Jag såg nyligen om den fantastiska filmen ”Nyckeln till framgång”, eller ”The key to my success” och jag fylldes av en stark nostalgi och glädje.
The Secret of My Success (1987)
Directed by Herbert Ross. With Michael J. Fox, Helen Slater, Richard Jordan, Margaret Whitton. A talented young man can’t get an executive position without rising through the ranks, so he comes up with a shortcut, which also benefits his love life.
Först några ord om handlingen.
En ung man som just har avslutat sin utbildning flyttar till storstan för att lyckas i livet och bli framgångsrik. Han flyttar in i ett kyffe och blir först besviken när arbetet han hade blivit lovad inte blev av. Då lyckas han nästla sig in på ett företag som drivs av en släkting till honom. Trots sin fina examen så får han börja i postrummet.
Han börjar då inse hur ineffektivt företaget drivs eftersom han börjar läsa den interna kommunikationen mellan cheferna (det här var innan email). Han får syn på en kvinna som han börjar uppvakta men hon är inte intresserad på grund av hans låga ställning.
Men då får han syn på ett kontor som står tomt. Han beslutar sig då för att själv låtsas vara en av cheferna och börjar sälja in en plan för effektivisering och expansion som ska rädda företaget och jobben i hans hemstat.
Han inleder också en relation med sin morbrors hustru, och tillsammans med kvinnan han såg tidigare och en kamrat från postrummet lyckas de genomföra en kupp och driva igenom planen och kuppa bort morbrodern.
Man kan tydligt känna igen vissa arketyper från grekiska hjältesagor och mytologi, exempelvis berättelsen om Bellerophon och pegasus, Theseus och Minotaurus, Perseus och Herakles.
Den unge hjälten är uppenbar. Han kommer från en låg social ställning, men genom sitt mod, sin charm och sin kompetens lyckas han bli kung i kungariket och få den vackra princessan.
Det är en intressant, och mytologiskt viktig poäng att han är släkt med sin antagonist. Det liknar t.ex. hur Romulus och Remus återkommer och konfronterar sin mors farbror Amulius, som dödade deras mamma Rhea Silvia.
Kanske är hans sexuella förhållande med sin moster den slags synd som måste sonas på ett metafysiskt plan. Alla grekiska hjältar har en sådan synd som de måste sona. Theseus hade tidigare i livet varit med och kidnappat den sköna Helena (det här för innan Paris senare kidnappade henne).
Perseus synd var kanske egentligen hans pliktkänsla. Inte förrän han dödar sin morfar och den kung som hela tiden försöker döda honom genom att ge honom farligare och farligare uppdrag, blir han fri.
Morbrodern är den despotiske kungen, som har mist sin förmåga och därigenom sin rätt att regera riket. Han är Kronos åt Zeus som måste “dö” för att världen skall ha en framtid. I det här fallet handlar det inte om att han måste dö rent fysiskt, utan att han måste lämna ifrån sig företaget till sin fru, som sedan skiljer sig från honom. För en man som har fått sina rikedomar och sin status genom att gifta sig rikt så är detta kanske det samma som att dö.
Morbroderns hustru är den goda gudmodern. Modersgestalten som har nycklarna till kungariket. Jordgudinnan som kan skänka god skörd åt den som vet hur man tillber henne på rätt sätt, men som också kan låta jorden öppna sig under fötterna på den som sviker henne (i det här fallet morbrodern).
Den unga kvinnan (spelad av Helen Slater) är blond och vacker. Väldigt mycket en bild av Eos eller varför inte Freja. Hon är åtråvärd, men samtidigt är hon beredd att strida. Hon är uppnåelig, men precis på gränsen och det gäller att vara sitt bästa jag för att bli accepterad.
Hans kollega och vapenbroder är en Patroklos till hans Akilles. En konfidant av lägre börd, men som stöttar och hjälper och därför lyfts upp av hjälten.
Berättelsen hade utan att behöva skrivas om alls, kunnat vara en grekisk komedi, och det kanske är det som gör den så lustfylld att se.
Estetiken i filmen är dessutom från 80-talet. Ljusa pasteller, vackra frisyrer, representativa rasförhållanden. Den utspelar sig på sommaren, och åtminstone de scener som tar plats på Long island är vackra.
Själva New York avbildas som kaotisk men inte nödvändigtvis som mörk. I en scen ringer vår hjälte hem till sin mor från en telefonkiosk (Det var en fast telefon som stod utomhus med ett litet hus omkring sig. Genom att stoppa mynt (Det var nästan som swish, fast där pengarna var gjorda av metall.) i telefonen så kunde man ringa.) Under tiden sker ett rån där rånarna tar gisslan och där det börjar skjutas när polisen kommer. Hjälten tvingas kasta sig ner på golvet i telefonkiosken där polisen och rånarna börjar skjuta på varandra.
“What was that?”, frågar hans mamma. “It’s just the TV mom.”
Det finns ingen sorg, ingen tvekan, bara en vilja att lyckas och att därigenom rädda företaget och hembygden. Det är Reagan-eran, när man hyllade friheten och var och ens rätt att sträva efter framgång. “Greed is good”, på ett helt oironiskt sätt. Det är uppenbart att det var en annan tidsanda då. Man behövde inte problematisera och dekonstruera denna vilja, det var ett bejakande av allt livs vilja att uppnå sin optimala form.
Huvudfokus är inte på rättvisa, utan på rätt. Morbrodern har mist sin rätt att styra på grund av att han har blivit för gammal och tappat sin vilja vinna. Han är mätt och rädd. Viljan att rädda jobben i hemstaden finns där, men det är som en god externalitet till strävan att förverkliga företagets potential samtidigt med hjältens egen.
Det är uppenbart att manusförfattarna har läst sina grekiska dramer. Det är lika uppenbart att de inte ännu hade läst postkolonial teori. Det finns en total avsaknad av den livsförnekande ideologi som ligger till grund för alla Netflixproducerade filmer och serier som är gender-, ras- och vegancertifierade sömnpiller.
Kvinnorna spelar en viktig roll. De är stridbara och visar agens, men utan att framstå som kalla manshatare. De är sexuella och vackra samtidigt som de utnyttjar sin förmåga att känna igen en livskraftig hjälte och ge honom möjlighet att rädda företaget. De är kingmakers utan att själva försöka bli kungar.
Jag har nu insett att 80-talet var peak-populärkultur på samma sätt som 60-talet var teknologins peak (bortsett från IT som har förblindat oss för förfallet sedan mikrodatorrevolutionen). Vår väg framåt måste vara att göra en kulturell reset till eran av topplessstränder och axelvaddar.
Jag vill känna pirret i magen av den rena livskraften.
Jag vill följa hjälten och heja på honom oreserverat.
Jag vill se skönhet och kraft i union.
