Bråvallaslaget och Mahabharata

Bråvallaslaget är ett mytiskt slag som någon gång i forntiden skall ha stått mellan Harald Hildetand av Danmark och Sigurd Ring som var kung över Svearna. De två huvudkällorna till detta är Sögubrot och Bok 8 i Gesta Danorum, och de överensstämmer i huvudsak även om de innehåller lite olika detaljer.

Den mer utförliga av dessa berättelserna är den som återges av Saxo Grammaticus i Gesta Danorum. Där beskriver han mycket utförligt vilka kämpar som strider på respektive sida i en lång lista som påminner om Homeros beskrivning av de olika skepp som strömmade till för att strida mot Trojanerna i slaget vid Troja.

Homeros Grekland (CC BY-SA 3.0)

Men, i en artikel från 1960[1] beskriver Stig Wikander likheterna mellan berättelsen om Bråvallaslaget och en annan av den indoeuropeiska heroiska litteraturens legendarisks slag; Slaget vid Kurukshetra i Mahabharata.

I den Indiska heroiska litteraturen utgör detta slag slutet på den heroiska tidsåldern, på samma sätt som Bråvallaslaget är slutat på Nordens heroiska tidsålder. Efter Bråvallaslaget så ändrar Gesta Danorum karaktär lite grand, och hjältarna är inte riktigt lika mytologiska. De blir mer mänskliga, realistiska och mera ”vikingatida” än de tidigare.

Även i Mahabharata börjar berättelsen med att utförligt beskriva vilka kämpar som deltar i kriget.

Den störste krigaren på den Danska sidan vid Bråvallarna var Ubbe från Frisland. Han var så stor och mäktig i striden att ingen kunde stå emot honom. Till slut så dör han dock när han blir omringad av bågskyttar. De skjuter sina pilar mot honom och lyckas till slut, efter att ha träffat honom 144 (ett dussin dussin gånger) så dör han.

I Mahabharata är den störste kämpen Bhishma. Inte heller honom är det någon som kan hålla stånd emot vid kamp man-mot-man, men även han dör i ett regn av pilar. Det beskrivs att han träffas av så många pilar att han inte faller ihop, utan istället står lutad mot de många pilarna ända tills slaget flera dagar senare är över varvid han håller ett tal och dör.

Båda krigen medför slutet för en uråldrig kungaätt. Gyrid, Harald Hildetands mor, är den sista som är kvar av Skjöldungaätten efter att en serie olyckor och nederlag har utplånat alla andra medlemmar. Danmark splittras och en man vid namn Halfdan friar till Gyrid. Dels på grund av att han inte är av tillräckligt fin börd, och dels på grund av att han har ett missprydsamt ärr på läppen, så avvisar Gyrid hans frieri. Istället går hon med på att gifta sig med en tysk prins (detta är mycket skamligt i Saxos ögon). Då återkommer Halfdan, slår ihjäl tyskarna och tar Gyrid som hustru.

Det visar sig dock att Gyrid är ofruktsam. Därför reser Halfdan till Uppsala och offrar till Frej. Hon blir då fruktsam och den son som föds är Harald Hildetand. Den svenske kungen Ring som står mot Harald vid Bråvallarna är enligt Saxo Haralds systerson, eller enligt Sögubrot hans brorson, så de är också nära släkt.

I Mahabharata finns också en märklig berättelse om ädla kvinnor och oattraktiva män. I detta fall handlar det om en kung som dör innan han har hunnit få en son som kan ärva riket. Dock, så är det enligt tradition så att om någon av hans fruar (man praktiserar här månggifte) får barn med sin döde makes bror, så räknas detta som en giltig arvinge till hennes döde make.

Denne broder är dock både ful och illaluktande eftersom han under många år har levt som asket. Därför väljer den första hustrun att blunda under själva akten. Resultatet är att denna son, Dhrtarashtra, blir blind. Han kan därför inte bli kung.

Den andra hustrun blir också rädd, och bleknar när hon får se sin svåger. Därför blir denne son, Pandu, alldeles blek. Hans hudfärg var dock inget hinder, och han blir kung.

Problemet uppstår i nästa generation, där sönerna till Dhrtarashtra hävdar rätten till tronen genom släktskap med den äldste sonen och Pandus söner hävdar rätten baserat på att de själva är söner till den förre kungen.

I både Mahabharata och i slaget vid Bråvallarna så är det en gud i mänsklig gestalt som avgör slaget på ett slugt och svekfullt sätt. Saxo skriver:

Men när Harald, som var blind av ålder, hörde sitt folks klagande mumlanden, förstod han att lyckan hade lett mot hans fiender. Han körde i en stridsvagn som var klädd med liar, på vilken Brun förrädiskt gjorde tjänst som kusk, och nu bad han denne ta reda på hur Ring hade ställt upp sin fylking. Brun log och sade att han hade ställt upp sin här till kamp i kilfylking. När kungen hörde det blev han orolig i sinnet. Djupt förundrad frågade han av vem som Ring hade lärt att ställa upp sin här på det sättet. Särskilt eftersom det var Oden som uppfunnit den formationen och lärde ut den. Ingen annan hade fått undervisning i detta nya sätt att ordna fylkingen på.

När Brun inte svarade på detta, gick det upp för kungen att han var Oden själv och att guden som tidigare hade varit så vänlig mot honom, nu hade iklätt sig en annan skepnad antingen för att komma till hans undsättning eller för att ta ifrån honom sin hjälp. Han började då genast ivrigt att bönfalla honom om att låt den avgörande segern gå till danskarna, som han förr hade varit så vänligt inställd till. Han bad att han skulle öva sin välgärning mot dem fullt ut så att slutet skulle svara till början. I gengäld lovade han att viga alla de fallnas själar till honom. 

Men Brun lät sig inte på något sätt bevekas av hans enträgna böner. Han kastade plötsligt kungen ur vagnen så att han störtade till marken, rev i fallet hans klubba ur hans händer, svingade den mot hans huvud och dödade honom med hans eget vapen. 

Omkring kungens vagn låg det nu otaliga lik av slagna kämpar. Den ohyggliga massan nådde ända upp till hjulen, ja likhögen nådde ända upp till vagnstången. Av Rings här hade det nämligen fallit uppemot tolv tusen ädlingar och av Haralds nästan trettio tusen, för att inte tala om de många ur allmogen som hade mist livet.

I Mahabharata är det guden Krishna som i hemlighet är körsven åt Arjuna. Här är det snarare så att guden hjälper den ena sidan, medan han i Norden stjälper den.

En intressant detalj är också att Harald är blind. Det var detta men som gjorde att Dhrtarashtra inte kunde vara kung, och som så att säga var upprinnelsen till kriget.

Två andra detaljer i berättelsen om Bråvallaslaget verkar väldigt o-nordiska. För det första så utför Haralds far Halfdan en pilgrimsfärd för att avhjälpa fruktsamhet. Detta är vanligare i Indien, och kanske i Grekland, men inget man känner igen från andra nordiska berättelser.

För det andra är det lite underligt att Harald kör en stridsvagn. Han gör det eftersom han är gammal och oför, men det är ett märkligt sätt för en nordisk hjälte att ge sig in i strid. Visserligen har Tor en vagn, och även Freja, men det är inte det normala färdsättet i strid. Det för mer tankarna till Indien, eller, återigen, till Grekland.

Är detta då tecken på att berättelsen om Bråvallaslaget är överförd från Indien till Norden någon gång under medeltiden? Det finns exempel på det (Barlaam och Josaphat), men Wikander påpekar att det är märkligt hur strukturen och bara vissa detaljer har bevarats, medan andra viktiga detaljer i Mahabharata inte har förts över. Han lutar därför ”inte utan tvekan” åt en ”mytologisk och jämförande indoeuropeisk tolkning av Bråvallaslaget”.

Mahabharata författades, eller ska vi säga sammanställdes mellan 300 f.kr. och 300 e.kr. medan vissa delar kan ha författats så tidigt som på 900-talet f.kr. Berättelsen är dock mycket äldre, och går tillbaka till tiden runt 3500 f.kr. när indoeuropéerna börjar röra sig ut från stäppen norr om Svarta Havet.

Bråvallaslaget, Mahabharata och Iliaden är alltså nära besläktade berättelser där gudarna har tolkats om till hjältar.

Kanske är det så att man därför kan bilägga frågan om var slaget vid Bråvallarna stod. Fast å andra sidan var det väldigt många som sade åt Heinrich Schliemann att han skulle ge upp sökandet efter Troja ända tills han faktiskt hittade det.

Så, Gesta Danorum visar sig än en gång vara en mycket viktig nyckel till nordisk mytologi och erbjuder än en gång en länk till annan indoeuropeisk mytologi.

[1] – ”Från Bråvalla till Kurukshetra”, Stig Wikander, Arkiv för Nordisk Filologi 75e bandet sid 183ff.