Bergens rikedom

Den här berättelsen utspelar sig i Uralbergen cirka 3000 år f.kr. Vi får följa Nidar när han följer med den gamle Vali upp i bergen för att stjäla Vättarnas rikedom.

Det var ett bett i vinden, och han blev mer andfådd än han brukade bli. Nidar hade gått upp för backarna från dalen där hans bröder vaktade deras kor. Han och Vali hade för länge sedan lämnat skogen bakom sig och marken var nu täckt av platta stenar i olika färger. Hans far hade valt ut honom att följa med Vali upp i bergen.

”Lyssna noga, och gör precis som han säger åt dig. Han har lovat att ta dig som lärling om du visar dig duglig.”

Vali var en krokig gammal gubbe, med rufsigt vitt hår och lika vitt skägg. Han hade knappt några tänder kvar, och knappt några kor. Men ändå hade han två unga, vackra fruar och många barn. Nidar hade många gånger undrat hur detta kunde komma sig. Det enda han visste innan den här resan var att Vali gick upp på berget en gång om året, och att efter det så började han kunna byta till sig kött, smycken, kläder och annat från de andra i stammen.

Nidar hade sett de knivar och yxor som Vali bytte bort. De hade en matt grön färg, inte olik vissa av de stenar som fanns här uppe. Utom på eggen, som lyste med samma färg som solen själv.

Ingen hade någonsin fått se hur var Vali fick sina föremål ifrån. Vissa sade att det var svartkonst. Andra sade att han stal dem från vättarna som bodde i bergen. Men ingen vågade fråga. Vali var känd för sitt temperament, och ingen ville hamna på hans dåliga sida när det var dags för att byta till sig hans hantverk.

”Den här”, Vali pekade på en sten på marken, ”ta med den.” Utan att vänta fortsatte han upp för backen. Nidar tog av sig sin väska och lade stenen bland köttet som de hade med sig. Den hade varit tung när de började, men den blev inte lättare av att Vali hela tiden tvingade honom att lägga till stenar på bördan. Själv hade Vali bara haft med sig en vattensäck och en tom ryggsäck.

Nidar hade noterat att alla stenarna som Vali hade sagt åt honom att lägga i ryggsäcken hade samma gröna färg som Valis föremål. Kanske fanns föremålen gömda inuti stenarna?

Någon gång, väldigt sällan böjde sig Vali ner och tog upp en sten själv. Han brukade då sticka ut tunga och slicka på dem, sedan tittade han noga på dem. Ibland lade han dem i sin egen ryggsäck, ibland kastade han dem bara på marken och gick vidare.

Innan kvällen kom de fram till en liten dalsänka. Nidar såg att Vali nog hade varit där tidigare, där fanns en eldstad och ett vindskydd. Valid började med att krypa in i vindskyddet och ta fram ved som han måste ha haft med sig tidigare.

”Gör upp en brasa.” Valis order var kort och enkel att förstå. Nidar tog av sig ryggsäcken och satte ned på marken bredvid elden. Han plockade fram sitt eldkitt ur en pung som han bar i bältet. Det bestod av två plattor och en pinne i hårt trä och en stor tuss med fluffigt fnöske. Han började med att bygga brasan och tälja lite spånor som han lade i botten.

Sedan var det dags att börja gnida. Han virade strängen från sin pilbåge runt pinnen och höll den sedan mellan de två plattorna. Han behövde inte gnida länge innan den började glöda. Snabbt var han där med fnöske och spånor. Snart hade de en värmande eld.

”Bra”, hörde han bakom sig. Tydligen hade Vali studerat hans teknik, och han hade klarat denna del av provet i alla fall. Nidar började ta fram kött ur ryggsäcken, men genast fick han skäll.

”Sade jag åt dig att vi skulle äta kött ikväll? Gjorde jag det? Va!”
”Förlåt, jag antog bara att…”
”Antag inte. Gör bara som du blir tillsagd.”

Vali instruerade honom i att göra gröt. Han var inte van vid att äta gröt. Det var bara barn och trälar som åt gröt. Vuxna män åt kött. Han blev i alla fall mätt, och när han hade ätit så kunde han ändå njuta av natthimlen. Han tittade uppåt och såg alla stjärnbilderna som de använde för att mäta tiden. Han såg Rigs stig sträcka sig över himlen.

Det började bli kallt och han satte sig i vindskyddet och drog en fäll over sig. När lågorna från elden falnade lade de ner för att sova.

”I morgon ska du få träffa vättarna. Då ska du få veta vad vi ska ha köttet till.”

När Nidar hörde Valis ord så stelnade han till. Vättar? Fanns de här uppe i bergen? Använde Vali köttet för att locka bort de vildsinta vättarna så att han kunde stjäla föremålen från dem? Tankarna malde runt och runt i huvudet på Nidar, och inte förrän glöden hade falnat helt lyckades han somna.

När morgonen kom lyckades han väcka liv i elden utan att ta fram sitt eldkitt. Han hade sett till att torka lite spån bredvid elden under kvällen och han hade gömt lite av glöden under aska. Nu hörde han ett ljud från Vali som han inte hade hört förut. Han skrattade faktiskt, och det verkade vara ett hjärtligt skratt. Inte ett ömkande, eller nedlåtande eller hånande skratt. Det var ett skratt som förmedlade uppskattning.

De åt mer gröt till frukost. När Nidar tänkte på köttet i ryggsäcken så ryste han. Vali gömde stenarna som de hade plockat i vindskyddet. Sedan gav de sig av igen. Ryggsäcken var lättare utan stenarna, men den var ändå tung. Luften var nu ännu tunnare och han flämtade redan när de gick i lugn takt.

Vali ledde vägen längs en upptrampad stig som gick längs branta fjällsidor. Det steniga landskapet hade bytts ut mot kala klippor. Både ovanför och nedanför dem lutade bergväggen brant. Vali pekade ut farliga passager och visade hur Nidar skulle sätta fötterna för att inte halka ner i avgrunden.

Det enda som fick Nidar att fortsätta utan att tveka var hans rädsla för att få skäll från Vali. Den gamle mannens intensitet verkade öka ju längre de gick. Han stannade ibland och spejade framåt längs stigen. Ibland sade han åt Vali att huka sig ner innan han plötsligt sade åt honom att röra sig tyst.

Nidar började bli mer orolig. Berget var insvept i moln och överallt tyckte han sig se skuggor av vättar. Han hade handen på sin stenyxa och locket på kogret hade han tagit av trots att han riskerade att tappa pilar, men han ville vara redo om vättarna anföll.

Till slut kom de ut på plan mark. Det var en klipphylla som var rund och cirka tio steg tvärs över. På andra sidan klipphyllan fortsatte stigen. Till vänster stupade klippväggen rakt ner och till höger steg den vidare uppåt mot de snötäckta höjderna.

”Gör upp eld.” Vali pekade på en eldstad som fanns in bit från klippväggen. Nidar försökte arbeta så fort han kunde, men händerna darrade av nervositet. Han fumlade med spånorna och fnösket höll på att blåsa bort. Men till slut hade han lyckats få till eld.

”Lägg på lite kött på elden. Någon bit med mycket fett. Se till så att det droppar ner i elden. Mycket rök vill vi ha.”

Nidar gjorde som han blev tillsagd. Snart steg svart rök upp från elden och virvlade ut i dimman. Vali stod nära klippkanten och spanade bort mot stigen där den fortsatte. Plötsligt vinkade han till Nidar att gömma sig bakom en stor sten. Han tecknade att han skulle ha en pil redo på bågen men att han skulle hålla sig gömd. Själv sprang Vali och satte sig vid elden. Innan Nidar gömde sig såg han att Vali lade sin bronsyxa bredvid sig.

Snart hörde han hasande steg. Han såg inte elden från där han hukade, men det lät som att ljudet rörde sig ditåt. Till slut tystnade stegen och istället hörde han en grotesk röst. Den var hes och det lät som att den talade baklänges.

Han hörde Vali svara, men även han talade baklänges, så Nidar förstod inget av vad som sades. Rösterna skrattade ibland, men inte hjärtliga skratt utan hånfulla skratt. Det lät som att de förhandlade. Först talade den ene, sedan talade den andre efter stunds tvekan. De byttes av så och tonläget blev mer och mer spänt, ända tills det blev helt tyst. Då hörde han Valis order.

”Nidar, sikta på den här mannen. Men skjut inte om han inte skjuter mig först. Förstått.”

Nidar reste sig upp och siktade på en figur som stod med ryggen mot honom. Det var en kortväxt och krokig gestalt. Klädd i någon slags djurhudar, men av ett slag som Nidar inte kände igen. Först trodde Nidar att den hade huvud som en varg, men när den vände sig om såg han att det var en huvudbonad.

Under vargens gap såg han två klara blå ögon och under det ett falskt leende. Kinderna var ovanligt runda och ögonen aningen sneda. Men det var definitivt en människa precis som Vali och Nidar. När han såg Nidar så sänkte han sin yxa som han hade hållit höjd mot Vali. Förhandlingen hade tagit en ny vändning.

Nidar sänkte sin båge, men höll pilen på strängen och blicken stadigt på främlingens rygg. Förhandlingen fortsatte där den hade blivit avbruten. Vali lade fram bitar av kött, och främlingen lade fram stenar. Inte som dem som de hade plockat på vägen upp utan av en annan färg.

Det såg ut som att förhandlingen gick som den skulle. De gnabbades lite, men det var på ett mer vänskapligt sätt. Nidar slappnade av och lutade sig mot stenen. Då hörde han ett vinande ljud och kände ett vinddrag. En pil flög förbi hans huvud och splittrades mot bergväggen.

Instinktivt dök han ner och rörde sig runt stenen. ”Vali, ner!” ropade han. Det var första gången han hade tilltalat Vali utan att först ha blivit tilltalad. Han kikade fram snabbt. Närmast stupet, där stigen kom från andra sidan stod en krigare klädd i samma sorts skinn som mannen som förhandlade med Vali.

Nidar sträckte sig upp ovanför stenen och sköt en pil. Utan att se om han träffade hukade han sig ner och tog fram en ny pil. Han hörde ett tjut bortifrån stigen. Det var tydligt att han hade träffat.

Han kikade fram än en gång. Han såg en ny krigare som siktade rakt mot honom. Han dök bakom stenen och en till pil strök förbi ovanför honom. Han vände tillbaka runt stenen och sköt en pil från det hållet. Även den här pilen träffade, men skriket från den sårade krigaren klingade av när han föll ner för stupet. Vali tittade fram ovanför stenen. Han såg händerna på någon som försökte dra den förste krigaren tillbaka till stigen, så han sköt en pil utan att träffa.

”Vali, kom! De är upptagna nu.”

Han såg i ögonvrån hur den gamle mannen fick en oväntat god fart när han rafsade ihop stenarna han hade bytt till sig och fick ner dem i sin ryggsäck. Vali hytte med sin yxa mot den främmande mannen som lyfte händerna i en gest som verkade betyda att han ”Inte hade en aaning om något bakhåll”. Men Vali gjorde inte mer än så. Han sprang hukande bort till Nidar bakom stenen.

”När jag skjuter, så springar du bort till stigen och väntar där. Jag skjuter ett par pilar så att de inte sticker fram näsan under tiden. Sedan gör du samma för mig därifrån?”

Utan att invända nickade Vali. Nidar visste inte varifrån han fick modet att tala så till en äldre man, men de visste båda att det var bäst för tillfället. Nidar klappade Vali på axeln och han började springa. Han sköt först en pil som han såg till att den träffade väggen närmast främlingarna. Sedan sköt han en pil som han lät flyga precis förbi. Han ville att de skulle se hur nära han kunde skjuta.

Sedan hörde han Valis klartecken från stigen. Han började springa och såg hur Vali sköt vilt bort mot den andra stigen. När han kom fram vände Vali om och började springa så fort som det över huvud taget var möjligt längs den smala stigen. Nidar följde efter, men det var smalt och stenigt. Flera gånger höll Nidar på att snubbla, men han lyckades undvika katastrofen varje gång.

Han stannade ibland och vände sig om för att se om de var förföljda, men han kunde aldrig se någon. De stannade inte förrän de kom tillbaka till lägret. De vågade inte stanna där över natten utan packade stenarna de hade haft med sig och fortsatte direkt. När solen gick ner och de inte kunde gå längre övernattade de vid stigen.

Det var för mörkt att gå, men de var för uppjagade för att sova. Det gav dem tid att samtala. Vali berättade att det inte var vättar, det var folket från andra sidan bergen. De brukade träffas och byta stenar mot kokött på berget. De andra hade fått smak på det, men de hade inga kor själva.

Oftast gick det fredligt till, men sist så hade de stulit köttet utan att han hade fått några stenar i utbyte. Därför hade han gått med på att ta med Nidar.

”Men jag har en fråga om stenarna.”
”Ja, fråga på du, unge man.”
”Hur vet du vilka som innehåller en kniv och vilka som innehåller en yxa?”

Valis skratt ekade över bergen. ”Det, min unge man. Det ska jag visa dig när vi kommer ner till lägret. Jag ska ta dig som lärling.”

Nidar förstod inte varför Vali hade skrattat så, men han var ändå glad att han skulle få bli lärling.