Godhet i alla dess former

När vi diskuterar gott och ont, så är det oftast inte i meningen “det smakar gott”, eller “det gjorde ont”. Vi försöker istället komma åt något högre. I det här inlägget så skall jag försöka ge en funktionell definition av Gott, med stort G.

Det är ofta fruktbart att börja med ett ords etymologi när man försöker förstå ordets mer ursprungliga innebörd. (Lite grand som management-konsulternas “visste du att det kinesiska tecknet för problem, är det samma som möjlighet?”, fast mer vederhäftigt.)

God, från fornnordiskans (FNO) góðr, från protogermanskans gōdaz, från proto-indoeuropeiskas (PIE) gʰedʰ.

PIE gʰedʰ – Förena, eller passa. “Passande”

FNO góðr – God, rättskaffens eller ärlig, sann eller vänlig eller begåvad eller bra, fin.

Vi kan se att redan i forn-nordisk tid så hade ordet många av de betydelser vi sätter på det idag. Men jag vill dock ifrågasätta definitionen av góðr som god. Först och främst för att det är en tautologi, man kan inte definiera ett ord med sig själv. I vilka fall som helst, så bidrar det inte med någonting till en definition. Så låt oss bortse från detta.

Rättskaffens kanske kommer närmare sanningen. Detta indikerar att godhet, har något med att följa lagar och regler.

Ärlig och sann passar även in i detta mönster, men i en något sekundär funktion. Man kan inte ha lagar och regler och rättvisa domar om man inte håller sig till sanningen och är ärlig. Vänlig, begåvad, bra och fin, har alla med någon slags förfining att göra. En god vän är inte bara en vanlig vän. Det är en speciellt utmärkt vän.

Denna definition av godhet är nära besläktad med begreppet heder så som det användes i Norden förr i tiden. Heder är ofta drivande för handlingen i de isländska sagorna. Utan heder är man ingenting.

Havamal, handlar till största delen om hur en ung man skall uppträda för att lyckas i det sociala livet. Enligt definitionen ovan, så handlar det om hur man är en god man, hur man följer de sociala reglerna, undviker att skämma ut sig, undviker att skaffa sig ovänner hur man får och behåller sin heder. Aristoteles har liknande definitioner av vad som är en god människa. Han kommer fram till vissa dygder, t.ex. måttlighet som gör en människa god.

Men… och det här är det stora kruxet. Detta är inte riktigt det samma definition som vi har idag. Vi är så marinerade i dikotomin “gott mot ont” att vi inte reflekterar över vad den egentliga innebörden är. Det visar sig dock att det har skett en glidning i begreppen. Från betydelsen som vi har klarlagt ovan, så har vi tillsammans med kristendomen fått in en annan betydelse.

I bibeln får det svenska ordet god stå för många andra ord, både från Grekiska och Hebreiska. Agathosune är ett grekiskt ord, som i Bibeln betyder att man är ivrig i att utföra guds vilja. Jesus visade agathosune när han kastade ut månglarna ur templet. Från Hebreiskan så har man översatt tre olika ord Tob, Tub och Hesed. Hesed betyder något i stil med kärlek, nåd, lojalitet och hängivenhet. Tob och Tub betyder att göra något bättre. I bibelns mening så är alltså godhet någonsin man uttrycker genom aktiva handlingar. Godhet är aktivistisk.

Den yttersta symbolen för ondskan i bibeln är Satan, frestaren som lockar Eva att smaka av kunskapens frukt. I nya testamentet så finns han på plats och frestar Jesus i öknen. Det denne frestare vill göra är att få Eva och sedan Jesus att bryta mot guds vilja, och det är detta som gör honom ond.

Så, istället för att man skall leva som en god människa, så måste man aktivt visa att man är god och aktivt motstå frestaren.

Genomgången fram till denna punkt visar att det är mycket svårt att ge en enhetlig definition av begreppet God. Godhet definieras olika i olika sammanhang och tidsåldrar. Men, en sak som de har gemensamt är att de på ett eller annat sätt definierar vad som är socialt acceptabelt. Så, den som uppträder socialt acceptabelt är god medan den som uppträder på ett socialt förkastligt sätt är ond.

Definitionen av “gott” som “det som är socialt acceptabelt” är egentligen ekvivalent med begreppet “vi”. “Vi” är goda, “de” är onda. “Han är god, han är en av oss”. Denna definition stämmer dessutom överens med etymologerna som angavs här ovan.

Jätten som bygger muren kring Asgård är ond eftersom han inte var “en av gudarna”, men samtidigt ställde krav på dem. Lösningen var givetvis att låta Loke lura honom. Ont skall med ont fördrivas.

För Loke är ofta “ond” på precis detta sätt. Han ställer till med en fruktansvärd skandal när han hånar alla de andra gudarna (och slår ihjäl en av tjänarna) i Lokasenna. Han tar in barnen (Fenrir, Hel och Midgårdsormen) som han har avlat med en jättekvinna in i Asgård, där de gör alla de andra gudarna obekväma. Han ljuger och luras för att främja sina egna syften, eller helt enkelt för att han har tråkigt.

Idag så tar vi inte lika allvarligt på äktenskapsbrott, och lögnare och fuskare räknas ofta som “smarta” om de kan få en liten fördel på grund av det. Det som vi ser är att definitionen av vad som är socialt acceptabelt håller på att ändras, och snart kommer Loke att räknas som god, eller i varje fall inte så ondskefull så det stör. Kanske är det därför som man ser barn döpas till Loke, vilket i en annan värld hade varit ett olidligt stigma genom hela livet. (Knappast bättre än att döpa en pojke till Sue.)

Kaos å andra sidan, är inte på samma sätt kulturellt betingat, och något som alla borde kunna enas omkring. Vissa av de saker som nämns ovan som exempel på “ont” beteende är också exempel på beteende som öka kaos, exv. lögner är något som ökar kaos.

Eftersom kaos-ordning utspelar sig i det fysiska planet, medan ont-gott utspelar sig i det sociala planet, så kan det vara en bra idé att låta sin definition av gott överlappa med definitionen av ordning, eller att åtminstone se till så att den inte är motstridig. Det fysiska planet kommer alltid att segra. Det spelar ingen roll hur god du känner dig om du kommer att leva i en hög av aska för att din definition av godhet inte är förenlig med grundläggande fysikaliska lagar.

I och med detta och det föregående inlägget så har vi verktygen för att analysera nordisk mytologi och filosofi utifrån ett etiskt perspektiv längs de båda axlarna ordning-kaos och gott-ont. Mer om det i kommande inlägg.