Ingjald och Rodmar

”Tysta!” Ingjald viskade, men ändå var det ingen av hans män som inte hörde ordern. De hade lämnat sina rustningar vid båtarna för att slippa skramlet från brynjor, hjälmar och sköldar. Men det gällde ändå att de inte plaskade för mycket nu när de skulle ta sig den sista biten upp mot land.

Natthimlen var mörk, och bara stjärnorna lyste över männen som så tyst som de kunde vadade in mot land. Från borgen som låg bara ett femtiotal steg in från stranden syntes det flacka ljuset från facklorna som lyste upp borgens krön. De tassade tyst upp mot borgen med dragna svärd och yxorna i bältet.

Borgen var byggd för att försvara sig mot anfall från land. Inte nog med att muren i sig borde ha varit avskräckande för de flesta fiender, så hade de även byggt vallar och kavallerihinder in mot land. Men mot havet var det bara muren som skyddade.

De tryckte sig mot muren och väntade på signalen som Thorulf hade sagt skulle komma. Det enda ljudet var vindens tysta vinande och droppandet av vatten från deras blöta kläder.

Ingjald hade rest tillsammans med deras män med båt från norra delen av Ön. Han var den av bröderna som var mest förtrogen med havet. Rodmar å andra sidan var mer förtrogen med hästar och strid till land. Om Ingjald skulle strida med blöta fötter och utan rustning, så stred Rodmar helst från hästryggen i full rustning.

Det var så som han hade ridit längs nästan hela ön. Han hade ridit längs kostigar och över åkrar. Kvinnor och barn hade sprungit när de såg honom ridande i full rustning med spjut i ena handen och tyglarna i den andra. Männen hade famlat efter sina yxor, men ingen hade vågat försöka stoppa honom. Hans hjälm hade glänst av silver och guld i solljuset och spjutets egg hade gnistrat. Ingen kunde ta miste på att här red en van krigare. En av Frejs vana vapenmän.

Han visste också att allmogen utanför borgen hade skvallrat för sin herre inne i borgen. Han visste att de där inne visste att han var på väg, och det var helt och hållet del av hans plan. Han hade väntat tills solen hade gått ner, och sedan hade han väntat tills månen precis skulle gå upp. Sedan hade han satt sin plan i verket.

Männen uppe på muren såg den ensamme krigaren rida fram mot kavallerihindren. Han satt stelt i sadeln med spjutet i hand. Han var väntad. Gudfast hade hört att Ingjald var på väg. Han hade haft fräckheten att rida ensam. Men sådan fräckhet slog ofta tillbaka på den fräcke.

Gudfast var härskare över den här borgen. När han hade kommit tillbaka från hunnerkrigen så hade han låtit bygga den och samlat en stor skara av sina gamla vapenbröder kring sig. Sedan hade han börjat lägga under sig de andra borgarna en efter en. Nu var det bara en borg, längst uppe i norr som inte betalade skatt till honom. Det var där bröderna Ingjald och Rodmar bodde. Men snart skulle det bara vara Ingjald kvar där uppe.

Han tog sitt kastspjut i handen och siktade noga. Höjden uppe på muren gav honom extra räckvidd, och spjutet flög i en perfekt båge ner mot den ensamme ryttaren. Drivet både av kastarens styrka och fallet från muren, trängde det med ett ihåligt ljud genom brynjan på ryttaren och satte sig sedan där, halvvägs genom ryttaren.

Alla tittade med förfäran på ryttaren. Han satt kvar i sadeln! Hästen fortsatte sin långsamma skritt upp mot porten. Men ryttaren satt kvar genomborrad av spjutet. Till slut stannade hästen framför porten som om den väntade på att bli insläppt.

Gudfast stirrade på sitt spjut där det satt. Till slut bröt han tystnaden. ”Släpp in hästen! Se vad det är för slags magi som håller Gudmar kvar i sadeln. Men akta er för ond magi!”

Hans män tog åtminstone det senare till hjärtat och de omringade hästen efter att de försiktigt hade öppnat porten. En av de modigare männen tog tag i hästens tyglar och ledde in hästen utan att ta blicken från mannen i sadeln. De andra riktade sina spjut mot ryttaren som inte rörde en muskel.

Gudfast tittade ner på hästen uppifrån sin position på muren. Men han kunde se att sadeläcket var lika vitt som innan han hade kastat sitt spjut. Inte ett spår av blod. Det är något skumt på gång tänkte han.

”Stick honom! Stick honom med spjuten! Stå inte bara där och glo!” Ingen av hans män vågade göra som han sade. ”Du där! Stick honom med ditt spjut, annars kommer jag ner och hugger huvudet av dig!” Han valde medvetet ut en av de yngre männen, han visste att en ung man inte skulle våga vägra efter ett sådant hot.

Den unge mannen stack förskräckt fram sitt spjut och petade på ryttaren som långsamt började luta mer och mer åt sidan. Till slut föll han med ett bra i marken bredvid hästen. Hjälmen åkte av och rullade iväg. Gudfast började skratta. Hjälmen var full av hö. Det här var någon slags skämt. En provokation. De försökte driva med honom. De ville göra honom till åtlöje.

”Sätt hästen i stallet och håll ögonen på skogen. Det här är bara ett skämt. I morgon åker vi upp till bröderna och tar ett allvarligt snack med dem.” Han skakade på huvudet när han gick tillbaka till sitt hus och lade sig och sov.

Rodmar väntade tills de hade lämnat hans häst i stallet. Innan stalldrängen han börja sadla av hästen skar han av repet som hade hållit honom dold under hästens mage och smög sig bort till ett mörkt hörn av stallet. När allt hade lugnat ner sig smög han bort till andra änden av borgen och öppnade porten till sin bror.

Det som följde var en hämnd som skulle bli ihågkommen genom generationer. De lämnade ingen levande. Varken män, kvinnor, gamla eller unga undkom deras hämnd. Det var den blodigaste natten i öns historia. Men ingen skulle någonsin plåga befolkningen så som Gudfast hade plågat öborna.

Sandby Borg, CC BY 3.0