När man dyker ner i bronsålderns samhälle och föreställningsvärld så återkommer man gång på gång till det indoeuropeiska ursprunget. Även om den nordiska bronsålderskulturen uppstod genom en blandning av indoeuropeisk (stridsyxe-) kultur och trattbägarkulturen som har sitt ursprung i Europa före indoeuropeernas invandring, så är den till övervägande del indoeuropeisk.
Marija Gimbautas, som var den första som pekade ut det folk som byggde gravhögar på Ukrainas stäpp som det proto-indoeuropeiska folket hade en idé om att detta folk var hierarkiskt och patriarkalt organiserat, medan befolkningen som bodde i sydöstra Europa vid den tiden (“old europe”) hade en egalitär och matriarkal samhällsorganisation.
Till viss del hade hon rätt även här. Man kan se på hur denna kultur byggde städer, att det inte ser ut att finnas cetrala palats. Så kanske var det ett mer jämlikt samhälle. Men, man har samtidigt sett i gravar nu när man kan spåra släktskapet mellan kropparna i gravarna, att det även i denna kultur var de blivande brudarna som flyttade in hos sin blivande make.
När man spårade detta faktum i det proto-indoeuropeiska språket så var det ett av de bevis som ledde till slutsatsen att det proto-indoeuropeiska samhället var patriarkalt organiserat. Så när man nu hittar samma mönster i kulturen i “old europe”, så måste man med nödvändighet dra samma slutsats där.
Det finns en typ av släktskapsord som har sitt ursprung i proto-indoeuropeiska ord som slutar på -ter. Dessa namn säger en del om hur samhället var organiserat [1].
- *ph2tḗr – Vanligen översatt till Fader
- *méh2tēr- Moder
- *bréh2tēr*- Broder
- *dugh2tḗr – Dotter
- *h2énh2tēr – Mannens broders fru
I artikeln hävdas att dessa ord inte i första hand hade de biologiska betydelserna som vi lägger i dem idag, utan större och mer arketypiska betydelser. Fader betydde in pappa, utan snarare en äldste. Broder betydde en man som var del av en grupp ynglingar som tillsammans hade genomgått en mognadsritual. Moder var på samma sätt en arketypisk moder som i “moder jord”.
Det sista ordet, h2énh2tēr, tycker jag verkar ganska likt ordet “jänta”, men enligt olika etymologiska lexikon så kommer detta ord från “gant” som betyder narr. Kanske är detta inte korrekt. Kanske är “gant” härlett från “jänta” och inte tvärt om. I vilket fall som helst så verkar detta ord beteckna fruarna till de män som ingår i ett broderskap. Dotter verkar for det mesta ha betytt just dotter, men i vissa kulturer så betydde det drottning.
Sammantaget kan man säga att dessa termer i sina mer ursprungliga betydelser beskrev ett samhälle som var organiserat efter kön och ålder. Dugliga, gifta män rangordnades från yngre till äldre, där de senare benämndes fader. Fäder var de vars barn passerade initiationsriter och alltså hade någon som kunde kalla dem fader. På samma sätt kallades kvinnor för Moder när deras barn hade passerat initiationsriten och Dotter eller Jänta innan dess.
Det är vanligt i olika kulturer där man har en formaliserad övergångsrit att unga män får genomgå den vid 15 års ålder. Idag kan det verka väldigt ungt, men den energi som en femtonårig, beväpnad yngling är inget man ska underskatta. Krigarna var alltså unga män, orädda och självsäkra och med ansvar för att skydda stammen mot dess fiender och att berika stammen med räder mot grannarna. Detta motsvara Kshatriya-klassen i Indien. Deras främsta gudom Indra avbildas som en evig yngling.
Senare i livet, när en man hade söner som kunde ta hans plats i broderskapet så gick han över till nästa klass, jordbrukarna. Här hade han ansvar för stammens försörjning och dess materiella välfärd. Duglighet och arbetsamhet var de grundläggande värdena för denna period i livet.
När han inte längre kunde utföra det hårda arbetet på fälten så fick han ansvar för att utföra de ritualer som bevarade den ömsesidiga cykeln av gåvor mellan människor och gudar.
Så här långt stämmer detta väl överens med George Dumezils trifunktionella system. Det nya är att det inte är kaster som man föds in i, utan snarare faser som man går igenom i livet. Det intressanta är att analysen i artikeln på ett sätt bekräftar Rigsthula, men på ett annat sätt går helt stick i stäv med den.
Rigsthula är en berättelse som beskriver uppkomsten av det nordiska samhällsklasserna. En gud som kallar sig Rig, men som kanske är Heimdall (baserat på Völuspa) eller kanske Oden, vandrar mellan olika gårdar om ligger mellan de makar som bor där. Efter denna union så föds barn som representerar de olika klasserna.
Först ligger han mellan Edda och Ai (gammelfarmor och gammelfarfar). Barnet som föds heter Träl. Han beskrivs som korkad och endast lämpad till enklare uppgifter.
Sedan ligger han mellan Amma och Afi (farmor och farfar). Barnet som föds efter denna union heter Karl. Han är en duglig bonde.
Till sist ligger han mellan Moder och Fader. Barnet som föds kallas för Jarl. Jarl är duktig på krig och erövrar 18 gårdar. Hans söner ger upphov till krigarklassen och den yngste kallas för Kon den unge, Kon-ungr. Det vill säga Konung. (Det senaste är kanske vårt äldsta exempel på folketymologi. Den riktiga härledningen för Konung är *kuningaz – “en i familjen”.)
I Rigsthula är trenden tydlig. Ju yngre personen som föds är, och ju yngre dess moder, desto högre i rang. Relationen mellan Karl och Jarl avspeglar exakt relationen mellan Broder och Fader ovan.
Däremot så skiljer sig hierarkin i artikeln och Rigsthula drastiskt åt just för den äldsta kategorin. I Rigsthula är dessa män trälar, medan i den härledda hierarkin så är dessa män präster.
Det är på det hela taget lite märkligt att prästerna inte alls nämns i Rigsthula. Fast på ett sätt gör de det. Den unge Kon lär sig runor, och just runor är tätt förknippade med religiösa ceremonier, även om det kanske mer hör till spådom och mysticism än offerriter.
I Rigsthula ökar prestigen och den rituella kraften med viriliteten och kanske kan detta ge en insikt i vad som har skett. Rigsthula är sent nedtecknad (1300-tal), men man är inte enig om när den diktades. Så det är inte säkert om den som skrev ner den hade en egen agenda. Till exempel skulle en förklaring på varför prästerna saknas som klass i Rigsthula vara att de som skrev ner den var just kristna präster och att dessa inte villa ha sina direkta konkurrenter beskrivna.
Men om den faktiskt avspeglar faktiska förhållanden så skulle en annan förklaring skulle kunna vara att betydelsen av krigföring ökade så mycket i Norden att skicklighet i detta område tog över helt som hierarkisk princip. Därför sammanföll det krigiska och det rituella till en roll under Kungen. Lite tillspetsat skulle man kunna säga att detta innebar en militärkupp där krigarna övertog den högsta positionen i samhällshierarkin från prästerna. Dessa i sin tur degraderades till en strikt teologisk roll från att ha varit dem som styrde även det världsliga.
Broderskapet som nämns i artikeln är ett viktigt fenomen i många indoeuropeiska samhällen. Det kommer att komma (minst) ett inlägg om detta och de traditioner som är förknippade med dem inom en snar framtid.
[1] “Early Indo-European social organization and the Indo-European homeland”, Sergey Kullanda, 2013, http://www.jolr.ru/files/(111)jlr2013-9(137-144).pdf
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.