Thomas Carlyle om Oden och Stora Män

I ett tidigare inlägg så publicerade jag den första delen av Thomas Carlyles föreläsningar om Hjältar och Hjältedyrkan. Denna del handlar om Oden, och hjälten som Gudom.

Carlyle var djupt troende katolik, och på flera ställen måste han ursäkta sin beundran för den nordiska hedendomen. I detta sammanhan så beskriver han några olika sätt att se på hedendomen.

Han börjar med att avfärda tanken att hedniska föreställningar skulle vara kvacksalveri. För, som han säger, människan avskyr lögner, och inget gott och sant kan byggas på lögner.

Han är mer positiv till idén att det skulle handla om allegorier. Fast, som han säger den djupt kända övertygelsen och tron måste komma före berättelserna och allegorierna. Jag tolkar det som att berättelserna i Carlyles ögon var sätt att representera den egentliga tron. När berättelserna återberättades så modifierades de och byggdes på för att bättre och bättre representera de metafysiska koncepten. Den förste som började berätta dessa berättelser, den metafysiska förste röraren “primus motor” var enligt Carlyle Oden.

Så, vem var då Oden? Carlyle avfärdar Snorres och Saxos tolkningar att Oden skulle ha kommit från Asien och att han skulle ha vandrat in runt år noll. Oden, som upptäckaren av Runorna, är enligt Carlyle den förste man som såg världen och började förstå sammanhangen i naturen och som kunde presentera en modell för att förstå den. Om han var en historisk person och om han hette Oden, det låter han vara osagt.

Intressant nog så placerar Carlyle denne Oden långt innan år noll. Snarare flera tusen år innan. I detta har Carlyle antagligen rätt. Asatron har sitt ursprung i de föreställningar och ritualer som utövades av Jamna-folket på stäppen norr om Svarta havet fyra tusen år före år noll. Dessa föreställningar är antagligen i sin tur baserade på föreställningar och ritualer som går tiotusentals år tillbaka i tiden i Sibirien och söder om Ural.

Så, vad är Carlyles värdering av nordisk hedendom och asatro?

Man kan skönja en viss beundran för Asatron. Han återberättar historien om när Tor var hos Utgarda Loke och när han hämtade karet hos Hymer för att asarna skulle kunna brygga öl. Han använder dessa för att betona den råa skönheten och enkelheten i berättelserna. Carlyle menar att Asatron har en direkt koppling till naturen. Något som vi kanske känner igen i det nordiska kynnet än idag.

A broad simplicity, rusticity, so very different from the light gracefulness of the old Greek Paganism, distinguishes this Scandinavian System. It is Thought; the genuine Thought of deep, rude, earnest minds, fairly opened to the things about them; a face-to-face and heart-to-heart inspection of the things, the first characteristic of all good Thought in all times. Not graceful lightness, half-sport, as in the Greek Paganism; a certain homely truthfulness and rustic strength, a great rude sincerity, discloses itself here.

När det kommer till Oden så betonar Carlyle föreställningen att man bara får komma till Odens hall (Valhall) om man har dött i strid. Han menar att detta avspeglade ett ideal hos de gamla nordborna. Man måste leva ett modigt liv. Ett liv i trygghet och säkerhet var enligt dem inte ett liv värt att leva, och även om man kanske dog gammal så skulle man förkastas av Oden när man dog.

Hela föreläsningsserien tjänar till att illustrera Carlyles syn på hjälten som skapare av historien. De övriga hjältarna är bland annat Mohammed, Shakespeare och Luther. Alla dessa ändrade världen med sin gärning. Detta betraktas idag som en omodern idé, och även på 1840-talet så var den ifrågasatt. Istället så betonar man nu för tiden de materiella drivkrafterna till historiska skeenden. Men, faktum är att historien flera gånger har haft förutsättningar att gå åt flera håll. De stora män som då har varit på plats har då kunnat styra historien.