Midsommmarförälskelse

Det här är en bakgrundshistoria till berättelsen om Gevars rike. Den ger bakgrunden till vem Höder är och hur det gick till när han avlades. Du kan läsa de andra delarna i denna berättelse här Del 1 och här Del 2.

Solen stod redan högt på midsommarmorgonen. Ungdomarna i byn hade gått ut i den lilla björkdungen för att plocka grenar till midsommarstången. Svanvit försökte hålla sig nära Hödbrod. Hon hade länge beundrat honom på avstånd, och en av hennes väninnor hade sagt att han hade frågat om henne. Kanske var det i dag som han skulle ta mod till sig och prata med henne.

Pojkarna hade med sig stenyxor och högg av grenar som de sedan räckte till flickorna som band ihop dem till knippen för att de skulle vara lättare att bära. Hödbrod arbetade sig inåt dungen och Svanvit följde efter. Hon såg hur svetten lackade i pannan på honom. Utan att prata räckte han kvist efter kvist till henne och hon hade fullt upp med att hinna binda knippen av dem.

”Oj, det här var ett svettigt arbete!” Han torkade sig i pannan och utan att tveka drog han av sig skjortan och vek ihop den. Svanvit kände hur det pirrade till i magen när hon såg hans starka, brunbrända kropp. Hon insåg att hon rodnade och såg sig instinktivt omkring för att se om någon av hennes väninnor såg det och skulle skratta åt henne. Men då insåg hon att de var helt ensamma. Utan att märka det så hade han lett henne bort från gruppen.

”Du, jag tror vi har kommit ifrån de andra.” Hon sade det medan hon vände sig mot honom. Då insåg hon att han stod alldeles intill henne.

”Är det något problem? Litar du inte på mig?” Han sade det med ett retfullt leende som visade att hon inte alls kunde lite på honom. Han sträckte sig fram och kysste henne. Hon kände hur hennes armar veknade och hon tappade alla de grenar som hon hade haft i famnen. Han avslutade kyssen och tittade på henne frågande. ”Kyss mig igen”, sade hon och han lydde genast.

När de hade lastat grenarna på kärran och alla ungdomarna hade suttit upp så gick färden långsamt tillbaka till byn. Hödbrod och Svanvit höll varandra i handen hela vägen hem, och när de lövade husen och reste midsommarstången så var de aldrig mer än ett steg ifrån varandra. Deras kroppar drogs mot varandra, och allt de kunde göra var att ge efter.

Hela dagen utövade man lekar och idrotter. Enda gången Hödbrod lämnade Svanvits sida var för att delta i Björndansen. Den gick till så att männen stod på alla fyra och hoppade runt i en ring medan en annan man sjöng en visa. De hoppade ömsom höger, och ömsom vänster allteftersom dansens turer skiftade. Det var tröttsamt för armarna, och en efter en så fick de tävlande ge upp. Men den som var sist kvar var Hödbrod, och han förärades en krans och en kyss från Svanvit för sin prestation.

När kvällen blev sen och de hade ätit och druckit så sade Hödbrod till Svanvit: ”Kom med, jag vill visa dig något!” Han tog henne i handen och de smet iväg från det brusande festlivet i Hödbrods fars hall ut i midsommarnatten. De gick över ängarna ner mot vattnet. ”Kom, så badar vi!”

Innan Svanvit hann komma med några invändningar så hade han tagit av sig kläderna och vadade ner i det fortfarande svala vattnet. ”Kom, det är skönt!” Hon visste att han ljög, för hon kunde se det i hans ögon. Men hon valde att låta sig luras. Den här gången.

De doppade sig och simmade några simtag innan de möttes i ett famntag i vattnet. De kysstes länge och utforskade varandras kroppar under vattnet. ”Du, jag fryser.” Sade Svanvit till sist. ”Jag med”, sade Hödbrod och de gick upp på hällen som låg intill vattnet. Den var fortfarande varm av dagens sol, och de älskade där för första gången. Sedan låg de länge i varandras armar och tittade på stjärnorna som avtecknade sig blekt bakom den sommarljusa himlen. Och utan att någon av dem märkte det så rann en droppe säd ner på hällen och sedan vidare ner i en skålgrop.


Det dröjde inte länge förrän det började synas vad de hade haft för sig på midsommar. Resultatet blev ett allvarligt samtal mellan Hödbrods och Svanvits föräldrar, men eftersom båda släkterna såg sig tjäna på deras förening så valde man att lösa det genom ett snabbt arrangerat bröllop.

Och så kom då den lyckliga dagen som skulle komma att bli starten på legenden om Höder. Den skulle berättas under många generationer. Det började med att jorden skakade mitt i natten. Det fyllde alla mer med förvåning än med skräck, men resultatet blev ändå att Svanvits värkar började. Hödbrod, som trots allt var en ansvarsfull ung man, sprang genast ut och hämtade sin mormor som var känd för att vara en skicklig jordemor.

Under hela förlossningen fortsatte jorden att skakas av små skalv som till slut slutade med en rejäl jordbävning just som deras son föddes. Så snart barnet var fött strömmade byborna till för att fira den nyblivna modern. Hon bjöds på mjöd och olika sorters stärkande mat, och när gossebarnet var tvättat och granskat och befunnits vara utan men tog Hödbrod det och satte på sitt knä.

”Hör, hör! Detta barn skall heta Adils. Låt det vara känt att detta är min son. Kött av mitt kött. Blod av mitt blod.” Alla åskådarna hurrade för Adils och önskade honom ett långt och lyckligt liv.

Alla utom en kvinna. Ingen hade sett henne komma, men plötsligt var hon bara där. Hon var i trettioårsåldern med långt rågblont hår som det liksom lyste från. Hon var klädd i ljust linne och hade ett stort smycke av bärnsten runt halsen. I famnen hade hon ett barn insvept i en fårfäll. Hon trängde sig genom samlingen av bybor ända fram till Hödbrod där han satt på sin faders tron. När hon kom fram tog hon ut barnet ur sitt bylte och räckte det till Hödbrod.

”Hans namn är Höder och han är också din son. Avlad samtidigt som Adils.” Så snart Hödbrod hade tagit emot barnet försvann kvinnan i tomma intet det enda som fanns kvar var ekot av hennes avskedsord ”När han behöver mig, behöver bara säga mitt namn”, och pojken själv på Hödbrods knä.

Hödbrod såg frågande på barnet, och sedan på sin mormor. Hon viskade till honom: ”Det där var ingen vanlig kvinna. Ingen annan än en gudinna kan komma och gå på det viset. Tag dig an barnet och uppfostra honom väl så ska du se att hon kommer att belöna dig rikligt.”

Trots att Svanvit till en början protesterade, så tog hon till sig Höder och ammade honom som om han hade varit hennes eget barn. Så levde de lyckliga i ett år, när olyckan slog till.

Men mer om det en annan gång.