Även om kristendomen sägs vara en monoteistisk religion, så har den en mycket märklig konstruktion som sin centrala trossats. Gud är en, men han består av tre delar. Fadern, sonen och den helige anden. Fast de tre är en. Fast tre. Men en. En gud. Allt detta finns i den s.k. Nicaenska trosbekännelsen:
Jag tror på en enda Gud, allsmäktig Fader,
Trosbekännelsen, Svenska Kyrkan
…
och på en enda Herre,
Jesus Kristus, Guds enfödde Son,
…
och på den helige Ande, Herren och livgivaren,
som utgår av Fadern och Sonen,
…
Tanken svindlar. Man måste fråga sig hur denna idé kunde uppstå när själva religionens ursprung står att finna i mellanöstern.
De första kristna, i den romerska provinsen Judéen, var konverterade judar, och kristendomen var då mer av en judisk sekt än en egen religion. Men, så småningom spred sig kristendomen till Egypten, Grekland och Rom, och successivt så antog den en egen karaktär.
Judendomen fortsatte dock att vara en strikt monoteistisk religion, och även islam tog till sig denna aspekt från judendomen, hellre än att ta till sig kristendomens polyteism. Både kristna och judar fanns i Medina när Mohammed tecknade ner Koranen.
Inom kristendomen var det dock fortfarande en öppen fråga huruvida Kristus själv existerade från början, eller om han var ett skapat väsen. Arianus, som var presbyter i Alexandria deklarerade att Kristus, var skapad av Gud och att han var Guds mest perfekta skapelse och att den Helige Ande var hans näst mest perfekta skapelse.
Det var dock inte alla som höll med om detta, och vid konciliet i Nicaea, så beslutade man tvärt om den trosbekännelse citerades ovan. Detta gav upphov till en bitter strid mellan Arianska trossamfund och dem som trodde på treenigheten, s.k. trinitariska trossamfund. Konflikten kvarstod länge, och till exempel Goterna var Arianer, och höll fast vid detta tillsammans med Langobarderna upp till 700-talet.
Goterna är intressanta, eftersom de hade Oden (under namnet Gaut) som sin högste gud, och mycket av deras religion var inriktad på honom. Jag vill inte påstå att Goterna var monoteistiska innan de var kristna, men kanske höll de Oden/Gaut så högt att det var lättare för dem att ta till sig de yttre attributen av en rent monoteistisk kristendom än en som hade en mer mystisk, trefaldig gud.
Men det finns ett par grupper av europeiska folkslag för vilka detta med treenigheten redan var välkänt innan de blev kristna.
Guden Svantevit eller Svetovid, som dyrkades av slaviska folk bland annat i det stora templet på Arkona, hade tre ansikten. Det finns dock inte (bland annat på grund av Absalons korståg) så mycket mer kunskap bevarad om honom.
Däremot så finns det desto mer bevarat om Kelternas gudar, i synnerhet från Irland, men även en del från kontinenten (främst Frankrike, men även Spanien).
Lug, som är den gud som har givit namn åt Lyons (från Lugudunum, Lugs fort) sades ha två bröder med samma namn. Detta avspeglades även i hjälten Cú Chulainn som föddes tre gånger.
Även helgonet St. Brigid, som har sitt ursprung i en hednisk, irländsk, gudinna har en trefaldig natur.
Till samma klass som Anu och Danu tillhör andra gudinnor par excellence, nämligen den trefaldiga Brigit – eller så kanske det fanns tre systrar Brigit – som dyrkas av poeter, smeder och läkare.[1]Hon lever än idag i det kristna helgonet sankt Brigid, som för irländarna är det främsta helgonet, precis så som den hedniska Brigit var den främsta gudinnan. Helgonet har troget bevarat karaktären av gudinna; eftersom hon är en modergudinna, så vakar hon över barnafödsel, och modern folklore gör henne till den Heliga Jungfruns barnmorska; som en rikedomsgudinna så bringar hon överflöd till de lantliga härdar som hon besöker då hon också lämnar sina fotspår i askan; som en årstidsgudinna så har hon sin högtid på den dag som tillhörde den hednisk reningsfesten, Imbole, som inträffade den förste februari; och slutligen, som den trefaldiga gudinnan, så blidkas hon genom ett offer av en fågel som begravs levande där tre vatten rinner samman.[2] På detta sätt har dyrkan av den stora gudinnan bevisat sin uthållighet. Religioner ersätter varandra, gudar dör och glöms bort, men bonden från the Highlands, fortsätter än, efter tusentals år, att genom en enkel ritual hedra de makter som är äldre än gudarna.
Kelternas Gudar och Hjältar, Marie-Louise Sjoestedt
I Nordisk mytologi så finns det också exempel på tre-tal, exempelvis de tre Nornorna. Oden är förknippad med talet nio, vilket ju är tre gånger tre. Det finns även en antydning i Gesta Danorum om något liknande Lugs två bröder som hade samma namn:
Vestmar hade tolv söner, av vilka tre hette Grep. De var nämligen trillingar och deras gemensamma namn betecknade den gemensamma födseln. De var över måttan skickliga på att slåss både med och utan vapen.
Gesta Danorum, Femte boken, Frode II
Men, i jämförelse med den Nordiska, och Germanska kulturen så verkar kelterna, både på öarna och på kontinenten att ha varit helt tokiga i tretal.
Kanske var det därför som man i Nicaea valde att betona trefaldigheten hos den nye guden? Vi har ju sett, både här på bloggen på i podcasten Lidskälv, att den kristna kyrkan gång på gång har valt att anamma hedniska traditioner och högtider för att göra den lättare att svälja för hedningarna.
Nicaea ligger i nuvarande Turkiet, strax söder om Marmarasjön, och var vid tiden för konciliet del av det ännu inte splittrade romerska imperiet. Vad som hände i nordväst måste alltså ha varit viktigt för de kristna, som fick större och större politiskt inflytande.
Och det var mycket som hände i det Galliska området vid den här tiden!
Mellan år 260 och 274, så var Gallien (nuvarande Frankrike) ett självständigt rike som kallades för Det Galliska Imperiet. Bakgrunden var att kejsar Valerianus blev tillfångatagen av Sassaniderna från Iran, efter slaget vid Edessa. Flera folk passade då på att göra uppror, som Rom slog ner brutalt.
En av deras främsta härförare var Postumus, som slog tillbaka en Frankisk invasion över Rhen år 260. Den nye kejsaren hade låtit sin son, under beskydd av det pretorianska gardet vistas i Köln i nuvarande Tyskland. Postumus lät dock sina trupper döda livvakterna och tronarvingen.
Sedan etablerade han sitt rike, som omfattade dagens Frankrike och delar av dagens Tyskland. Han gjorde inget försök att invadera Italien, eller att avsätta kejsaren i Rom.
Men kanske var detta bakgrunden till beslutet om treenigheten. Rom visste att de skulle få lättare att införliva Gallerna i sitt imperium igen om de var kristna, och för att de skulle bli kristna så måste kristendomen bli mer Gallisk.
Så, om Arianismen var Germansk, så var Trinitarianismen Keltisk. Det är dessutom ganska intressant att tänka på att den protestantiska delen av Europa är den del som är tydligast Germansk, medan de Keltiska och Slaviska delarna är antingen Katolsk, eller Ortodox. Dock, så delar Katoliker och Luteraner samma syn på treenigheten. Om man vill finna ett samfund som liknar Arianerna på denna punkten idag, så är det nog snarast Jehovas vittnen, som bara anser Jehova vara gudomlig i verklig bemärkelse.
Men, jag är ingen teolog, så jag kan ju ha missförstått alltihop 😉
[1] J. O’Donovan, Cormac’s Glossary, 23.
[2] A. Carmichael, Carminn Gadelica, i, 168
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.