Veckodagarnas ursprung

Vi tar det för givet att tiden är uppdelad, inte bara i år, månader och dagar utan även i veckor. En sak som har irriterat mig i samband med milleniet var att vi bytte årtusende, århundrade, decennium, år, månad, dag, timme, minut, sekund. Men inte vecka. Nyårsdagen den 1 Januari år 2000 var en… lördag. På något sätt så kändes det osolidariskt att inte vi skulle starta en ny vecka när vi ändå bytte allt annat.

Året är knutet till jordens omlopp runt solen. Månaderna är (löst) knutna till månens omlopp runt jorden. Dagarna är knutna till jordens rotation runt sin egen axel. Alla dessa tidsenheter är knutna till astronomiska processer.

Jag skrev ovan att månaderna är löst knutna till månens omlopp runt jorden. En månad är i själva verket 29 dagar, 12 timmar, 44 minuter och 2.8 sekunder lång. Detta är den sideriska månaden, det vill säga cykeln med vilken Månens faser upprepar sig.

Dessa tre cykler är fundamentala för livet på jorden. Året ger upphov till årstiderna, månaderna styr hög- och lågvatten och kanske även menstruationscykeln och dagarna styr cykeln av vila och aktivitet för allt levande.

Veckan, som uppdelning av tiden har sitt ursprung i mellanöstern. Antagligen i Babylonien. Denna uppdelning är inte baserad på astronomi, utan på administration. Kanske upptäckte man att man kunde får högre produktivitet om man “klockade upp” samhället från en 29.5 dagars cykel till en 7 dagars cykel.

Från början kunde man dock inte slita sig helt från måncykeln ens för administrativa ändamål, utan man infogade skottdagar för att fylla ut månaderna. Dvs. man hade fyra normala veckor på en månad och sedan några skottdagar för att fylla ut.

De första som instituerade en fast cykel av sjudagarsveckor utan hänsyn till astronomi var Hebreerna. De satte denna cykel cirka 600 f.kr., något som visar på hur viktig religionen och sabbaten var i deras samhälle.

Modet med icke-astronomiska veckor spred sig först över mellanöstern och Persien och sedan via Alexanders erövringar ända till Indien och tillbaka till Grekland. Detta var på 300-talet f.kr.

Samtidigt hade man i Rom ett helt annat sätt att mäta tiden. Istället för sju dagar, så hade man en kalender med åtta dagar benämnda med bokstäverna A till H. Karakteristiskt, praktiskt, Romerskt (för att parafrasera en känd Tysk choklad).

De kallade sina veckor för “nundiae”, det vill säga nio-dagar. Anledningen är att Romarna använde så kallad inklusiv räkning. Det vill säga att “nästa dag med samma bokstav som idag är den nionde dagen räknat från idag”, där Romarna alltid räknade idag som den första dagen.

Nio dagar är baserat på talet nio, som är ett heligt tal i alla indoeuropeiska kulturer. Sju dagar däremot är baserat på det heliga talet sju i Judendom och andra religioner från mellanöstern. Numa Elish skrevs ner på sju stentavlor, så det var ett heligt tal även i Babylon.

Sjudagarsveckan kom in i samband med att Rom blev ett imperium. Antagligen med invandrare från mellanöstern eller Grekland. Så småningom tog den över, och från cirka år 60 så har vi haft en obruten serie med veckor.

Romarna lånade inte bara definitionen av veckan från Grekland, utan även namnen på de sju dagarna, som vi kan se i tabellen nedan

Svenskt namn	Grekiskt namn	Latinskt namn
Söndag	Hemeia Heliou	Dies Solis
Måndag	Hemeia Selenes	Dies Lunae
Tisdag	Hemeia Areos	Dies Martis
Onsdag	Hemeia Hermiou	Dies Mercurii
Torsdag	Hemeia Dios	Dies Iovis
Fredag	Hemeia Afrodides	Dies Veneris
Lördag	Hemeia Kronou	Dies Staurni

Veckan börjar alltså med Solens och Månens dagar. Sedan följer en serie gudar (eller planeter om man så vill).

Först ut är Ares, Mars, som ju är krigets gud. Hos oss så har man tolkat detta som Tyr. I tidigare inlägg och podcasts, så har vi fört fram tanken på att Tyr en gång kan ha varit den högste guden. Men Ares och Mars har antagligen aldrig varit de högsta gudarna i sina respektive pantheon. Därför verkar det inte troligt att Tyrs prominenta plats i ordningen skulle ha med hans roll som högste gud att göra.

Sedan kommer Hermes, Mercurius. Hos oss så har man tolkat detta som Oden. Vilka gemensamma drag delar då Oden, Hermes och Mercurius?

Hermes var en gud som hade hand om gränser, alla slags gränser. Hans namn syftar på en typ av statyer (Hermae) där man har en byst på en grovhuggen pelare av sten. Inte olik de steale som man har hittat från Yamna-kulturen. Dessa statyer kan en gång ha varit gränsmarkeringar.

Senare blev han i Grekisk mytologi gudarnas budbärare och den som hjälpte själarna till underjorden. Det vill säga, den som hjälpte själarna över gränsen från den här världen till den nästa. Detta är en roll som Oden spelar i vissa nordiska hjältesagor.

Enligt Centerwalls Mytologi så kan man koppla Hermes till en Indisk motsvarighet i Sarameyas, dvs. son till Sarama, ett gudaväsen som skall ha haft en hundgestalt. Man skulle kunna koppla detta till vakthundar som ju kan sägas vaktar gränsen. Men det ligger även nära till hands att se Odens affinitet till vargar här. Både de vargar som han själv äger (Geri och Freki) och den som han ska kämpa emot vid Ragnarök (Fenrir).

Men, Odens roll som Psychopomp (den som leder själarna till nästa värld) är antagligen den största anledningen till att han har fått ge namn åt Onsdag.

Nästa samling gudar är Dios och Iovis. Iovis är ju känd under namnet Jupiter och Dios är känd som Zeus. Dessa båda gudar var de högsta gudarna i sina respektive pantheon. De är kända för sin förmåga att skicka blixtar, något som ju även Tor är känd för.

Tor delar däremot inte de andra attributen som man tillskriver Zeus. Han är inte en stor kvinnokarl, han är inte den högste guden även om han kanske var den mest populäre guden. Hans motsvarighet i Grekisk mytologi borde snarare vara Hercules på grund av sin styrka, eller Akhilles på grund av sin karaktär som Stormgud.

Härnäst kommer Afrodite, eller Venus. Hennes koppling till Freja är kanske ganska okomplicerad. De är alla tre kärleksgudinnor, men som jag har skrivit om tidigare så kanske Freja även liknar den sköna Helena.

Till sist kommer vi fram till den märkligaste och mörkaste kopplingen.

Kronos, Saturnus och …

Lördag sägs betyda “dagen då man lögar sig”, det vill säga bad-dagen. Så vi har sex dagar i streck med olika gudaväsen och sedan en dag där man tvättar sig. Vad är det som pågår egentligen?

Kronos är en av Titanerna. Han är son till Ouranos, himmelsguden och hans hustru Gaia jordgudinnan. Han är gift med Rhea, som också är en jord-gudinna. Han gör uppror mot sin far och kastrerar honom. Därför avbildas han ofta med en skära i handen.

Så snart han har blivit kung över himlen så börjar han dock bli orolig för att samma öde ska drabba honom själv. Därför börjar han äta alla sina barn, och han avbildas ofta just i färd med att sluka ett barn.

Rhea, tröttnar på att alla hennes barn ska bli uppätna, så när Zeus föds så räcker hon istället en sten inlindad i tyg till Kronos som sväljer den hel utan att upptäcka bedrägeriet.

När Zeus växer upp så lurar han i sin far kräkmedel så att alla hans syskon kommer ut. Detta är starten på det stora kriget mellan gudarna och Titanerna, “Titanomachia”.

Gudarna vinner kriget, och Zeus tar över posten som himlens härskare.

Romarnas mytologi är väldigt lik den Grekiska, men som med många andra gudar så har Romarna fått namnet Saturnus från Etruskerna.

Men vad har då dessa gudar med personlig hygien att göra?

Svaret är att det antagligen från början inte var “lögardagen”, utan Lokes dag. Jacob Grimm skriver i sin “Deutsche Mytologie”, att Loke, Logi, kan ha varit ursprunget. Man kan förstå att man gärna ville bortse från detta ursprung, eftersom Loke kanske är ett mer “akut hot” än Kronus eller Saturnus.

Tolkningen Kronus, Saturnus till Loke kanske inte är uppenbar. En mer korrekt tolkning kanske skulle ha varit Ymer som var den Ur-jätte som slaktades av Oden och hans bröder när de skapade världen. Jättar och Gudar var efter detta ständigt i krig och ungefär samma relation rådde mellan Titaner och Gudar. Det är ändå mer i linje än “dagen då man tvättar sig”.

Men, kanske detta ger en bild av hur den här översättningen har gått till. Det är inte lätt att hitta exakta paralleller mellan Grekisk/Romersk mytologi och Nordisk, men visst måste det ha gått att hitta bättre paralleller än Hermes/Mercurius till Oden, Zeus/Jupiter till Tor och Kronus/Saturnus till Loke?

Det verkar som att den som ursprungligen gjorde den här tolkningen faktiskt inte var så insatt i Nordisk mytologi. Det verkar snarare som någon typ av tolkning som en Romare skulle ha kunna göra. “Vem i er mytologi är det som skjuter blixtar? Tor? Jaha, då kallar vi det för Torsdag.” och så vidare.

Man kan tänka sig att detta blev nödvändigt när Romarna började anställa Germanska legosoldater vid sin gräns mot Germanien. “Vi anfaller på Dies Iovis. Ja, han som skickar blixtar. Tor ja. Just det. På Tors dag.”

Om det nu är en Romare som har gjort tolkningen så borde den ha skett efter att sjudagarsveckan hade ersatt nio- (åtta)-dagarsveckan, och då är vi redan framme vid det första århundradet. Därmed inte sagt att det måste ha skett direkt.

Frågan är om veckodagarna spelade någon roll för Germanerna innan kristnandet. De kristna gick i kyrkan på Söndagar, så för dem var det nödvändigt att veta vilken dag detta var, och om man mot förmodan skulle ha glömt det så ringer de med en kyrkklocka som påminnelse. Men fanns det särskilda ritualer kopplade till de olika veckodagarna? Någon som vet, skriv i så fall en kommentar nedan.