Försvunna mammutar och vintrar

Vi har tidigare publicerat tidslinjer och klimatdata för de senaste fyra tusen åren. De har varit upplysande i sig, men här tänkte vi gå tillbaka 50 årtusenden för att illustrera hur stora förändringar som ha skett under människans tid här på jorden.

Som man kan se i grafen nedan som baseras på GISP 2 borrkärnorna från centrala Grönland, så var klimatet mycket mer volatilt innan istidens slut. Det vill säga att temperaturen i centrala Grönland varierade över 10 grader på väldigt kort tid. Det sätter den temperaturförändring som vi har sett under de senaste 150 åren på 1 grad ordentligt på skam.

Från cirka 20 000 år f.kr. så ökade temperaturen gradvis. Men sedan, vid cirka 12 500 år f. kr. hände något och temperaturen ökade mycket snabbt tio grader, vid cirka . Detta orsakade en mycket snabb avsmältning följd av snabbt sjunkande temperaturer. Under det som kallades för Yngre Dryas så växte isarna åter. Sedan, vid nästan exakt 10 000 f.kr. så steg temperaturerna till de som vi är vana från idag.

Det var just i denna period av stigande temperaturer som monumentparken i Göbekli Tepe grundades bara för att ett par tusen år senare medvetet täckas över och gömmas under jorden. De nya, högre temperaturerna medgav att man övergick till en mindre rörlig livsstil, och att man kunde börja odla spannmål.

Den förklaring som jag har läst tidigare för varför temperaturerna plötsligt sjönk under Yngre Dryas var att stora smältvattensjöar hade bildats på den nordamerikanska kontinenten. De hölls uppe på land av en barriär av is, men när den smälte så rann detta kalla vatten ut i världshaven, stoppade Golfströmmen och orsakade då en snabb avkylning.

Samtidigt som temperaturen plötsligt stiger, så dör mammutarna och de andra stora landlevande däggdjuren på de nordamerikanska och eurasiska kontinenterna ut. Den förklaring man har givit till detta var att det var människorna som jagade dem till utrotning. Dock så verkar det rätt märkligt eftersom man har hittat gigantiska benkyrkogårdar där det ser ut som att man har dödat tusentals djur för att sedan bara låta dem ligga och ruttna. Det är något som luktar med den här förklaringen, och det är inte bara mammutarna. Det fanns nog inte tillräckligt många människor för att lyckas med detta ens om man hade velat (varför man nu skulle få en sån idé innan det industriella fiskets tidevarv).

En ny förklaringsmodell ställer dock dessa båda fenomen, som alltså har skett med ett par tusen års mellanrum i en annan dager. Det man nu tror är att det handlar om meteoritnedslag. Man har hittat en krater med 10 km diameter i norra Grönland, som ser ut att ha precis rätt ålder (12 500 f.kr.) . Denna träff skulle kunna vara förklaringen till de drastiska ändringarna i temperaturen vid den tiden.

En gigantisk meteorit visade sig för några år sedan vara anledningen till att dinosaurierna dog ut. Denna händelse, som inträffade för 65 miljoner år sedan förmörkade solen under flera år, och de enda djur som kunde överleva var de som kunde leva på ruttnande dinosaurier, eller de insekter som åt av dem. Våra förfäder passade in på denna nisch, och kunde efter att solskenet återvände fylla ut många av de ekologiska nischer som dinosaurierna lämnade efter sig.

Ett liknande, fast inte riktigt lika dramatiskt skeende skulle nu kunna vara förklaringen till att mammutarna dog ut, isarna smälte. Kanske var det så att mammutarnas bete försvann, eller så kanske de fastnade i smältvattenfloder. Påtagligt många av de välbevarade mammutar som man hittar i Sibirien ser ut att ha drunknat i lerfloder.

För människans del blev det möjligt att leva av jordbruk eftersom bördigheten ökade med högre temperaturer, och det plötsligt blev lönt att så eftersom man kunde veta mer säkert att det skulle komma en skörd till hösten.

I tidigare tidsåldrar, när religionen och tron på övernaturliga makter och väsen var mycket mer utbredd, så skyllde man ofta naturens nycker på att gudarna var missnöjda, eller på att övernaturliga väsen spelade spratt med människorna. Människorna sågs som mer eller mindre hjälplösa offer för gudarnas grymma lekar, något som illustreras väl i Iliaden och Odysséen.

Idag har pendeln slagit över åt ett annat håll. Idag är vår standardmodell för naturliga förändringar att det är människans fel. Människan är i grunden syndfull, och ju mindre människan tillåts påverka naturen desto bättre. Mammutarna dör ut, människans fel. Rovfågelpopulationen fluktuerar, människans fel. Genomsnittstemperaturen på jorden ökar, människans fel.

Båda dessa förklaringsmodeller är utslag för en slags övertro. Det gemensamma i båda fallen är att man ser en slags ”agens” bakom förändringar som är naturliga, eller till och med slumpmässiga. Antingen det är de grymma gudarna, eller de syndfulla människorna, så kan man inte se att vissa förändringar helt enkelt inte är någons fel. Det är inte gudarnas fel att skörden slår fel, inte heller är det människornas fel att vi inte får en vit Jul.

När vi om några år har lyckats lägga hela pusslet med meteoritnedslagen från slutet på istiden, så kommer det att verka ganska märkligt och nästan skrattretande att vi en gång har trott att det var människorna som utrotade mammutarna. Lika märkligt kanske vi en gång kommer att tycka att det är att vi trodde att människans handlingar var orsaken till de förändringar i klimatet som vi har sett de senaste sjuttio åren (de förändringar som skedde innan 1950, som var lika stora är det ingen som försöker skylla på människans påverkan).