I förra inlägget refererade jag en spekulativ teori om Ull från Åke Ohlmarks bok “Hällristningarnas Gudar”. I detta inlägg kommer jag att fokusera på Tor, och försöka påvisa att vissa centrala delar av hans mytologi finns avbildade som hällristningar. Även detta inlägg är baserat på Åke Ohlmarks efterforskningar.
Tor och Midgårdsormen utgör ett motstående par i nordisk och indoeuropeisk mytologi. I den rekonstruerade indoeuropeiska skapelsemyten tar den tredje människan hjälp av krigs- och stormguden för att ta tillbaka de kreatur som det trehövdade monstret har tagit till sin håla. I nordisk mytologi så har krigs- och stormguden fått namnet Tor, och monstret har förvandlats till Midgårdsormen.
Tor och Midgårdsormen möts i flera berättelser i mytologin. När Tor reser till Utgård, så blir han lurad att försöka lyfta Midgårdsormen, när hans syn har blivit förvriden så att han tror att det är en katt han försöker lyfta. När Tor och Tyr reser till Tyrs föräldrahem för att låna en gryta stor nog att brygga mjöd till ett gille för alla gudarna så lyckas Tor sånär fiska upp Midgårdsormen ur havet när jätten Hymer kapar reven och låter ormen undkomma. Till sist, i berättelsen om Ragnarök, så lyckas Tor döda Midgårdsormen, men inte förrän han själv har fått ett dödligt hugg och efter nio steg faller han död ner.
Man kan alltså säga att Tors och Midgårdsormens öde är tätt sammanslingrade ända från myternas gryning till världens ände. På flera hällristningar kan man se ormar som slingrar sig i spiral, eller som slingrar sig fram över hällen. Men det är inte nödvändigtvis så, att alla dessa ormar är avbildningar av Midgårdsormen. I Nordisk folktro finns även Lindormar, som snarare är välvilliga varelser än symboler för ondska. Därför krävs det något extra för att vi ska identifiera en ormfigur som just Midgårdsormen.
Likaså finns det många figurer som föreställer människor eller gudar. Om vi skulle vilja identifiera någon som Tor, så skulle vi kanske kräva att han har attribut som vi identifierar med Tor, eller att figuren i fråga förekommer i ett sammanhang som stämmer överens med någon av de kända myterna. Om det skulle förekomma en ormfigur i närheten av en figur som vi identifierar som Tor, så skulle detta vara en hyfsat bra identifiering av både Tor och Midgårdsormen.
Det finns flera hällristningar där det ser ut som att man fiskar (Askum RAÄ 687, 718)
På en häll i Brastad finns en scen som enligt Ohlmarks visar hur Tor har fått Midgårdsormen på kroken. Tyvärr så har nyare kalkeringar av hällen avslöjat gjort det svårare att tolka scenen som så. Jag låter läsaren själv avgöra nedan.
Den tydligaste bilden från berättelsen verkar ändå vara när Tor bär båten full med vatten och med jätten i. Det förekommer på flera ställen bilder där en stor gestalt lyfter en båt. Det vackraste är dock från Österöd Kville nedan.
Det har inte varit lätt att hitta exemplen som Åke Ohlmarks hänvisar till. Detta beror mestadels på att det när boken skrevs antagligen inte fanns en standardiserad numrering av hällarna, vilket har gjort det svårt att exakt identifiera en referens till en specifik häll.
Jag kommer att fortsätta att försöka identifiera delar av mytologin kring de nordiska gudarna i hällristningarna. Framförallt på grund av att vi vet att de finns där. De som gjorde hällristningarna var asatroende.
Det finns ingen anledning att tro att de på vägen från stäppen till vikingatiden skulle ha glömt bort sina gamla gudar för att sedan återfå dem genom “kulturell överföring”. Det mest rimliga är ändå att de delade tro både med sina föräldrar och sina barn. De tre stora skiftena i nordisk kultur skedde just när jordbruket infördes, när indoeuropéerna kom till Norden, och sedan tre tusen år senare, när kristendomen infördes. Det har inte skett några andra stora skiften i kulturen i Norden.
[1][2] Stiftelsen för dokumentation av Bohusläns hällristningar
[3] Åke Ohlmarks – “Hällristningarnas Gudar”, Kronos Förlag 1963
[4] kringla.nu – Upphovsrätt utgången
Intressant, och ett svårslaget argument angående kulturella skiften.