Bronsålderns religion del 1: Historisk bakgrund

Bloggen deltog nyligen på podcasten ”Tankar från framtiden” med Eddie Råbock. Det var en mycket intressant och spänstig diskussion där bland annat frågan om bronsålderns religion kom upp. Jag tänkte att jag i detta inlägg skulle förklara och förtydliga några punkter kring detta, baserat på vad olika forskare har kommit fram till.

De långa linjerna, före och efter bronsåldern

Den Nordiska bronsåldern har sitt ursprung i den senneolitiska nordiska kulturen. Denna kultur uppstod när de invandrande indoeuropeerna blandades med den tidigare trattbägarkulturens folk.

Det var i detta möte som skedde i norra Tyskland och södra Skandinavien som det proto-germanska språket uppstod. Detta möte skedde mellan 2800-2200 f.kr. i den period som man kallar för sen-neolitikum (alltså senare delen av den nyare delen av stenåldern).

Bröderna Grimm

I det här mötet skedde ett antal förändringar i språket. Dessa kallas för Grimms och Verners lagar för ljudskiften. Några exempel:

*p->f: Latin: Pedis Svenska: Fot, Latin: Piscis Svenska: Fisk
*k->h: Latin: Canis Svenska: Hund

Det är oklart varför dessa ljudförändringar skedde. Inga av de andra indoeuropeiska språken i Europa har genomgått samma förändringar. Men kanske är det så att det handlar om lån av ljud och uttal från det språk som talades i Norden innan indoeuropéerna kom, alltså det språk som talades av trattbägarkulturens folk.

Det är möjligt att liknande förändringar skedde inom religionen. Men om man jämför de indoeuropeiska religionerna med varandra så är likheterna mycket större än mellan språken. Det är möjligt att göra en nästan perfekt översättning av gudarna mellan Hinduism (eg. Vedisk religion), Keltisk religion, Romersk religion, Grekisk religion och Nordisk religion. Iliaden kan i detta sammanhang agera som en Rosettasten.

Språk och religion liknar varandra. De är båda centrala för att definiera en kultur. Det är svårt att blanda språk med varandra. Hela språket är en logisk enhet, och om man försöker plocka delar av olika språk och sätta ihop dem så är det väldigt svårt att få en väl fungerande helhet. Alla delar av ett språk från grammatik till ordförråd hänger ihop. Man kan låna in enskilda ord, men ett språk som börjar låna in mer än det tenderar att utarmas.

I fallet med Germanskan så verkar man alltså ha lånat in en del av ljudsystemet från ett tidigare språk. Kanske var det så att jordbrukarnas döttrar som gifte sig med de indoeuropeiska männen som kom in med hästarna hade svårt att lära sig protoindoeuropeiska perfekt, och när de sedan lärde sina barn att tala så uppstod det proto-germanska språket.

När det gäller en religion så kan man låna in gudar. Den Grekiska mytologin sticker ut i det här sammanhanget eftersom de ser ut att ha lånat in gudar från pre-indoeuropeisk religion. Neptunus är till exempel svår att hitta en motsvarighet till i Nordisk mytologi.

Däremot är den underliggande förståelsen av världen svår att ändra på. Det finns vissa roller som måste fyllas. Georges Dumezil analyserade de olika indoeuropeiska religionerna och kom fram till att det fanns tre klasser, eller kaster i det indoeuropeiska samhället.

Kungamakten – Denna representeras av två gudar, den fruktansvärde envåldshärskaren, den övernaturliga makten (Ygg, Oden) och kungen som upprätthåller lagen, den världsliga makten (Dyeus Phter, Tyr).

Krigarkasten – Här har vi åskguden som kastar blixtar från himmelen, som dundrar mellan bergen (Tor) och stormguden som sveper fram som en ostoppbar vind (Ajax, Hadding).

Den producerande kasten – Här har vi Frej, som gör marken bördig och hans far Njord som kan ge lycka i fiske och som är den rikaste av gudarna.

Enligt denna analys så ser det alltså inte ut som att det har skett någon förändring av mytologin i Norden jämfört med övriga länder. Men man måste vara medveten om att denna analys bara täcker det djupaste lagret av religionen. På detta har man sedan lagt byggt en hel religion fler gudar, gudinnor, jättar, hjältar etc.

En annan gemensam nämnare är kampen mellan ordning och kaos. Gudarnas uppgift är att bekämpa kaos och skapa eller upprätthålla ordning. Själva ordet kaos är ett sent inlån från grekiskan och står för ”rymd”, kanske motsvarande Ginnungagap. I detta kaos skapade Oden ordning genom att döda den urjätte som bebodde kaos, i Norden är detta Ymer i Grekland är det Kronos som dödar sin far Uranus och sedan Zeus som dödar Kronos.

I denna kamp mot kaos / oordning spelar stormguden Tor, Hadding, Akhilles, Indra en stor roll för att bekämpa representanterna för kaos, jättarna.

Vi kan alltså se att dessa tre roller och denna ur-kamp har funnits både under neolitisk tid och sedan under vikingatiden. Det blir då svårt att påstå att det under Nordisk Bronsålder skulle ha varit en solkult här i Norden. Det kan i varje fall knappast ha varit frågan om en monoteistisk solkult på samma sätt som Akhenaten försökte införa i Egypten.