpple. Snarare är det en onämnd frukt. Antagligen är det så att man i Europa har avbildat detta som äpplen i konsten, just för att detta var den vanligaste frukten man kände till.
Den äldsta nämnda förädlade sortens äpple kallas av Plinius den äldre för “Mala Orcula” år 79 e.kr. Det finns även äpplen avbildade i antik konst, så denna frukt var definitivt känd av Romarna.
I en bok från 2019 sammanställer forskaren Robert Spengler på Max Planck institutet forskningen om äpplets ursprung, och det visar sig att människan kanske har spelat en mindre roll för äpplets utveckling än för många andra grödor.
Låt oss hoppa tillbaka några tio tusen år.
Äpplen tillhör en familj som heter Rosaceae. Många medlemmar i denna familj har frukter som är lätta för fåglar att bära med sig eller svälja. T.ex. körsbär, hallon och nypon. Men så finns det en annan grupp, som har alldeles för stora frukter för att fåglar skulle kunna bära med sig dem, och i den här gruppen ingår äpplen, päron och persikor.
Teorin som framförs i boken är att dessa stora frukter var en anpassning för att göra dem attraktiva för megafaunan som levde under och strax efter istiden. Dessa djur (mammutar och andra liknande djur), skall ha ätit frukterna och sedan spridit fröerna med sin spillning. En observation som stödjer denna teori är att spridningen i stort sett upphörde för tio tusen år sedan när människan hade utrotat megafaunan.
Sedan stannade äpplets spridning tills människan blandade sig i leken igen. Man tog då med sig fröer och hybrider kunde bildas varav vissa hade så önskvärda egenskaper att man började odla dem i större skala. Man har hittat ett förkolnat äpple nära Alvastra som har daterats till 2500 f.kr, dvs. sen-neolitikum. Dessa äpplen hade antagligen grövre skal, och var surare än de äpplen vi äter idag.
De moderna äpplevarianterna verkar dock ha spridits längs sidenvägen till Romarriket, där då Plinius skrev om det under första århundradet e.kr. Därifrån spreds de sedan vidare över Europa.
Vi har tidigare skrivit om Iduns äpplen. Dessa är den Nordiska varianten av det som i Grekland kallas för Ambrosia. De fyller samma funktion som Ambrosia i att de ger den som äter dem evigt liv. Ambrosia betyder just “mot döden”.
I Gesta Danorum berättar Saxo Grammaticus sin egen variant på berättelsen om Höder och Balder. Höder är här en dödlig som kämpar med Balder om Nanna. För att Höder ska kunna besegra Balder, så lurar han till sig lite av den gudaspis som Balder äter för att få kraft. Saxo skriver:
Dessa möer hade tre ormar vars gift de brukade blanda i den stärkande gudaspis som de gjorde åt Balder. De kunde få dem att gapa så att det rann etter från dem ner i grytan. Två av möerna ville bjuda Höder att smaka på gudaspisen, men den äldsta av dem förbjöd det och sade att det skulle vara ett svek mot Balder om de ökade hans fiendes krafter. Han sade då att han inte själv var Höder, utan att han var Höders kamrat. Möerna var då så vänliga att de inte bara lät honom smaka på gudaspisen, utan skänkte honom ett vackert skinande bälte som gav seger i strid.
Det är lite komiskt att den list han använder sig av är det gamla “det är inte jag, det är en polare”. Han hade humor, den gamle.
Dett kapitel är nästa i raden att publiceras på Gesta Danorum, och kommer ut i början på nästa vecka. Om du vill vara med och bidra, eller bara följa arbetet klicka på länken nedan.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.