Det största offret

När järnåldern kom till Norden

Od tittade på näverkorgarna i visthuset. Förr om åren så hade de fått ställa dem i två lager och det var efter att de hade bryggt första omgången öl. Nu var det knappt att golvet var fullt. Han ställde sig på stegen och stängde dörren efter sig. Hans hjärta var tungt och hans tankar var mörka som himlen när han gick bort till långhuset. De hade skördat det som gudarna hade velat ge dem i år, så de skulle blota och äta så gott de kunde ikväll. Men han visste redan att de skulle svälta till våren.

På kvällen satt de till bords i hans stora sal. Alla fränder, släktingar och hans familj. De var solbrända och alla såg friska ut efter sommaren. De skrattade och skämtade som man alltid hade gjort efter att skörden hade bärgats. Någon sade att i alla fall så hade de blivit färdiga tidigt i år. Det var det enda skämt som ingen skrattade åt.

Under vintern försökte de dryga ut kosten bäst de kunde. Od och några av karlarna jagade så mycket de kunde. Snön kom tidigt och det hjälpte när man skulle spåra. Men de djur de lyckades fälla var lika magra som dem själva. Till och med fisken i bäcken verkade magrare.

Od försökte tänka efter vad de kunde ha gjort för att gudarna skulle vända sig från dem. Han hade varit extra noggrann vid alla blot och sett till så att alla ceremonierna följdes till punkt och pricka så som hans far hade lärt honom. Han hade sett till så att alla offerdjuren verkligen var de vackraste och mest välgödda. Men gudarna var ändå inte nöjda. Kanske var det honom det var fel på. Kanske var de missnöjda med honom.

När våren kom såg han sina barn svälta. Det skar i hjärtat på honom att se sin yngste son skrika vid sin hustrus sinade bröst. De äldre barnen förstod att de fick så mycket mat som man kunde ge dem. De klagade inte inför honom, men deras håliga ögon och uppsvällda magar talade i deras ställe.

Innan det var dags för sådd så hade Od fattat sitt beslut. Han hade suttit ensam vid offerplatsen i myren och sett Solen gå ner. I Månens sken hade han sett sitt eget ansikte stirra tillbaka på honom från myrens blanka vatten. Han hade känt på sitt magra ansikte med handen och det var då han förstod vad gudarna förväntade sig av honom.

Han hade inte hört talas om att någon hade gjort det tidigare. Men han hade inte heller hört talas om att det gått hela år utan sommar. Kanske hade gudarna tyckt att de inte hade delat med sig tillräckligt under de goda åren, så nu hade de gett dem dåliga år. Det enda människorna kunde göra då var att öka sin uppoffring och hoppas att gudarna ökade sin belöning. Det var en cykel av gåvor och gengåvor. En uråldrig cykel som hade varit obruten sedan världen skapades av Ymers kött.

---

Det var en ganska vacker dag. Han hade klätt sig i sina finaste kläder. Hans fru hade rakat honom och hon hade klippt hans hår. Hon hade gråtit tyst medan hon hade gjort det. Trots att han hade sagt att hon måste glädjas med honom.

Han hade ätit en god frukost av gröt. Barnen hade suttit med honom vid bordet och tittat på. De äldre hade varit allvarliga medan de yngre hade velat smaka. Han hade låtit dem få var sin sked från hans tallrik, men det var viktigt att han var mätt själv. Det dög inte att offra en mager tjur. Åtminstone inte en hungrig mager tjur.

När han hade ätit så hade hans fru tagit med sig barnen och gått ut. Han behövde en stund att samla sig innan ceremonin. Han hade tagit ett glas mjöd. Det sista han hade kvar från förra året. Han hade tagit på sig sin mantel, sina vapen, sin halsring av guld och till sist hade han satt sin hatt av guld på huvudet. Han sträckte på ryggen, drog skinnet som satt för dörröppningen åt sidan och gick ut. Han log ett stort leende. Han måste lugna de andra. Han måste övertyga dem om att det skulle fungera.

Han hälsade på var och dem i tur och ordning. Sin bror, sina kusiner och på de andra familjerna. Han klev upp på vagnen som var klädd med löv och alla vårens blommor och satte sig mitt på den. Framför vagnen hade de spänt hans finaste häst. Den hette Faxe och han hade vunnit många kapplöpningar på den när han var yngre. Nu var den mager och gammal, men nu hade man prytt honom med gröna grenar och alla de vanliga prydnaderna var putsade så att de blänkte i vårsolen.

När de tågade mot offerplatsen sjöng de hymner tillsammans. Alla de gamla sångerna som alla kunde. Om den starke Tor, den mäktige Tyr, den gyllene Ull, om Solen och om Månen. Till sist sjöng man om den givmilde Frej. Just dessa sånger sjöng man extra innerligt och högt. Det var Frej som kunde ge dem goda skördar, och det verkade vara han som var mest missnöjd.

Vid offerplatsen hade de byggt en ställning. Två stående pålar som var en man hög och en halv igen. Överst på dem hade man satt en överliggare som man hade smort med djurfett.

Od klev ner från vagnen och ställde sig under galgen. Han tog av sig sin guldhatt och gav till sin bror. Han var den som skulle bära den från och med nu. Sedan tog han av sig sin halsring och gav till sin fru. Den skulle gå till hans äldste son. En efter en tog han av sig regalierna och gav dem till sin bror tills han bara hade sin särk och sin lädermössa på sig. Till och med skorna tog han av sig.

De tre starkaste männen stod redo bakom honom med repet av läder. Hans bror gav tecknet åt dem och de kastade repet över överliggaren så att den hängde ner precis bakom Od. Hans bror vidgade öglan och lade den runt halsen på honom.

Han kände fjärilar i magen. Han visste att det skulle innebära viss smärta. Men han visste att den skulle vara över snabbt. Han visste att han skulle få äta med gudarna ikväll. Det skulle vara första gången sedan i höstas som han kunde gå till sängs utan att det kurrade i magen. När han tänkte på det så log han.

Då fick han syn på sina barn. De stod framför hans fru. Han var tvungen att visa styrka nu. Han fick inte vara ett motvilligt offer. För deras skull. Hela den här ceremonin var för deras skull, så han måste vara modig nu. Han fortsatte att le och blinkade till sina barn.

När hans dotter vinkade till honom var det nära att han tappade masken. Han såg på hennes bleka hy och hennes magra drag. Det var för hennes skull han gjorde detta, så han tittade på henne och log.

Hans bror frågade om han var redo och han nickade. Han kände hur snaran först drogs åt och lades till rätta. Sedan kände han hur den först började strama åt, sedan hur den spände åt hårt och hur hans fötter lättade från marken. Bakom sig hörde han männen som drog, hur de suckade och stönade. Eller var det kanske han själv som lät?

Han fokuserade på att inte kämpa emot. Han tvingade sig själv att hålla händerna vid sidorna och inte sprattla med benen. Han kände hur repet krossade något i strupen, så även om han hade velat skrika så kunde han inte. Smärtan var nästan outhärdlig, men han upprepade gudens namn inne i huvudet och det gav honom styrkan att härda ut.

Efter en kort stund blev allting svart, och efter en stund till så bleknade även smärtan bort. Han såg ett ljus långt i fjärran. Det började som en prick, men det växte och växte.

Han såg en grön äng och runt den såg han stora hus. Han hade anlänt.