Det finns gott om berättelser av artefakter som man hittar på ställen där de inte borde finnas. Jag minns särskilt hur jag som liten palt läste om en groda som man hittade inne i en kolfyndighet någonstans i England. Den hoppade fram när man hade brutit kol, livs levande ur ett lager kol som var många hundra miljoner år gammalt.
Man brukar kalla denna typ av artefakter för “out of place artifacts”, saker som inte är på rätt plats. En vän till bloggen påpekade att det finns starka likheter mellan Gilgamesheposet och Baldersmyten. Med tanke på dessa myters respektive ursprung, så borde likheterna inte vara så stora. Men ändå finns de där, vilket gör dem till något av “out of place myths”. Vi får se. Låt oss till att börja med bekanta oss med Gilgamesh.
Gilgamesheposet är en av de äldsta, om inte den äldsta bevarade, nerskrivna berättelsen. Den kommer ofta upp i samband med att man diskuterar myten om Noah, eftersom den har en tydlig koppling både innehållsmässigt och geografiskt.
Gilgamesh är en halvgud. Han är kung över staden Uruk, och invånarna är inte nöjda med honom. Han far fram som en vild tjur, och tar för sig av det som han tycker han har rätt till. Bland annat så kräver han att få första tjing i sänghalmen med alla nygifta kvinnor. I Europa kallades detta under medeltiden för “droit du seigneur”, och var även här en källa till mycket ilska.
Uruks innevånare vände sig dock till gudarna, som valde att skapa en vildman vid namn Enkidu för att besegra Gilgamesh åt dem. Han föddes i bergen, och levde där tillsammans med de vilda djuren och åt gräs. Han var helt hårig över hela kroppen och han var helt ociviliserad.
En jägare som också bodde i bergen blev dock irriterad över att Enkidu förstörde hans fällor, så han åkallade solguden Shamash för att få råd. Denne rådde honom att ta hjälp av en prostituerad kvinna vid namn Samshat för att locka Enkidu på andra tankar.
Hon satte sig vid vattenhålet och väntade på honom, och en dag kom han förbi. Hon tog då av sig sina kläder och visade sin kropp för honom varvid han föll pladask för hennes skönhet. Efter att de hade legat med varandra i sju nätter och sex dagar så går han tillbaka ut i skogen, men alla djuren är nu rädda för honom och han inser att han inte längre kan leva bland dem. Istället följer han med henne till herdarnas läger där han lär sig äta riktig mat och dricka vin och hon lär honom om civilisationen. Han blir en nattväktare och får höra om hur Gilgamesh behandlar de unga kvinnorna i staden.
Gilgamesh börjar på sin sida få drömmar om att det skall komma en man som skall vara viktig för hans liv. Han berättar om sina drömmar för sin mor, men man fortsätter ändå med sina dåliga vanor. När han än en gång försöker ta sig in i sängkammaren hos en ny brud så blockerar Enkidu hans väg och de kämpar länge, ända tills Enkidu blir tvungen att erkänna att Gilgamesh är den starkare.
De blir då vänner och ger sig ut i världen för att vinna heder och ära på slagfältet. Efter många äventyr så blir Enkidu förgiftad av gudinnan Ishtar och dör efter långa plågor. Gilgamesh beordrar då alla i landet att de skall gråta över hans vän.
Gilgamesheposet slutar inte här, men detta är den del som innehåller de delar som den delar med Baldersmyten. Vilka är då likheterna?
För det första så är både Gilgamesh och Balder halvgudar och mäktiga krigare.
Hos Saxo så smyger Balder på Nanna i badet, medan det är Enkidu som blir förförd av Samshat. Det är samma skeende, men initiativet har bytt person från Balder till Shamshat, och den som blir förförd (eller förälskad) har bytt från Balder till Enkidu.
Det sexuella brottet ligger dock kvar på halvguden i dramat. Hos Saxo så är det Balder som tvingar Nannas far att lova bort henne till honom trots att hon redan är trolovad med Höder. I Gilgamesheposet så är det Gilgameshs Droit de Seigneur som är brottet. Offret är inte samma, men det handlar om liknande brott, och följden är en strid mellan de båda huvudpersonerna.
Resultatet är dock inte det samma i båda berättelserna. Hos Saxo slutar striden till slut med att Balder dör. I Gilgamesheposet så slutar striden med att de båda kontrahenterna blir vänner.
Men till slut så dör ändå den ena parten. Även här så är rollerna ombytta, i Gilgamesheposet så är det den mänsklige hjälten som dör medan det hos Saxo är halvguden som dör. Trots det så slutar det med att alla i hela världen gråter.
Så, vi har alltså två berättelser som skiljer sig flera tusen år och flera tusen kilometer åt. Ändå delar de så många detaljer. Visserligen så har vissa av rollerna bytts, men ordningen är den samma och märkligt många detaljer är också lika.
Vi har tidigare undersökt hur översvämningsmyten har färdats över jorden, så till den grad att den finns dokumenterad ända från Europa till Sydamerika med märkligt många detaljer bevarade. Denna myt är del av myten om Gilgamesh, men det vi diskuterar i detta inlägg är en del av myten som är svår att förklara på samma sätt som myten om översvämningen vilken har en tydlig kandidat för ett historiskt ursprung.
En möjlighet är givetvis att myten om Gilgamesh och myten om översvämningen har uppstått samtidigt och att de har färdats tillsammans. Men hur skulle det annars ha gått till?
För att hitta svaret så måste vi gå tillbaka till jordbrukets ursprung. Detta skedde just i Mesopotamien för cirka 9000 år sedan. Därefter spreds jordbruket sakta utåt, dels österut genom Iran bort till Indusdalen, söderut till Egypten men även Nordväst över Europa. För cirka 6000 år sedan kom det ända hit upp till Norden i form av trattbägarkulturen.
Detta skulle kunna vara en mekanism för en myt att färdas från mellanöstern upp till Norden. Det är särskilt intressant i sammanhanget att Enkidu är en vildman som lär sig att bli civiliserad och äta människoföda. Man kan se detta som den neolitiska revolutionen återberättad i mytologisk form.
Det skulle då handla om en myt som bevarats över införandet av den indoeuropeiska kulturen och språket. Det skulle i så fall vara en ganska unik kvarleva, eftersom den pre-indoeuropeiska kulturen nästan helt utraderades. Men, just i och med anknytningen till jordbruket så är det kanske möjligt att det i själva verket var så det gick till.
Eller för att citera Arthur Conan Doyle:
“You will not apply my precept,” he said, shaking his head. “How often have I said to you that when you have eliminated the impossible, whatever remains, however improbable, must be the truth?”
Man har påstått att Gilgamesh eposet skulle vara en av de första berättelserna om existentiella frågor överhuvudtaget, i alla fall den första bevarade. Men här grodhoppas friskt mellan beskrivningsnivåerna. Det är visst ingen ände på befallningar om landssorg vid vildmäns död, prostituerade kvinnor ( den babyloniska skökan, kanske ?) och kanhända mästerdetektiven Kalle Blomkvist istället för Sherlocks skapare. Å andra sidan har jag sett så mycket konstigt på sista tiden, inklusive riktade “inspel” från diverse ytterlighetspersoner och rörelser på internet, som också försöker lansera helt nya bilder av verkligheten. En ung ex-kristen dam jag nyss haft kontakt med, hävdar att jag är starkt misogyn, då jag bottnat i min frejadyrkan. Å andra sidan jämför jag mig inte med Balder, för den sakens skull… “However impropable” är lösen för dagen, och jag får tacka för ett mångbottnat inlägg som gav många insikter. Jag tror nästan jag får be dig om en del källmaterial, som spridits på nätet, mytforskare som vi alla blivit eller är. För mig har det varit viktigt med rätt sorts bevisning, sedan tre år och mer, för dig och andra kanske det framstår som en bagatell. Du har min email.