Keltiska hjältar, Cú Chulainn

Vi har tidigare återgivit Kata Dalströms Nordiska Hjältesagor del 1 och 2, som finns att köpa i välsorterade bokhandlar. Vi har även berättat om de grekiska hjältarna Herakles, Perseus, Bellerophon och Theseus. Efter att ha läst Marie-Louise Sjoestedts bok ”Gods and Heroes of the Celts”, så känns det som att det är dags att berätta lite om några Keltiska hjältar.

Den Keltiska världen sträckte sig över lång tid och över långa avstånd, från Hallstattkulturen under tidig järnålder till Irland under århundradena efter år noll. Detta var ett område som helt erövrades av Romarna och som sedan var det första området att kristnas i Europa, och därför finns det bara brottstycken bevarade av Keltisk mytologi.

De bästa källorna till Kelternas mytologi är de irländska hjälteberättelserna, helt enkelt för att detta område inte erövrades av romarna och därefter kristnades av irländarna själva. Därför kunde berättelserna kläs i en dräkt som var mer passande för de kristna så att de inte kände samma behov av att utplåna arvet. Men, det har också gjort mytologin svårare att genomskåda.

Därför är de mest intressanta berättelserna inte berättelser om gudar, utan om hjältar. Dessa hjältar är ofta gudar i förklädd skepnad, och ofta motsvarar de eller är i berättelserna söner till sina motsvarande gudar.

Cú Chulainn, eller som han från början hette, Sétanta, var son till Deichtine, som var dotter till kungen av Ulster, ett av de keltiska rikena på Irland i dagens Nordirland. Hon var kusk åt sin far när han var ute på jakt efter en flock magiska fåglar. Jakten drar ut på tiden och när snön börjar falla så söker sällskapen skydd i en stuga. När deras värdinna skall till att föda, så hjälper Deichtine till i förlossningen av deras son. Samtidigt föder en märr ett par manliga föl (hästtvillingar).

På morgonen efter så inser kungens jägare att de har sovit över i det som nu kallas för Newgrange, och värden och värdinnan är borta. Bara fölen och den lille pojken finns kvar. Deichtine tar med sig pojken hem och uppfostrar honom som sin egen. Dessvärre så dör pojken, men då uppenbarar sig guden Lugh för henne.

Lugh, kallas för ”Lugh of the long arm”

Han berättar att han var deras värd i Newgrange, och att han har satt ett barn i henne och att detta skall kallas för Sétanta. Hennes graviditet orsakar givetvis en skandal eftersom hon är trolovad med en annan man. Då gör hon abort och går till sin makes säng där hon blir gravid igen. Den pojke som då föds kallar hon för Sétanta och han är då alltså född tre gånger.

(Kan det vara så att den irländska kyrkans motstånd mot abort är för att förhindra liknande födslar i framtiden?)

Ulsters ädlingar träter om vem som skall få äran av att vara hans fosterfar, och striden blir så intensiv att man kommer överens om att några av dem skall dela på det hedersamma uppdraget. Han får lära sig poesi från Amairgin, visdom från Sencha, Fergus lär upp honom i strid med vapen och druiden Cathbad lär upp honom om gudarna och magi.

Samma metod användes av Danskarna i Gesta Danorum när de uppfostrade Frode IV

På grund av minnet av den lycka som hade härskat under hans farfar, efter vars minne han bar sitt namn, var Frode redan från vaggan och sin späda barndom älskad av alla. Han fick därför varken lov att gå, eller stå på jorden. I stället satt han i knät på folk och blev kysst och klappad och således uppfostrades han inte av någon enskild, utan blev så att säga uppfostrad av alla i gemenskap.

Sétanta växer upp till sju års ålder utan att göra väsen av sig, men då tar han sina leksaksvapen av trä och ansluter sig till de 150 pojkarna som fostras i kungens slott. Här påbörjas en serie av prövningar som han övervinner och tar sin plats bland de vuxna männen.

Han nekar beskydd från de äldre pojkarna och han blir då attackerad av alla de andra 150 pojkarna som kastar sig över honom med sina hurling-trän. Han lyckas undvika dem så skickligt att ingen av dem träffar. Då drabbas han för första gången av det fruktansvärda raseri som skall komma att bli hans kännetecken. Han roterar i sitt skinn så att hans fötter och knän pekar bakåt och hans vader och skinkor pekar framåt. Hans hår står på ända och ytterst på varje hårstrå finns en droppe blod. Ur hans mun flammar en eld. Ett av hans ögon drar sig tillbaka in i hans huvud, medan det andra som är lika stort som en kittel sticker ut ur hans kind. En märklig utsöndring som kallas för ’hjältens måne’ stiger från hans panna lika tjockt som en slipsten, och från hans skalle stiger en ström av svart blod lika högt som masten på ett skepp.

Odens enda öga, och slipstenen som sitter fast i Tors huvud är givna paralleller i nordisk mytologi, om än i remixad form.

Sétanta jagar nu de andra pojkarna genom salarna till kungens tron och där hoppar han över kungens schackspel. Han lämnar de andra pojkarna utspridda på golvet så att deras fosterföräldrar får komma och hämta dem. Han begär därefter att de andra pojkarna skall vara under hans beskydd istället för tvärt om som vore brukligt.

När Sétanta nu har blivit ledare för de andra pojkarna så ställs han inför en serie prövningar.

Den första prövningen sker på slagfältet när han söker efter kungen som har försvunnit. Då möts han av en fruktansvärd gast i form av en man med ett halvt huvud som bär på en halv man. Gasten ber honom ta över och bära den halve mannen, men Sétanta vägrar varvid en kamp inleds. Sétanta kastas till marken, och från de döda på slagfältet hörs det en röst som säger ’det var en ömklig hjälte som trampas ner av en gast’. Då slår Sétanta till med sitt hurling-trä, vilket är det enda vapen han har och besegrar gasten.

Nästa prövning kommer i form av en fruktansvärd hund som tillhör smeden Culann. På kvällen, när alla hjältarna sitter hos Culann och festar så släpper han ut sin hund för att vakta tomten. Då kommer Sétanta, som har blivit fördröjd på vägen och ställs öga mot öga med besten. Ingen av de andra hjältarna vågar komma till hans hjälp, så han blir tvungen att besegra besten helt ensam.

Sétanta kastar sin hurling-boll i gapet på besten så att dess inälvor vänds ut och in och den dör. Alla jublar utom Culann, som nu saknar någon som kan vakta hans gård och hans djur. Sétanta tar då på sig uppdraget att utföra hundens jobb tills Culann kan hitta en ny hund.

Det är då han får sitt nya namn Cu Culann, som betyder ”Culanns hund”. Symboliskt tar han då även på sig uppdraget att skydda landet.

Det enda han behöver nu är rustning och vapen, och druiden som känner till vilka dagar som passar för olika aktiviteter måste berätta vilken dag som är gynnsam. En dag när kungen sitter och undervisar sina hundra elever så frågar en av pojkarna honom vilken som är denna dags dygd. Han svarar då att den som denna dag tar upp vapen skall bli berömd över hela Irland.

Cu Culann hör detta och söker då upp Conchobor för att be om att få vapen. Han prövar femton olika svärd, som alla går sönder, innan man sätter kungens eget svärd i hans hand. Kungen anländer då och spår att den som tar upp vapen denna dag skall dö ung. Cu Culann säger att han hellre lever ett kort liv så länge hans rykte skall leva länge. Samma sak utspelar sig när han skall få en vagn, och även denna gång är det bara kungens egen vagn som duger.

Han ger sig nu ut på sin första expedition utanför rikets gränser. Han besegrade tre män som dödat mer än hälften av Ulsters hjältar, hugger av deras huvuden och reser tillbaka till slottet. På vägen skjuter han ner tre svanar med sin slunga utan att döda dem och han betvingar en hjort med bara sin blick. Han anländer så till slottet med hjorten i koppel bakom sin vagn, svanarna flygande ovanför och med tre huvuden i vagnen.

Vakten vid slottets mur var förskräckt att se honom fortfarande gripen av sin heliga vrede, och Cu Culann i sitt övermod bryter mot ett tabu och visar den vänstra sidan av sin vagn för vaktposten. Cu Culann utropar nu att ’Om ni inte skickar ut en man att möta mig i strid så skall jag spilla blod från alla dem som bor inne i slottet.’

Kungen inser att detta vore en dödsdom, så han ber sin hustru och hennes tjänarinnor att gå ut till honom nakna. När han nu är upptagen på detta sätt lyckas man gripa honom och man kastar honom bunden i tre olika tunnor med vatten, den ena efter den andra. Den första tunnan exploderar av hans hetta, i den andra kokar vattnet bort men i den tredje så blir vattnet bara varmt och han hade då lugnat ner sig.

Cu Culann hade nu blivit man på alla de sätt som krävdes av en keltisk hjälte. Han kläddes i blå dräkt med silverspännen och tog sin plats vid kungens knä. Cu Cullan beskrivs som mycket vacker på ett överdådigt sätt, mer än som en klassisk skönhet. Hans hår är trefärgat. Brunt på hjässan, rött på mitten och guld längst ner. Det är flätat i en trefaldig fläta som ringlar sig ner för hans axlar. Han har hundra kedjor med juveler på huvudet och hundra ringar av guld på bröstet.

I varje öga finns sju pupiller, hans händer har sju fingrar och hans fötter har sju tår. När han framträder framför folkets beundrande blickar så har han nio fienders huvuden i ena handen och tio i andra som han jonglerar med. På hela hans kropp är de heliga talen inskrivna.

En jonglör med sju gånger fyra plus en bollar, eller skallar, i luften. Tanum.

Kanske är det så att vi i Cu Culann ser en tidig version av Oden. Cu Culann är en mänsklig avspegling av guden Lugh, som i mångt och mycket avspeglar Oden i Irländska mytologi.

Just att han är ledaren för en grupp unga män passar bra med den bild som framträder i Kris Kershaws bok ”The one-eyed god”. Den heliga vrede som han drabbas av passar bra med den vrede som gett Oden hans namn. Även det faktum att han väljer ett kort liv framför ett utan ära, passar mycket väl med Odens krigare, Starkader.

Det finns även andra likheter i enskilda detaljer med olika gestalter ur nordisk mytologi, särskilt så som den framställs i Gesta Danorum.