En skräckberättelse till Halloween

Så här i Halloween-tider, passar det kanske bra med en äkta medeltida skräckberättelse!

På den tiden härskade Alf i Hedemark. Han hade en son som hette Asmund. I Viken härskade Björn som hade en son vid namn Asvid. Så hände det att Asmund som hade en olycklig kärlek till jakt, när han en gång var ute för att jaga med hjälp av hundar eller för att fånga dem med fällor, blev han överraskad av dimma och kom bort från sina jägare. Han kom in på en avsides stig och vandrade runt på de öde hedarna utan häst och kläder och utan annan föda än svampar och annat som jorden kunde erbjuda. Så småningom kom han fram till kung Björns borg. När de två kungasönerna hade umgåtts ett tag svor de, för att besegla sin vänskap, att den av dem som överlevde den andre skulle låta sig begravas med den andre. Så starkt var förbundet mellan med och så stor var deras vänskap, att ingen av dem ville leva längre när den andre var död.

Frode samlade nu en här från alla länder som löd under honom och seglade med sin flotta till Norge, medan Erik skulle leda hären till lands. För, som det går med människors girighet, ju mer han hade, desto mer önskade han. Han kunde inte ens avstå från att orättfärdigt angripa de mest avlägsna länder. På detta sätt brukar ökande välstånd öka girigheten. 

De flesta av norrmännen, som gav upp hoppet om att kunna försvara sig och inte trodde sig kunna sätta sig upp mot Frode, började fly till Hålogaland. Även en jungfru som hette Stikla flydde landet för att bevara sin kyskhet, för hon föredrog krig framför brudfärd.

Under tiden dog Asvid av sjukdom och blev begravd i en håla tillsammans med sin hund och sin häst. Asmund lät sig på grund av den vänskap som de hade svurit varandra, begravas levande tillsammans med honom. Med sig i graven fick han mat som skulle hålla honom levande en tid. 

Nu kom Erik, som hade dragit genom landet med hären till Asvids grav. Eftersom svenskarna trodde att det fanns skatter i den bröt de upp den med hackor. Då öppnade sig en håla för dem som var djupare än de hade väntat. För att undersöka den fick en av dem låta sig hissas ner i den med ett rep om livet. Genom lottdragning utsåg man en av de raskaste ynglingarna till uppgiften. 

När Asmund såg honom bli hissad ner i en korg i vilket ett rep var fäst, kastade han genast ut mannen och satte sig själv i korgen och gav sedan dem som stod ovanför och höll i repet signalen att de skulle hissa upp honom. När de som förväntade sig att det skulle komma upp en stor skatt istället såg en okänd varelse i den, blev de förskräckta över hans sällsamma utseende, kastade ifrån sig repet och flydde åt alla håll. De trodde nämligen att det var den döde som hade kommit upp ur graven. 

Asmund såg hemsk ut i ansiktet och verkade helt övertäck med något som liknade levrat blod. Han försökte att kalla tillbaka de flyende och började ropa till dem att de inte behövde vara rädda för honom, en levande människa. När Erik såg honom, undrade han särskilt över hans blodiga ansikte, för blodet rann ner för det i strida strömmar. 

Asvid hade nämligen blivit levande varje natt och hade i sin ständiga kamp med honom rivit av honom det vänstra örat. Det var en hemsk syn att se det oläkta, blodiga såret. När de som stod omkring honom bad honom berätta hur han hade fått det såret kvad han:

Märkligt ni tycker,
att blek jag verkar?
Levande män
trivs ej bland lik!
Ont är i världen
ensam att vara,
svårt är vänners
hjälp att sakna.

I hålans valv
mitt hull jag miste,
dess mull och mörker
mitt mod har stulit.
I dödens ångest
med draugen jag brottade
när han till liv
om nätterna vaknade.

Hårda tag
tog jag med Asvid,
illa han flängde
så blodet det flöt.
Märkligt ni tycker,
att blek jag verkar?
Levande män
trivs ej bland lik!

Sin häst han åt
och hunden med,
sedan mig anföll
och ville mig fälla;
hans naglar mig rev
så blodet det rann,
mitt ansikte flängde
och flådde mitt öra.

Ej dock ohämnad
ont jag led,
hans huvud med svärdet
från halsen jag skiljde.
Märkligt ni tycker
att blek jag verkar?
Levande män
trivs ej bland lik!

Om det här verkar spännande, så finns det mycket mer på Gesta Danorum.