Vi har i två tidigare inlägg sett hur den högste guden under järnåldern och kanske bronsåldern antingen var Ull, eller Tyr beroende på var man bodde. I Svealand, Östra Götaland och delar av Norge dominerade Ull. I Danmark och angränsande områden i Sverige dominerade Tyr.
Samtidigt vet också att Oden var den högste guden under vikingatiden. Vi ställs inför några viktiga frågor. Vad var det som hände och varför? När hände skiftet? Och fanns Oden innan han var den högste guden, Allfader?
Odens ursprung
Över hela kontinenten är ett av de viktigaste folkminnena “den vilda jakten” i olika former. I Norden kallades detta Oskorei, Asgårdsreien.
Det visar sig, att detta är en mytologisk kvarleva från de övergångsritualer där unga män skickades ut i vildmarken för att leva som vargar i en flock för att på så sätt förbereda dem på vuxenlivet. Denna tradition, som fanns över hela det indoeuropeiska området kallades i Grekland för Agoge.
Det finns många minnen av detta. I Mahabharata lever Pandavas i tolv år i exil i skogen. I den nordiska hjältesagorna är det flera hjältar som tvingas leva länge i skogen innan de kan komma åter till samhället och ta sin rättmätiga plats.
Oden är den gud som är förknippad med dessa övergångsritualer, och de som genomgick den kallades för *Koryos, eller *Harii (Härjare).
Anledningen till att just Oden är förknippad med dem är på grund av hans roll som den som kan kommunicera med de döda, och som kan hjälpa dem att göra resan från de levandes till de dödas rike. Dessa unga män betraktades som döda under tiden de levde i vildmarken.
Under denna rit levde de på att stjäla mat och de passade även på att stjäla rikedomar för att kunna gifta sig och skaffa en familj när de senare återkom till de levandes skara.
I “The wheel, the horse and language”, så föreslår författaren att denna tradition från början uppstod som ett sätt att formalisera, motivera och kontrollera boskapsstölder mellan olika indoeuropeiska stammar på stäppen i Ukraina i ett religiöst ramverk.
Denna tradition lever vidare i påskkärringarnas och påskgubbarnas vandringar mellan husen för att tigga godis. Men den är alltså lika gammal som boskapsskötseln på stäppen (mer än sex tusen år gammal).
Så, det finns alltså anledning att tro att Oden fanns även på bronsåldern. Men han var alltså ännu inte Allfader. De hällristningar som avbildar en dansande figur med horn på huvudet kan alltså avbilda Oden i denna tidigare roll.
Motivet liknar de amuletter som man ser från folkvandringstiden. Men, det skulle också kunna vara någon annan gud. Det faktum att man ibland ser behornade gudar strida mot varandra talar emot att det handlar om en enskild gud, utan att detta kanske snarare vara en attribut för alla gudar.
Kris Kershaw avhandlar Odens roll som beskyddare för Harii i sin bok “The One-eyed god. Odin and the (Indo-)Germanic Männerbunde”. Han lägger fram teorin att Oden motsvaras av Rudra i Vedisk mytologi. Rudra är på samma sätt som Oden en mörk gud, värd att frukta. De förtjänar båda namnet Ygg.
Det faktum att Oden tillhörde dem som var döda, eller som levde som döda kan vara en av anledningarna till att han har så många namn. Han var verkligen “den som inte fick nämnas”.
När fick Oden rollen som Allfader?
I kapitel 43 av Germania skriver Tacitus om ett folk som han kallar för Harierna:
För övrigt må Harierna särskilt omnämnas, emedan de, utöver sin överlägsenhet i styrka över de nyss uppräknade folken, och ehuru de redan av naturen äro skräckingivande nog, med konst och val av tid stegra intrycket av sin inrotade vildhet. Svarta äro deras sköldar, målade deras kroppar10. Till anfall välja de dessutom mörka nätter, och genom själva sitt hemska utseende i förening med mörkret ingiva de fasa såsom för en spökhär, så att ingen motståndare håller ut mot denna häpnadsväckande, nästan avgrundsartade syn. Ty i all strid äro ögonen de första att låta sig besegras.
Tacitus 43 från Tacitus.nu
Harierna var antagligen inte ett eget folk, utan syftade säkert på de Harii, eller Härjare som vi har nämnt ovan. I övrigt nämner Tacitus att Germanerna dyrkade Nerthus, som skulle vara en jordgud.
Tacitus levde under första århundradet e.kr. Så Oden hade alltså inte tagit över då. Tidpunkten för “övertagandet” har diskuterats, men det verkar inte finnas någon konsensus i frågan.
Under de följande århundradena efter Tacitus beskrivning var det många från Skandinavien som reste ner till Gallien och tog värvning hos Rom. De åkte för att slåss mot Germanerna vid Rhen. Detta borde ha varit en idealisk uppgift för Skandinaviska pojkar på Agoge. De hade möjlighet att tjäna stora pengar och vinna mycket ära i strid.
Många Romerska soldater höll Merkurius som sin gud, och man har föreslagit att Oden har lånat vissa attribut av honom. Jag ska låta det vara osagt, men det visar i varje fall att Harii från Norden hade själsfränder bland de Romerska soldaterna.
När dessa pojkar då kom hem med lådor fulla med guld och katter i bur (katten kom till Norden under den här tiden), så kanske de inte hade lust att överge ett vinnande koncept. De hade inte, som sina förfäder levt i en jordkula under jorden och dyrkat Oden som vargar i skogen. De hade tjänat Oden på ett organiserat slagfält och det fanns ingen anledning att vända honom ryggen. Han var ingen man behövde skämmas för.
Jag tror att det här var när Oden tog över rollen som högste gud från Tyr och Ull. Det var den prestige som de återvändande soldaterna hade på grund av sina rikedomar som gjorde att Oden kunde segla upp och ta över. Han gick ifrån att vara de unga pojkarnas gud till att bli de mogna krigarnas, och kungarnas gud.
Andra tolkningar
Det som har framlagts ovan är ett förslag på hur och varför ett skifte från Ull och Tyr till Oden skulle ha skett. Men, det är inte alla i forskarvärlden som ens håller med om att ett sådant skifte har skett.
Georgez Dumezil beskriver Oden och Tyr som två olika aspekter av kungamakten. I den tolkningen så skulle Oden alltid ha representerat kungamakten, men bara den aspekt som har med magi och suverän makt att göra. Tyr skulle då representera den lagbundna makten.
Ytterligare en tolkning är att Oden i själva verket är himmelsguden. Ett bevis för detta är att han gifter sig med jordgudinnan, som då skulle vara Frigg.
Den sista tolkningen, som jag tror minst på, är att Oden helt enkelt är ett lån från den romerske guden Merkurius. Detta lån skulle då ha skett under folkvandringstiden. Men, som vi har sett ovan, så verkar detta osannolikt baserat på hans paralleller i andra indoeuropeiska religioner.
Summering och slutsater
Det ser alltså ut som att Oden, i någon form, har funnits ända sedan neolitisk tid. Däremot verkar det sannolikt att han någon gång har lyfts från en roll som härjarnas beskyddare, till att vara kungarnas främste gud och att detta skedde under folkvandringstiden.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.