Sköldar som visar och berättar

Som mina återkommande läsare vet vid det här laget så håller jag på att översätta Gesta Danorum till Svenska. Ni kan följa arbetet på Gesta Danorum.

Just nu håller jag på att redigera den fjärde boken, och jag ramlar då över ett tema som jag känner igen från annat håll, en sköld som berättar en historia. I denna utgåva är det Amlet som efter att ha utkrävt hämnd på sin faders mördare, drar till England. Där får han i uppdrag av kungen, som är hans svärfar, att fria åt honom till drottningen av Skottland.

Han har en sköld som berättar hans historia, och drottningen låter stjäla skölden och lär på så sätt känna honom innan de träffas.

Han hade också låtit sig göra en sköld, på vilken han hade låtit måla ypperliga bilder som framställde alla hans bedrifter ända från hans tidiga ungdoms dagar. Denna sköld, som han bar likt ett vittnesbörd om sina stora och goda egenskaper, bringade honom mycket berömmelse. Där såg man avbildat Hardvandels mord, brodermördarens blodskam, den skändlige farbrodern och den galne brorsonen, de krokade käpparna, hur styvfadern fattade misstankar och styvsonen förställde sig, de frestelser han utsattes för, flickan som sändes till honom, den gapande vargen, rodret som de hittade, sanddynen som de red förbi, skogen de gick in i, bromsen med skalet, hur ynglingen fattade vinken och förde sina ledsagare bakom ljuset genom att famna flickan på en avsides plats. Man såg där också avmålat kungaborgen, drottningens möte med sin son, hur spionen blev dödad, liket kokt och kastat i stian, hur svinen åt det. Man såg hur Amlet upptäckte sina sovande reskamraters hemlighet, raderade texten och skrev en annan istället, hur han vid gästabudet visade vämjelse över maten och ölet, anmärkte på kungens ansikte och drottningens aviga later, hur sändebuden blev hängda och hur ynglingen höll bröllop, hur han seglade tillbaka till Danmark, hur hans gravöl hölls, hur han i sitt resesällskapets ställe visade stockarna, hur han tjänstgjorde som munskänk, hur han med vilja sårade sig i fingrarna med svärdet, hur man drev en spik igenom det, hur gästernas lustigheter växte, och dansen gick vildare och vildare, hur mattorna kastades över de sovande männen och fästes med krokarna så att de inte kunde ta sig ur dem, hur han satte eld på huset och brände gästerna inne, hur borgen sjönk ihop förtärd av elden, hur han gick in i Fenges sovkammare, tog hans svärd och hängde sitt eget oanvändbara i dess ställe, och hur kungen föll för sitt eget svärd i styvsonens hand. Allt detta hade en skicklig konstnär avmålat på hans sköld med det yppersta konstfärdighet, på så sätt att saker och händelser hade återgivits på det mest livaktiga sätt.

Frågan är var Saxo har fått denna idé?

I Nordisk diktarkonst så finns det en sorts drapa som kallas för skölddrapa. De är uppbyggda så att diktaren beskriver bilder på en sköld och på så sätt berättar en historia om en berömd hjälte eller kung.

Den bäst bevarade skölddrapan borde vara Höstlång, som finns bevarad i Snorres Edda (Skaldskaparmál). Här nedan är några av stroferna i översättning av Anders Jacob D. Cnattingius. Hela texten finns här.

4. 
Sin blanka sköld genast 
Under fötterna sköt 
Bergvaktaren. Ty så det 
Gudarne ville och bjödo. 
Stenbon (jätten), den olyckslystne, 
Ej länge derefter behöfde 
På hugg af Mjöllners 
Hårda, ägare (Thor) vänta. 

5. 
Beljes baneman (Thor) 
På skölden fällde de höga 
Bergens förhatliga slägtes björn (jättefursten). 
Der föll Bergkonungen (Rungner) 
För den skarpa hammaren. 
Så bergtrollens förkrossare 
Med honom lekte. 

6. 
Den bergbrutna stenklubban, 
Som tillhörde jätten, 
Hven fram emot jordens son (Thor) 
I hjernans takås (hjessan). 
Så att svärdets pimpsten (benklubban), 
Bestänkt med Endrides (Thors) blod, 
Än sitter fast uti 
Odens sons (Thors) hufvudskål. 

Denna Skölddrapa är från 900-talet, men traditionen verkar gå ännu längre tillbaka. Det finns några få rader av en drapa som hette Ragnarsdrapa bevarade i Skaldskaparmal.

Kanske är det så att Saxos ursprungliga inspiration till berättelsen om Amlet kommer från en icke-bevarad skölddrapa om den galne prins Amlet.

Men, det är inte bara i Norden som vi har haft denna typ av diktverk. Det visar sig att motsvarande tradition fanns även i Grekland under tidig järnålder. I Iliaden finns en beskrivning av Achilles sköld (Bok 18).

First he shaped the shield so great and strong, adorning it all over and binding it round with a gleaming circuit in three layers; and the baldric was made of silver. He made the shield in five thicknesses, and with many a wonder did his cunning hand enrich it. 

He wrought the earth, the heavens, and the sea; the moon also at her full and the untiring sun, with all the signs that glorify the face of heaven- the Pleiads, the Hyads, huge Orion, and the Bear, which men also call the Wain and which turns round ever in one place, facing. Orion, and alone never dips into the stream of Oceanus. 

He wrought also two cities, fair to see and busy with the hum of men. In the one were weddings and wedding-feasts, and they were going about the city with brides whom they were escorting by torchlight from their chambers. Loud rose the cry of Hymen, and the youths danced to the music of flute and lyre, while the women stood each at her house door to see them. 

Det finns även en skölddrapa om Herakles sköld, som tillskrivs Hesiodes.

Frågan är hur detta hänger ihop. Låt oss undersöka ett par teorier.

Saxo hade tillgång till många verk från Rom. Så det är inte helt otroligt att han skulle ha haft tillgång till Iliaden. I en referens till Dudo nämner han ju Danaerna i det första kapitlet. Så om vi bara hade haft hans berättelse om Amletes sköld så hade vi kanske kunnat misstänka att han kopierade Homeros här.

Men det är inte troligt att de som skrev Ragnarsdrapa eller Höstlånga hade tillgång till Iliaden. De var nordiska, hedniska skalder som inte kunde varesig latin eller grekiska. Det är alltså mer trolig att Saxo kopierade Höstlånga eller Ragnarsdrapa, eller att han utgår från en Amletsdrapa.

Skulle det kunna vara så att det har funnits sköldar liknande de som beskrivs? Kanske, men jag har inte sett några exempel på detta. Sköldar verkar snarare ha varit prydda med geometriska mönster.

Däremot så finns det exempel på hjälmar prydda med mycket detaljerade illustrationer. Mest känt är kanske Sutton Hoo-hjälmen, som är prydd med plåtar som avbildar Anglo-Saxiska gudar.

Gallehus-hornen har också figurer som ser ut att berätta en historia, och om man vill gå ännu längre tillbaka så har vi hällristningarna. Det är bara dessa som finns bevarade. Kanske har det funnits vävda gobelänger, eller snidade paneler, men de har sedan länge förmultnat.

Både utsmyckningarna och dikterna är uttryck för samma aristokratiska och krigiska ideal. Dessa ideal kan härledas tillbaka åtminstone till bronsåldern, när de första kungarna byggde sina riken. Homeros skall ha levat på 800-talet f.kr. och Hesiodes på 700-talet, vilket fortfarande räknas som bronsåldern i Norden.

Kanske uppkommer utsmyckningarna och berättelserna som en konsekvens av den aristokratiska krigarkulturen. Men varför är det just sköldar som besjungs? Varför inte svärd, eller dryckeshorn eller hjälmar?

Det känns som att det är en tradition som antingen har spritt sig över Europa under bronsåldern eller tidig järnålder, eller så är det en ännu äldre tradition som har följt med migrationen till Europa under senneolitikum.