Perkunos, Bonden och den ovillige Jarlen

Vi reser tillbaka till år 1974 f.kr. och träffar en bonde vid namn Ave. Hans åkrar har precis blivit förstörda. Men oroa er inte. Det kommer att gå bra för honom.

Ave slet sitt hår. Han stod utanför sitt hur och stirrade förtvivlat på korna som hade tagit sig igenom staketet on in på hans åkrar. I bönåkern stod två kor och tuggade på de gröna plantorna. På linåkern gick tre kor runt och trampade bland de blå blommorna. På sädesåkern stod en ensam ko. Den bara idisslade och tittade på honom med sina stora, idiotiska ögon.

“Amma! Kom och hjålp till! Vi har kor på åkrarna igen!” Han gick mot bönåkern. Det var den dyrbaraste grödan, så han försökte rädda det som räddas kunde. Hans fru kom efter och försökte jaga bort korna som gick på linåkern.

“Jordgudinna, hjälp oss!” Hans fru höll fast vid de gamla gudinnorna. Själv var han skeptisk. Han hade börjat offra till åskguden Perkunos, men han var inte säker på att han hörde böner från bönder. Kanske var det därför som korna nu smaskade på hans bönor.

När han hade fått ut korna så såg han sig om för att få en överblick över skadorna. Det skulle inte bli några bönor i år. Det skulle inte hjälpa om han sådde om, för det var för sent på säsongen för att de skulle hinna bli klara innan skördetiden. Han åkallade åskguden och gick för att hjälpa sin hustru. Han slängde en blick bort mot kon i sädesåkern. Den stod bara still och glodde. Vilka enfaldiga djur de var!

Med gemensamma ansträngningar så lyckades de få ut korna från linåkern utan att trampa ner för mycket. De skulle i alla fall få ihop lite lin till tyg. Kanske skulle de kunna byta till sig bönor från någon. Nu gällde det att rädda sädesåkern.

De klättrade över staketet och närmade sig kon från två håll. På andra sidan kon var hålet som den hade kommit in igenom. Om de bara kunde mota den…

Just som de närmade sig kon så vände den sig om och galopperade mellan dem. Sedan ställde den sig och glodde på dem och idisslade igen. Ave tittade på säden som den hade trampat ner. “Perkunos!” De gjorde en stor båge runt kon och försökte mota den igen. Men nu sprang den rakt mot Amma och välte henne över ända innan den ställde sig och glodde på dem igen.

“Hur gick det, min älskade?” Amma reste sig upp. Strån av säd hade fastnat i håret, och hon var lerig på ena sidan. Hon vinkade att hon var okej. Nu började han tröttna på den här kon. Den hade nog lyckats trampa ner hälften av säden.

De gjorde ännu ett försök. Nu försökte de skrämma kon, men det gjorde bara att den sprang runt, runt på åkern. Ave började tappa tålamodet. Nu hade den förstört hela skörden! Om han hade tur kanske han kunde låna utsäde från någon granne, och med ytterligare lite tur så skulle han kanske få en liten, liten skörd sent i höst. Förhoppningsvis skulle de inte svälta. Förhoppningsvis.

Han blängde på kon, som blängde tillbaka. “Nej, nu är jag trött på dig!” Amma försökt valla kon, men han hade fått nog. Han gick in i huset och hämtade sin hammare. Det var en fin hammare som han hade fått av sin Jarl. Egentligen fick inte bönder ha vapen. Det var en del av den urgamla överenskommelsen, men Ave var inte vilken bonde som helst. Han hade ibland hjälpt till med att driva bort ulfhednar från Jarlens kor, och därför hade han fått en egen hammare.

Han kände handtaget av ask i högerhanden. Huvudet var perfekt balanserat. Han gick rakt fram till kon, och innan den hade hunnit fly så slog han den mellan hornen med hammaren. Slaget träffade perfekt och han kände hur skallen knäcktes. Kon stöp och låg orörlig på en bädd av vete.

Amma tjöt bakom honom. “Vad har du gjort! Tänk om det var Jarlens ko?” Han hade kollat noga, och brännmärket på kons flank var inte hans Jarls. Men den tillhörde någon Jarl. Nu när adrenalinet började lägga sig så började han inse att det inte var en så smart idé. Den som ägde kon skulle säkert skicka ut folk för att leta efter den, och det skulle vara svårt att gömma en hel ko.

“Ta med barnen och spring till Jarl Ulfhild. Be honom om skydd. Han måste hjälpa er.” Hon var inte sen att lyda sin man, utan sprang så fort hon kunde och hämtade barnen som ännu inte hade gått upp. Ave såg dem springa längs stigen bort mot Jarl Ulfhilds sal. Kanske var det sista gången han skulle få se dem. Men det skulle i alla fall vara trygga.

Han tittade på kon. Det var mycket mat på en sådan ko, och det skulle vara en stor synd att låta det gå till spillo. Han gick efter sin kniv som var vackert formad av flinta och började stycka djuret. Han lade köttet på en duk som han hade tagit inifrån huset. Han fick gå flera gånger. Så mycket kött fanns det på en ko.

Han visste att jarlarna och deras familjer mestadels drack mjölken från kon. Varje ko var mycket värdefull, så det var bara vid stora fester som de slaktade kor och åt köttet. Det var en stor lyx.

När han var klar så bar han ut benen och lade dem på avskrädeshögen tillsammans med huden. Han tände en brasa med ved och snart brann huden och benen med en fet, svart rök. Det dröjde inte länge förrän han såg den förste ryttaren. Nästan så fort som han hade sett en så dök nästa upp. När de hade blivit fem stycken så tog de mod till sig och skrittade fram till honom.

“Vad är det du eldar där?”

“Perkunos tog min skörd, men gav mig en ko istället. Så jag offrar den till honom för att få en ny skörd innan vintern kommer.” Ryttaren som hade tilltalat honom tittade på skinnet som ännu inte hade brunnit upp helt.

“Det där är vår Jarl, Eriks ko. Märket på bogen syns där.” Han pekade och de andra ryttarna tittade och nickade. “Har du slagit ihjäl Jarl Eriks ko? Är du inte riktigt klok?” Just som han sade det så hörde Ave mer hovar bakom sig. De främmande männen fokuserade helt på de nya som hade kommit och Ave vågade slänga en blick över axeln. Det var Jarl Ulfhild som hade kommit med sina män.

“Vad är det som pågår här? Vilka är ni, och vad gör ni här i mitt land?” Jarl Ulfhilds stämma brummade fram. Han var en van härförare och hade lett lett arméer på fler hundra män. Nu hade han bara med sig ett drygt dussin män. Men det var ändå mer än de främmande kunde hantera.

“Vi är Jarl Eriks män. Vi har ridit hit från andra sidan skogen för att hitta hans bortsprungna kor. Vi har hittat alla utom en. Den ligger här på bålet.” Främlingen pekade på skinnet som låg på bålet. Ulfhild tittade på skinnet och nickade.

“Vad har du att säga till ditt försvar Ave? Varför har du dödat en ko som inte var din?”

“Den fanns på min åker, och åt av mina grödor. Den vägrade att flytta på sig, så jag förmodade att den var sänd från Perkunos. Så jag bestämde mig för att offra den på ett bål.”

Ulfhild nickade och tvinnade sitt skägg. “Säg åt er Jarl att jag vill träffa honom vid tingsplatsen. Vi får låta en lagkunnig avgöra detta, för när det är gudar involverade så vill inte jag fatta beslut som kan vara fel. Den risken tar jag inte.”

Det bestämdes att de skulle träffas vid nästa nymåne som skulle inträffa ett par dagar senare. När det andra hade ridit iväg med de överlevande korna så sade Ulfhild till Ave. “Så, jag antar att du står för offerfesten idag. Rosta köttet över eld, så hämtar jag mina män. Det blir första gången som en bonde bjuder en Jarl på offerfest. Men det vore ett dåligt omen att tacka nej.”

Ave gjorde som han hade blivit tillsagd. Han byggde ett stort bål och tände på det. Då kom Amma tillbaka med barnen. När elden hade lagt sig och en varm glöd hade bildats så grillade de köttet på elden. Jarl Ulfhild hade med sig ett kar med öl, och när öl och kött hade avnjutits så skaldade männen sånger om gudar och hjältar. Ave var avundsjuk på att han aldrig hade fått lära sig den konsten. Bönder skaldade inte, de brukade jorden.

När dagen för tinget kom, så följde Ave med Jarlen och hans män till tingsplatsen. De red, och Ave gick, för bönder red inte. Vid tinget fanns det flera Jarlar på plats och alla hade med sig några utvalda män, så det var en bullrig samling av män som försökte bräcka varandra med historier och dikter.

Jarl Erik var den som fick första ordet: “Bonden Ave har dödat en av mina kor. Han måste dö för sitt brott, och Jarl Ulfhild måste betala böter.”

Då svarade Jarl Ulfhild: “Kon var i mitt land. På mark som odlas av min bonde. Den vägrade att flytta på sig, så den måste ha varit sänd av Perkunos, så som min bonde har sagt.”

Lagmannen höjde sina händer. Han tittade på dem alla tre som stod i mitten av stenringen. “När djur gör saker som de inte brukar göra, så är det ofta för att gudarna vill det. Det verkar som att något gudomligt var involverat i det här fallet.”

Jarl Erik protesterade: “Men det är en BONDE, som har dödat ett av MINA djur. Nog måste jag få kompensation?”

Lagmannen svarade: “Det finns flera involverade parter i det här målet. Vi har Jarl Ulfhild, vars bondes marker blev nedtrampade av kor. Vi har Jarl Erik vars ena ko försvann och blev dödad. Sedan har vi Perkunos själv, stridsmännens beskyddare.”

“Man skulle kunna tolka det som hände så här.” Lagmannen harklade sig innan han fortsatte. “Perkunos ville ha ett offer. Han ledde kon till den här bonden. Av någon outgrundlig anledning så innehade den här bonden en hammare som han använde för att döda djuret. Han fortsatte sedan med att stycka djuret, elda upp skinnet och benen, bjuda på köttet helt enligt de heliga traditionerna. Det kan inte vara slump, eller illvilja. Jag känner Perkunos hand bakom allt detta.”

Jarl Erik såg förargad och besviken ut, men lagmannen fortsatte. “Dessutom är det så att den som tar en ko till offerplatsen måste tillhandahålla foder för kon fram tills att den har blivit offrad. Om den som äger kon inte gör det, så har den som utför offret rätt att bli ersatt för detta. I det här fallet så ser det ut som att Perkunos i brist på foder lät kon gå på åkrarna och äta av säden. Därför ska du Jarl Erik betala i spannmål till den som utförde offret, motsvarande den mängd som den som utförde offret har förlorat.”

Nu var Jarl Erik högröd i ansktet. “En sak till bara.” Nu vände lagmannen sig mot Jarl Ulfhild. “Du vet ju mycket väl att bönder inte får ha vapen av något slag. Inte heller får de ha hästar. Du har försummat din plikt på den här punkten. Men som jag ser det så var det Perkunos som ledde dig i det här på samma sätt som han ledde kon, och den här bonden. Nu är dock hans vilja utförd, så det finns ingen anledning för den här bonden att ha en hammare. Därför skall du ge den till Jarl Erik som en påminnelse så att han inte försummar sina plikter i framtiden.”

På det sättet gick det till när Perkunos blev böndernas beskyddare såväl som krigarna beskyddare. Efter den dagen så offrade alla bönder till Perkunos i små skålar som de högg ut i berghällar och på stenar.

Ave blev rikligt belönad av Perkunos. Inte nog med att han fick ersättning för det som kon trampat ner. Perkunos lät värmen och solen stanna långt in på hösten, så den återsådda åkern gav rikligt med spannmål.