Månens minne

”Jag tror…”, du harklade dig och började sedan om, ”Jag är säker på att det har börjat nu.” Du kastar ett par små stenar du har plockat upp på stranden ner i källan. Du vet att jag inte tycker om det, men du gör det ändå. Det är sån du är.

Jag hör att du är bekymrad. Men du har ju vetat att det här skulle hända. Ända sedan du offrade ditt öga i min källa så har du, precis som jag, vetat vad som ska hända.

”Men jag är inte riktigt klar än. Jag är inte färdig här.”

Ingen är någonsin färdig när deras dag kommer. Du har levt länge. Längre än någon annan. Längre än vad jag har levat, men jag kommer att leva långt efter att du är död. Men jag kommer också att dö långt innan dig. Det är sådan jag är. Ända sedan Vanerna högg av mig huvudet och skickade det till dig Oden. Ända sedan du satte mig här på himlen. Evig, men ändå dödlig. Alltid döende, alltid pånyttfödd.

Månuppgång, Stanislaw Maslowski, 1884

Den bedräglige Fjalar har redan galt över järnskogen. Gullinkambe och den sotröde hanen i Hel har redan svarat.

”Ja”, du suckade fram det mer än han uttalade ordet. ”Kämparna vaknar. Allt rullar igång.”

Då är det nu det ska ske. Valans spådom har gått i uppfyllelse. Det finns ingenting vi kan göra åt det.

”Jag minns när du föddes. Hur jag och Jord låg där, omfamnande under tusen och åter tusen år. Plötsligt kände jag att det kittlade i min navel. Jord kved och vred sig under smärtan när rötterna genomborrade henne och trädet växte upp ur hennes navel.”

Jag minns. Jag är inte trädet, men jag är kommen av trädet. Jag lyfte dig upp till himlen. På mina grenar tändes stjärnorna, och de lyser där ännu.

”Nio dagar och nio nätter hängde jag där på det vindpinade trädet. Stucken med ett spjut offrade jag mig själv till mig själv.”

Jag minns. Jag minns blodet som rann längs stammen. Allfaders klibbiga blod som skapade mig ur trädet, som skapade Frigg ur jorden. Vishet du lärde av Bölthorns son, Bestlas bror. Nio kraftsånger.

Jag minns hur vi levde i Asgård. Alla gudarna tillsammans. Jag minns kriget och försoningen. Den var inte så bra för mig. Freden kostade mig min kropp, men huvudet fick jag behålla, och om man ska vara ärlig så var det alltid det bästa med mig. Jag har alltid haft ett gott huvud.

Vi satt där i tysthet. Du tittade på mig med sitt enda öga. Var det en tår jag såg där? ”Ta hand om dem. Liv och Livtrase. Det som ska hända, de kan inte ha någon del i det. Förstår du? Mina söner kan nog ta vara på sig själva, men människorna är inte starka nog att överleva det som ska komma.”

Jag behövde inte svara. Vi hade båda tytt spådomarna, båda druckit ur källan. Jag skulle gömma dem i trädet, inte låta dem komma fram förrän allt var över. Du skrattade ett hest skratt och jag bara log mitt stilla leende.

Oden skulle strida mot Fenrir. Han hade drömt om detta många nätter. Han hade tränat och stridit för att vara redo, men slutet på kampen kunde ändå bara bli ett. Men Vidar skulle hämnas sin far.

Frej skulle strida utan sitt svärd mot den svarte eldtursen. Thor skulle strida mot ormen. De gamla ovännerna skulle förgöra varandra.

Precis som jag dör och återkommer tolv gånger om året. Precis som solen dör och återkommer varje år. Precis så skulle världen åter födas. Valan hade sett det för länge sedan. Jorden skulle åter stiga ur vattnet, bördig och grönskande. Odens söner skulle sitta i gräset. Över dem skulle örnen segla, för evigt spanande efter den väldiga ormen från Nidafjällen.

Människorna skulle åter befolka världen. Det är det de gör. Precis som jag växer och krymper, dör och återföds. Så är det även med människorna.