Yngve och Svipdag

Det här inlägget är en fortsättning på berättelsen om Gerd och Yngve som vi påbörjade i ett tidigare inlägg.

Yngve var sig inte lik. Visserligen sov han lika länge som han hade gjort tidigare, men han vaknade inte längre utvilad och harmonisk. Han försökte inte dra ner tjänsteflickorna i sängen som han brukade. Han hade slutat bry sig om håret, och kläderna hängde han bara på sig utan någon som helst omsorg.

Istället för att kvinnor log tillbaka mot honom så gav de honom sorgsna, medlidsamma blickar. Han gick inte runt och tiggde mat längre. Han hade ingen aptit alls. Solen hade dragit bort sina varma strålar från borgen och det omkringliggande landet. Allt var mörkt och kallt och dystert.

Han hade ridit ut i skogen varje dag i en månads tid, men han hade inte lyckats hitta den unga mjölkerskan igen.

Hans far blev orolig för honom. “Vad är det som tynger dig min son. Du som alltid brukar vara så full av liv. Du har blivit så sorgsen och dyster.” Men Yngve hade bara suckat och gått sin väg. Himlen var grå och trist, bara ett lätt duggregn föll. Så hade det pågått i en månad.

Hans far hade blivit ännu mer orolig. Han vankade av och an och funderade på en lösning. Det kunde inte fortsätta så här. Hela hans kungarike var i fara så länge hans son inte var på bättre humör. Han kallade till sig Dag, som var hans sons bäste och äldste vän.

“Dag, du måste ta reda på vad det är som bekymrar min son. Gör vad vad som krävs för att få honom på bra humör igen. Vad som än krävs. Du har all min rikedom och mina män till förfogande.” Yngves far var vida känd för sin rikedom, så Dag förstod att det var på allvar.

“Jag såg henne från det norra tornet. Hon var den vackraste jag sett. Om jag inte kan få henne vill jag inte ha någon kvinna. Om jag inte kan få henne så vill jag inte leva. Jag har letat i över en månads tid. Varje dag har jag ridit ut i skogen, men jag har inte sett ett spår.”

“Jag ska hitta henne.” Dag lade sin hand på Yngves axel. “Jag ska hitta henne åt dig, om det så är det sista jag gör.”

Dag var en skicklig jägare och han var den som kände skogen bäst. Redan samma dag begav han sig ut i skogen för att söka. Han började vid stigen som Yngve hade beskrivit. Han följde stigen in till gläntan. Men inte heller han kunde se något spår av en annan stig från gläntan.

Han granskade marken noga, och han såg att tre kor hade rört sig från inhägnaden till gravhögen. Bredvid dem såg han steg från en kvinna. Han såg att det var en ung kvinna. Hon hade gått med lätta och graciösa steg bakom korna. Hon hade varit barfota såg han.

Han följde spåren ända till gravhögen. Men där försvann de utan spår. Han gick ner på knä och studerade varje grässtrå i detalj. Han kunde se vilka som hade trampats av mjuka kvinnor fötter, vilka som hade trampats av kofötter, han kunde se var Yngve hade gått.

Han kunde se Yngves spår gå upp på högen, men kvinnans och kornas bara försvann där högen började. Han satte sig och funderade, och till slut insåg han var som måste göras.

Han ställde sig vid högen och började läsa en urgammal trollformel som hans mor hade lärt honom. Han läste och mässade med gäll stämma. Långsamt, långsamt öppnade sig graven och en mörk gång uppenbarade sig.

Han slutade läsa och tittade med bävan mot högen. Han kunde inte se slutet på gången, den fortsatte nedåt i mörkret ända tills den försvann i mörkret. Han skulle behöva ljus där nere, så han behövde göra upp eld.

Han tog sin båge och började gnida fram eld. Han uttalade trollformler medan han gned. Den här elden skulle brinna länge och inte slockna för vare sig vatten eller vind. Han tände en fackla med elden och sedan gick han ner i gången.

Gången var hög nog för att han inte skulle behöva böja sig, men den var nätt och jämnt bred nog för att han inte skulle behöva gå sidledes. Det doftade av jord, men luften var ändå frisk. En sval vind blåste nerifrån. Det luktade inte av ondska, så han fortsatte nedåt. Som jägare hade han lärt sig att när allt annat fallerar, så kan man alltid lita på sin näsa.

Han fortsatte neråt länge, länge, och till slut så vidgade sig gången och han kom ut på en slätt. Himlen var mörk, men inte helt svart. Han kunde se vågor i himlen, som om han var under vattnet.

Han kunde åter se spåren på marken efter kvinnan med korna. Det hade gått längs en sjö och han följde efter dem. Medan han gick fick han syn på fåglar som flög under vattnet i sjön. Han tänkte inte närmare på det, men han tyckte det var lite märkligt. När han sedan såg en stor val simma uppe i luften insåg han att det här var en mycket märklig plats.

Han följde spåren runt sjön och upp för en dal och ner under ett berg. Hela tiden lyste en svart sol med svarta stråla över honom. Till slut smalnade vägen av och den förvandlades till en lika smal gång som han hade kommit ner i. Han fortsatte uppåt och till slut kom han ut i friska luften.

Han såg sig om, och han hade kommit ut i en skog som liknade den där han hade gått ner i underjorden. Men när han skådade norrut såg han en vägg av eld. Han hade nått fram till gränsen av Jotunheim, jättarnas land. Han såg att spåren fortsatte norrut mot elden. Gränslandet vaktades av fruktansvärda monster, och han skulle inte kunna passera dem utan ordentlig beväpning. För att inte tala om elden. Han skulle behöva något alldeles i hästväg för att ta sig igenom dem. Men han hade lovat sin vän att hitta kvinnan.

Han behövde bara ta sig tillbaka till borgen och skaffa de nödvändiga hjälpmedlen. Sedan skulle han komma tillbaka hit och slutföra sitt uppdag.