”The Dig” – Filmrecension

Ibland blir man glatt överraskad. Till exempel när Netflix, som mestadels producerar infantil smörja slår till och gör en riktigt bra film. The Dig, med Ralph Fiennes (Lord Voldemort) och Carey Mulligan i huvudrollerna, är en lätt fiktionaliserad version av hur man upptäckte och grävde ut en skeppsgrav vid Sutton Hoo.

Basil Brown, som spelas av Ralph Fiennes är en autodidakt arkeolog, eller som han själv kallar sig ”excavator”, eller utgrävare. Han anlitas av änkan Edith Pretty, som spelas av Carey Mulligan, för att gräva ut några gravhögar som hon har på sina marker. Denna utgrävning har varit en gammal dröm för henne, och hon och hennes döde man köpte en gång gården för att kunna gräva ut dem.

Basil Brown börjar gräva ut, och snart hittar han några järnspikar som tyder på att det verkligen finns något i högen. Successivt gräver han då fram ett skepp, eller snarare avtrycket efter ett skepp. Men innan han hittar några artefakter så blandar sig arkeologer för från British Museum in i leken och mer eller mindre tvingar Edith att låta dem ta över grävningen.

I och med detta så relegeras Brown till en sekundär roll, och grävningen tas över av ett team från London. De hittar så småningom en en gravkammare där det ligger en hjälm och andra föremål som helt uppenbart tillhört en mycket framstående man.

Parallellt med detta får vi följa relationen mellan Brown och Pretty och hennes son, och hur hennes hälsa successivt försämras. Det är en rörande berättelse som även utspelar sig mot bakgrund av det begynnande andra världskriget.

Den här filmen av generellt fått väldigt bra recensioner, och Ralph Fiennes är utmärkt i rollen som den självlärde och väldigt jordnära arkeologen (och astronomen) Basil Brown.

Många av de andra karaktärerna i filmen är helt eller delvis påhittade, men man får ju tillåta filmskaparna en viss kreativ frihet för att kunna bygga en bra story.

Ett tema som går genom filmen är Ediths andliga anknytning till gravarna. Hon säger flera gånger att det handlar om en grav och att de kan komma att hitta någons kropp. Nära slutet får vi även se en rörande scen när hennes son bygger en bädd åt henne i skeppet och hur han visar henne stjärnhimlen (som har fått lära sig om av Brown) medan hon ligger svårt sjuk i bädden. Det är en fin symbolik i detta.

Vi får även följa relationen mellan Brown och den unge pojken, som spelas väldigt bra av Archie Barnes. Han är fascinerad av vikingar och av rymden, och som av en händelse är Brown expert på båda dessa områden.

Filmen gör några avsteg från verkligheten som kan vara värda att påpeka.

För det första så spelas Edith Pretty här av Carey Mulligan som är 35 år gammal, medan Edith Pretty i verkligheten var strax över 50. Hon var alltså äldre än Brown. Det var också flera kvinnliga arkeologer med i teamet från British Museum. Dessa har istället ersatts av en kusin till Edith som är helt fiktiv och en antytt homosexuell relation.

Den grav som de hittar i filmen innehöll resterna av den berömda Sutton Hoo hjälmen (se bilden ovan), ett svärd, en sköld och mycket annat. Redan när den grävdes ut så spekulerade man i vem som kunde vara begravd i den. Då förde man fram hypotesen att det var Raedwald av East Anglia (c. 599 – 624), men det kan också vara hans son Eorpwald. Tyvärr så hade kroppen lösts upp helt när man grävde upp den. De enda spåren som visar att någon faktiskt var begravd där och att det inte bara var en cenotaph, var att man har hittat spår av fosfat i graven.

Denna grav är väldigt lik de gravar som man har hittat i Vendel och Valsgärde från ungefär samma tid. En scen i filmen visar hur Brown hittar ett Merovingiskt mynt. Merovingerna var den Frankiska kungaätten som vid den här tiden styrde Frankerriket, som var det stora germanska riket på kontinenten som hade tagit över efter Romarrikets, och Goternas fall.

Arkeologer är en av de vanligaste yrkesgrupperna bland filmhjältar (Indiana Jones, Lara Croft, Rick O’Connel och Laura Carnahan), och vi har nu alltså en till, Basil Brown. Han är helt klart den mest jordnära av dem. När han i vredesmod lämnar utgrävningen och reser hem till sin fru, så påminner hon honom om vad han har sagt till henne tidigare. Anledningen till att han sysslar med arkeologi, vilket knappt kan betala för mat och hyra är inte att han vill att hans eget namn ska hamna i historieböckerna, utan för att han ville visa folk deras förfäder, att ge dem en anknytning till historien. Detta är även anledningen till att vi skriver här på Brons och Blod.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.