Järnålderslandskapet vid Storsjön

Jag besökte i somras Jämtland, och Frösön. Denna ö är uppkallad efter Frö, eller Frej och är hemvist för Sveriges nordligaste Runsten. Ända fram till 1700-talet var Frösön Jämtlands centrum. Men i slutet av 1700-talet byggde man istället staden Östersund på fastlandssidan av det östra sundet mellan Frösön och fastlandet.

På Frösön finns Mjälleborgen, vilket är en fornborg från 300-talet. Man tror att denna borg var ett viktigt centrum i Norrlands inland, och att det var kopplat till järnutvinningen där. Det har även spekulerats i att den har hängt ihop med motsvarande borgar i andra änden av Indalsälven, så att man har kunnat kontrollera hela transportvägen för malm från inlandet till marknaderna ute vid kusten.

På andra sidan Frösön, från Östersund sett finns även en samling med gravar från järnåldern, vid ett gravfält som heter Undromskogen. Där finns ett antal gravhögar och bland dem finns det även spår av en bosättning med smedja och bostadshus från perioden 400-600 e.kr, alltså samtida med Mjälleborgen.

Undromskogen

Det är intressant att notera att den kultur som bronsålderns och järnålderns nordbor redan hade utvecklat längs kusterna, passar väldigt väl även vid Storsjön. Denna sjö är del av ett system av sjöar som man lätt kan korsa emellan vid relativt korta vad, eller längs åar och bäckar. Själva Storsjön har dessutom många små vikar och sund där man kan bygga samhällen så att säga mellan land och vatten. En kultur som satte värde på sjöfart och handel, och även härjningar om tillfälle gavs, måste ha passat väl in i detta landskap. Det är kanske därför som Storsjöbygden verkar ha varit så integrerad med övriga norden redan under järnåldern.

Den mytiska berättelsen om Jämtland, som berättas i Heimskringla, är att jämtarna härstammar från en norrman vid namn Jämte som flyttade till Jämtland för att slippa undan en förtryckande kung i Norge. Mycket på samma sätt som Island faktiskt befolkades av Norrmän som ville slippa undan förtryck. Det är då intressant att notera att Saxo Grammaticus som var samtida med Snorre, hela tiden nämner Jämtland som del av Sverige och inte Norge. Det kanske ligger någon slags sanning i båda berättelserna eftersom Jämtland ju genom historien har slitits mellan sina båda stora grannar.

Under Frösö kyrka, som ligger överst på det berg som utgör Frösön, så har man hittat rester av en offerplats. Man har hittat ett träd kring vilket man har hittat många olika slags djur som ser ut att ha offrats. Särskilt intressant är att många av benen har tillhört björnar. Från denna plats har man dessutom utsikt mot fjällen, som ofta har setts som hemvist för jättarna.

Utsikt mot fjällen

I Storsjön bor även Storsjöodjuret, och man kan inte undgå att koppla detta till berättelsen om Midgårdsormen. Och det är här som man börjar skönja hur Frösön passade in i det heliga landskapet.

Om Frösön var Midgård, så var Mjälleborgen Asgård. Lidskjalf och Yggdrasil fanns högst uppe på berget. Hel låg i Undromskogen norr om Frösön. Runt om Frösön ringlade sig Midgårdsormen. Långt i väster kunde man skönja bergen och Jotunheim. Hela den nordiska mytologins kosmologi fanns avspeglad i trakten.

Det var i sanning det heliga landet.

En reaktion på ”Järnålderslandskapet vid Storsjön

  1. Det finns väldigt många platser i Storsjöbygden som du skulle kunna nämna i detta sammanhang. En av de finaste är Norderön som ligger SÖDER och inte norr om Frösön, och som enligt etymologer eller ortnamnsforskare har fått sitt namn efter Njärd eller Gerd, Nerthus, alltså Frejs maka. Klimatet på denna ö är tack vare områdets topografi mycket mildare än på Frösön och i landskapet runtomkring, och där växer också vilda orkidéer av mångahanda slag, som har sin nordligaste växtplats där. Även tidigt i historien måste frånvaron av blåsiga vindar, annars ett utmärkande drag för hela bygden, ha upptäckts, och detta tror jag är skälet till öns namn. En annan plats är Jungfruhögen vid Brunflo, som jag skrivit om i min blogg. En trejde är Hoverberget och Hoverbergsgrottan nära släktgården Hov i Hackås – när jag själv bodde i Brunflo för många år sedan, bodde jag hos en man i denna släkt, som ägt samma gård sedan åtminstone 1200 talet. Slutligen borde du inte heller förglömma Kramkmårtenhögen i Krokoms Kommun, där man skall ha hittat minst 20 individer från Bronsåldern – de manliga skall enligt uppgift från förre länsantikvarien jan Raihlé – vars böcker jag läst – ha en meddellängd på över 210 cm, och de kvinnliga en genomsnittlig längd på omkring 190 cm. Kramkmårtenshögens och Storsjöbygdens inbyggare var inte samer, utan etniska svenskar. Även det är värt att påpeka – och de levde uppenbarligen med riklig tillgång på föda, vilket den kristna tidens Jämtlandsbönder inte gjorde..

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.