Termodynamik, Kaos och Lokes roll

I den Grekiska skapelseberättelsen (kosmogonin) uppstod universum ur Kaos. Kaos var mellanrummet mellan Himmel och Jord.

Idén är mycket lik den Nordiska idén om Ginnungagap som fanns mellan Muspelheim och Niflheim, Eldens och Den svala dimmans hem.

Kaos

Intressant nog kommer dessa båda ord från samma ursprung. Grekiskans χάος betyder tomrum, ödemark från verbet χαίνω, ”gapa, gäspa, vara öppen” från Proto-Indo-Europeanheh2n-  som även har givit upphov till gäspa, gapa och ginnunga (”gapande, gäspande”) jfr. Engelskans yawn (”gäspa”).

Som vi såg i förra inlägget, så går denna myt tillbaka cirka tusen generationer, (30.000 år). Från tiden när våra förfäder försökte överleva istiden genom att jaga mammutar.

I Nordisk mytologi blandas dimmorna från Niflheim med värmen från Muspelheim och jätten Ymer föds. Han lever av kon Audhumblas mjölk. Från hans olika kroppsdelar börjar förvridna varelser födas fram, dessa är jättarna.

Audhumbla slickar på frosten som bildas av dimmorna och slickar fram Bure. Han i sin tur blir farfar till de första gudarna, Oden, Vile och Ve. De dödar Ymer och skapar världen av hans kropp. Gudarna skapar alltså universum, inte direkt ur kaos, utan genom att döda den som först föddes ur kaos.

Ur ett fysisikaliskt perspektiv är det intressant att Ginnungagap befinner sig mellan värme och kyla, och att det är det faktum att värme och kyla möts som gör att någonting kan skapas.

Värme strömmar från den varma sidan (Th, Muspelheim) till den kalla sidan (Tc, Niflheim) på så sätt kan arbete (W, gudarna skapar universum) utföras.

På samma sätt säger termodynamikens lagar att entropin (oordningen) aldrig misnkar av sig självt i ett slutet system. För att kunna minska oordningen så måste man låta energi flöda genom systemet och den värme som flödar från Muspelheim till Niflheim är just sådan energi.

Det verkar som att dessa människor för 1000 generationer sedan hade en förståelse för termodynamik som de tillägnat sig bara genom att studera naturen. Man såg hur varma vindar från söder ibland smälte inlandsisen och hur kalla vindar från norr ibland lät isen sträcka sig längre söderut.

Man lyckades med sin överlägsna kognitiva förmåga tolka detta. Men gjorde det inte i termer av algebraiska uttryck, utan med hjälp av myter. Detta är en av de viktigaste funktionerna av myter. De är en modell av verkligheten med hjälp av vilka man kan analysera verkligheten, precis som en modern fysiker gör med hjälp av algebra.

Det verkar alltså som att vi har en ganska tydlig definition av Kaos. Det handlar alltså om oordning, om ett tillstånd där inget arbete kan utföras utan att man tillför resurser eller energi utifrån. Ett tillstånd där allt har fallit till sin energimässigt lägsta punkt, där allt har blandats så väl att ingen del går att skilja från någon annan.

Om man krossar ett fönster så ökar man oordningen. Bitarna kommer inte att sätta ihop sig själva utan att man tillför resurser utifrån. Den ordning som bitarna hamnar när de faller till marken spelar ingen roll. En konfiguration är fullständigt ekvivalent med varje annan konfiguration. Däremot finns det bara ett sätt som bitarna kan sitta ihop och utföra funktionen av en vindruta.

Det krävs att någon anstränger sig för att skapa ordning ur kaos. Det är väldigt enkelt att krossa ett fönster, vem som helst kan göra det, det tar bara en sekund och mycket lite energi krävs. Däremot är det många timmars hårt arbete att sätta ihop bitarna (om det ens är möjligt).

Människans huvudsakliga arbete på jorden är att genom sitt arbete skapa ordning ur kaos, eller åtminstone att hindra kaos från att öka. På det sättet efterliknar vi gudarna. Särskilt den hårt arbetande Tor är den som ständigt strider mot jättarna. Hans styrka och hårda arbete är det som håller ihop universums ordning.

Men gudarnas första åtgärd är att döda och stycka Ymer. Är inte detta att öka kaos? Jo, om det inte hade varit för att de skapade universum av delarna. De tog något som hade relativt hög ordning och skapade ännu högre ordning. De tog vad naturen hade givit dem och skapa något av ännu högre ordning. Precis som vi gör varje dag av våra liv.

Intressant nog så går det inte att definiera ordning lika enkelt som oordning. Kanske för att all oordning är ekvivalent med all annan oordning, medan ordning kan se ut på så många sätt.

Ordning är ingredienserna på hyllan.
Oordning är allting blandat i en skål.
Ordning är sju sorters kakor på kakfatet.

Ordning är ömtåligt, och kräver underhåll. Oordning uppkommer av sig självt, men processen går alltid att accelerera. Man måste alltså alltid tänka sig för om det man företar sig ökar kaos, eller om man utför gudarnas vilja.

Loke skapar problem för gudarna genom sina upptåg. Han stjäl och förolämpar. Han gör det för att han verkar ha en tendens att bli uttråkad. Samtidigt leder hans upptåg till att gudarna får sina fantastiska gåvor. I Skaldskaparmal är det hans förtjänst att Tor får sin hammare, att Oden får sitt spjut och att Frej får Skidbladner.

Detta leder oss in på begreppet skapande kaos, eller som man säger på Engelska ”Creative Chaos”. Detta begrepp är väldigt populärt nu, och ofta när man ser ordet kaos användas i olika sammanhang så är det just denna typ av kaos man menar.

Bilden man skall få är en kreativ miljö där man blandar olika ingredienser och ur detta ska då nya saker automatiskt skapas. Men som vi såg tidigare är det inte när man blandar ingredienserna i bunken som kakorna blir till, det är genom det arbete man lägger ner efter att allt har blandats som är den skapande processen.

I Skaldskaparmal startar hela processen med att Loke stjäl Sivs hår. Genom intrigerande föranstaltar han en tävling mellan två grupper av dvärgar, Ivaldesönerna och bröderna Brokk och Sindre, som får tävla om gudarnas gunst genom att skapa fantastiska föremål.

Gudarna tilldelar Brokk och Sindre segern. Därigenom gör de sig ovän med Ivaldesönerna. Sedan förnekar de bröderna deras pris, Lokes huvud. Därigenom gör de sig ovän med bröderna. Viktor Rydberg tolkar detta dubbla svek som inledningen på Ragnarök.

Sveket bryter de gamla vänskapsbanden mellan dvärgar och Asar. Det är här vi har ökningen av kaos. De skapade artefakterna är inte frukten av kaos, utan av dvärgarnas arbete. Lokes bidrag är att han rör om i grytan, att han ökar kaos.

Om man häller in stora mängder kaos i ett system så måste man räkna med att det kommer att krävas mycket arbete för att skapa ordning igen. Om man inte är beredd att lägga ner arbetet med att skapa ordning så ska man inte öka kaos.